Skivbolags­mannen som gjorde allt men ändå är bitter

RECENSION. Listan över artister skivbolagsmannen Kjell Andersson arbetat med är närmast ett facit över den svenska musikhistorien från sent sjuttiotal till någonstans strax före i dag. 

Ulf Lundell, Gyllene tider, Triad, Staffan Hellstrand, Marie Fredriksson, Perssons Pack, Efva Attling, Anne Lie Rydé, Eldkvarn.

Hans livsverk är inte bara berättelsen om en oerhörd fingertoppskänsla för tidsanda och tradition, utan också hur en producents konstnärliga vision kan lägga sig som en behaglig filt över en nation.

Sverige är inte ett rock-, blues- eller popland våra musikexportunder till trots. Vi är en visnation med en rak linje som går från Bellman, till Evert Taube, till Cornelis, till Ulf Lundell, till Lars Winnerbäck, till Håkan Hellström. Visan står alltid i fokus. Vår arenarock.

Artister som sjunger på svenska, för en svensk marknad.

Och Kjell Andersson var styrman som med ett fast grepp om rodret vägrade lämna kursen. Med oerhörd framgång. Låtskatten av tidlösa, lätt överarbetade, hits är i backspegeln enorm. 

Lite Springsteensk saxofon, några irländska flöjter, en mandolin, syntmattor. Musiklärarglädje.

Ändå är, när han nu släpper sin självbiografi, kontentan av hans musikaliska resa bitterhet.

Jag hoppas att han någonstans på vägen lärde sig det jag insåg. Att man inte kan prestera sig till kärlek och att det inte är i den märkliga bekräftelsejakt där popkultur skapas som man hittar sin trygghet

Jag frågar mig om och om igen under läsningen av Ingen går hel ur det här – Mitt liv i den svenska musiken hur någon som gjort i stort sett allt ändå verkar vara så besviken.

Som år efter år i fyra decennier hittar hit på hit. Lyckas, trots motvilja mot världsmarknaden och det engelska språket, vara med i processen att skapa en av Sveriges största musikexporter genom tiderna, Roxette.

Jag blir frustrerad av bitterheten. Måste brottas med den genom de 600 sidorna.

Ett ständigt underdogperspektiv, trots att man suttit på majorskivbolaget och släppt cafémiljöanpassade låtar som fått svensken att verkligen känna något.

Insåg de alltså redan 1983, när Carola vann melodifestivalen, att det de skapat snart skulle slås sönder av en själlös mellozombie? Andersson påstår det.

Hungern efter rockcred. Övertygelsen att det man gör är något genuint som skiljer en från alla melodifestivalsellouts. Frustrationen påminner om liberala kulturkillar som vill ha vänstermanscredden.

Till och med när man sitter där och producerar Triads Tänd ett ljus är det inte för att man sålt ut. Nej, det är ju av kärlek till jullåten.

Det är som att befinna sig i en värld där Colin Nutley skulle vara bitter över att ingen förstår att filmerna han gör faktiskt är subkulturell underground, inte breda och folkliga. 

Nutley själv har summerat det värsta av Kjell Anderssons arv i det som blivit Youtubeklippet från filmen Angel där Rikard Wolff, Helena Bergström och Rolf Lassgård rockar. Vindmaskin, slow motion, basistposer.

Kanske för att det inte är menat som en parodi lyckas regissören fånga precis vad som alltid stört mig med svensk musikkanon.

Jag, som var tonåring på nittiotalet, gjorde revolt mot folkligheten. Kjell Anderssons artiststall var det vi gjorde upp med, tog avstånd från, för att sedan motvilligt hitta tillbaks till.

Det finns ingenstans där du kan fly visan. Inget tryggt rum där du kan gömma dig från braksvennigheten. För vare sig du vill eller inte så kommer den beröra, om inte annat via nostalgin.

Möjligen bidrar rockmansprosan till avogheten. Andersson skriver som man tror att hans gamle vapendragare Ulf Lundell gör. En mening, sedan ett citat ur en låt, säg av Leonard Cohen, som förstärker det som redan skrivits, av typen: ”Jag kunde inte längre fly kärleken. There aint no cure for love.”

Det är ett mindset man måste besegra. I Jack Kerouacs (ska vi vara i rockmanszonen måste han med) Dharmagänget finns en passage där tre män ska bestiga ett berg. En av dem ger upp efter halva vägen. Den andra bestiger det och får njuta av utsikten på toppen. Och den tredje, han försöker inte ens och har det gott där hemma. 

I min ungdom ville jag vara den tredje mannen. Den coola som inte ens försöker och därför kan framstå som smartast i rummet i efterklokhetens skimmer.

Men med åren har jag allt mer velat uppleva där jäkla utsikten. Därför bestiger jag litterärt berg på berg för att se vidderna från toppen. 

Så jag byter kurs. Vibbar in. Lägger min ungdoms fördomar bakom mig. Låter skivbolagsmannen vinna över mig. 

