Vintern 2012 var kall i Kabul. Det var slutet av februari. Jag gjorde min första resa som utrikeskorrespondent. Allting var nytt, allting var spännande, mycket var läskigt. 

I en gammal Toyota Corolla sladdade vi fram genom den afghanska huvudstadens snöfyllda gator, ut från den tätbebyggda kärnan, mot ytterkanterna och de oönskade som bodde där.

På håll var det svårt att urskilja Charahi Qambar. De låga husen i Kabuls största internflyktingläger hade samma lerbruna färg som jorden de var byggda av.

När vi klev ur bilen kände vi den stickande doften.

Lukten av 12 000 människor som eldar skräp för att hålla sig varma. 

Minst 28 barn hade frusit ihjäl under vintermånaderna. Sannolikt fler. Men barnadödligheten var hög året om.

Byäldsten förklarade att bara lite äldre barn räknades när de försökte uppskatta antalet invånare. De yngsta hade så dåliga överlevnadschanser.   

Ingen visste varför pojken med de livliga ögonen, traditionellt sminkade med kol, inte kunde gå eller prata ordentligt.

Vi träffade femårige Daoud. Ingen visste varför pojken med de livliga ögonen, traditionellt sminkade med kol, inte kunde gå eller prata ordentligt. Om det var en medfödd funktionsnedsättning eller någon form av bristsjukdom. Familjen hade aldrig haft råd att ta honom till en läkare. 

Daoud tyckte att jag var rolig. Det förvånade mig lite eftersom jag saknar naturlig fallenhet för trams. Jag morrade och gjorde grimaser, han tjöt och borrade ned ansiktet i mosterns axel.

Det mötet stannade med mig. Varje år vid den här tiden kommer minnet tillbaka.

Lägerlivet präglades av svält och elände. En tillvaro som var hårdare än den behövt vara. 

Regeringen vägrade ge invånarna officiell flyktingstatus, vilket hade kvalificerat dem för olika former av statligt och internationellt stöd. Lokala myndigheter hindrade biståndsorganisationer att genomföra hjälpinsatser.  

Dels handlade det om att avskräcka från inflyttning. Det fungerade inte, antalet internflyktingar växte för varje år. Kanske var det inte lockelsen att leva i en överbefolkad, osanitär kåkstad som fick människor att bryta upp från sina hem.      

Dels symboliserade lägren ett misslyckande. En påminnelse om att inbördeskriget fortfarande rasade okontrollerat, som riskerade att punktera propagandan om att regeringen var nära att knäcka talibanerna.  

Årstiderna hann växla innan jag lämnade Afghanistan. Snön smälte och lämnade lervälling efter sig. Kriget fortsatte rasa. Internflyktingarna fortsatte svälta och slita. 

Åtminstone de flesta av dem. Daoud överlevde inte. Som ett av de sista offren för den stränga vinterkylan släcktes hans liv, alldeles som våren stod för dörren. 

Jag undrar hur många barn som frusit ihjäl sedan dess.