Jag har, precis som han, varit i rollen där man ska hitta och renodla konstnärskap. Han i musiken, jag inom litteraturen. Börjar knyta an.

Det finns något oerhört sorgligt i relationen mellan producent och artist. Samarbetet som inte sällan kräver den närmaste av vänskap på gränsen till passion för att den verkliga magin ska uppstå. Ett sammanhang. Det är då man kan skapa historia.

Tills det går dåligt och musikindustrin drar i bromsen – eller för bra och artisten ser andra, grönare, ängar. Man gör slut.

Då bryts magin och med den inte sällan också vänskapen. Kvar står man med bilden av två ormar som format en magisk cirkel genom att äta upp varandra.

Närhet som handelsvara. Ensamhet som slutdestinationen. Till nästa samarbete.  

Breven till Ulf Lundell som Kjell Andersson aldrig skickade men nu publicerar som en del av sin berättelse är fulla med frustrationen av en kärlekshistoria dömd att misslyckas. 

Jag tänker tillbaks på alla de där frustrerade eller rasande mailsvar som skrevs där man aldrig tryckte på send efter konflikter med författare. Där man svalde kränktheten och gick vidare. 

Man. Måste. Ju. Vara. Professionell.

Med lite tur blossade den kreativa glöden upp igen. Oftast var det början på slutet.

Och Lundell då? Ja, han framstår som han alltid gjort. Supandet. Ömheten. Den oresonliga vreden. Lynnigheten. Utspelen mot den enda auktoritetsperson han förmodligen hade kvar i sitt liv efter det trauma som var monsterhiten Öppna landskap. När hela Sverige låg för hans fötter.

Vart skulle han gå efter det?

Angreppen dyker upp i låtar som Jag ska bli fri, på skivor Andersson ändå själv släpper på sitt bolag. Efter att artisten stängt honom ute från studion och därigenom själva musiken. 

Jag blir frustrerad av bitterheten. Måste brottas med den genom de 600 sidorna

Skivorna drar in pengar. Pengarna är en förutsättning för att fortsätta. Därför fortsätter också dansen till den professionella kulturekonomins Hårgalåt.

Ett ömsesidigt gisslandrama och rasande tvåfrontskrig av att å ena sidan jonglera chefer och ekonomiavdelningar för att få genomföra det man tror på, å andra sidan att vara chefen i artistens ögon. Den som slutligen får säga nej. 

En situation som, om man nu alls har någon sorts ideal i kroppen och tror på det man gör blir närmast outhärdlig, i längden. 

Och tro, det måste man göra för att alls orka hålla på. Trots avsaknaden av cred som kommer med att vara den som står i bakgrunden. Den som lyfter och bär geniet men som samtidigt anklagas för att vara parasiten. 

På något plan vet du att det sant och den största lögnen samtidigt. 

Andersson återkommer om och om igen till att han själv inte kan spela musik. Han är konceptutvecklaren.

En kompetens alla vill komma åt när det luktar framgång, men som vare sig är speciellt gillad eller lätt att sätta fingret på, ens för den som har den. Det gör att man ständigt ifrågasätter sig själv oavsett hur mycket man levererar. Behövs man? Kan man något?

Den enorma kärleken till boxar, coverplattor, ompaketering och best of-skivor – skapelser få normalt älskar – blir begriplig i det perspektivet

Och ju bättre du blir på att lyfta, desto osynligare riskerar du att bli. Särskilt om du samtidigt söker en familj. Bromance avlöser bromance. Lundell, Magnus Lindberg, Plura. De går vidare, du står kvar.

Kjell Andersson har levt i den existensen i fyrtio år. Själv klarade jag dryga tio. Klart han är bitter.

Jag hoppas att han någonstans på vägen lärde sig det jag insåg. Att man inte kan prestera sig till kärlek och att det inte är i den märkliga bekräftelsejakt där popkultur skapas som man hittar sin trygghet. 

Det går inte att skapa en flock där någon ständigt måste stötas ut.

Inte i majorskivbolagets, sommarplågans och A-rotationens subkultur. Någonstans i korselden mellan den autenticitet som krävs för att vara genuin rockromantiker och den krassa business som är verkligheten.

Du vill vara kreativ, ÄR kreativ, men lika mycket en konstnärlig hedgefondmäklare. Någon som kan stängas av från den konstnärliga processen när du inte längre är behövd. Om du inte levererar framgången.

Den enorma kärleken till boxar, coverplattor, ompaketering och best of-skivor – skapelser få normalt älskar – blir begriplig i det perspektivet. Andersson återkommer om och om igen till dem, först undrar jag varför. 

Den flygande holländaren, Taube, Tottas Duetter.

Hans skapelser.

Det är där skivbolagsmannen får kliva fram, göra urvalet, skapa konst i någon märklig hyperkapitalistisk mening. Ett tryggt varmt rum.

Här från toppen av det berg som är Ingen går hel ur det här ser jag att det finns något fint i den insikten.