Muslimer trakasseras på indiska arbetsmarknaden

Då Mohammad Ashraf Anim i slutet av mars förra året tog sitt sista andetag hade Indien varit nedstängt i två dagar på grund av pandemin.

Smittospridningen beräknades vara låg. Kanske skulle den gå att strypa. Men Anims död kom att kväsa den förhoppningen. 

I hemprovinsen Kashmir hade Anim varit en berömd affärsman, så medier rapporterade om hans sista dagar. Hur han hade drabbats av bröstsmärtor och influensaliknande symptom, hur hans anhöriga hade kämpat för att läkarna på sjukhuset skulle testa honom för covid-19, men de skrev också om hur Anim hade besökt en muslimsk sammankomst i huvudstaden New Delhi endast en vecka innan. 

Det hade uppemot 9 000 andra personer också gjort. 

Snart kunde mängder av nya smittofall landet runt spåras till just det mötet. Mediereaktionerna spann snabbt bortom kontroll. 

Muslimer anklagades för att sprida viruset, till och med som en medveten kampanj – ”coronajihad” – vilket i sin tur ledde till våld, hot och bojkotter på gatan.

Somliga ser det som ytterligare ett tecken på att något liknande ett apartheidsystem är på väg att växa fram.

Saadia Azim, oberoende politisk kommentator och före detta tv-journalist, nämner hur styrande politiker har tagit tillfället i akt att ge sig på muslimdominerade branscher.

– De har hävdat att smittan sprids genom kött, vilket mest konsumeras, hanteras och säljs av muslimer. Avståndstagandet från muslimer har sedan spridit sig till andra branscher och affärsverksamheter tas över genom diskriminerande och aggressiva taktiker av majoritetsbefolkningen. Att progressiva medborgare är apatiska till utvecklingen är en anledning till oro.

Muslimer har en särställning bland Indiens minoriteter. 

De är flest – nästan 200 miljoner – och de har satt djupa avtryck under deras drygt tusen år i landet. Indier äter, klär sig och spelar musik på ett sätt som färgats av muslimska traditioner.

Flera av de byggnadsverk folk mest kopplar till Indien, bland annat Taj Mahal, har uppförts av muslimska härskare. Ändå sticker muslimer kanske mest ut i jämförelse med andra minoriteter för sin marginalisering.

14 procent av befolkningen är muslimsk, men endast 4 procent av parlamentsledamöterna.

Andelen i den statliga byråkratin är ännu mindre. Just jobb inom den offentliga sektorn är hett eftertraktade, eftersom de kommer med så stabila villkor.

Den stora merparten av befolkningen – över 90 procent – jobbar inom den informella sektorn.

De är små egenföretagare eller svartjobbare. Ofta saknar de annan säkerhet än sitt grannskap, religiösa grupper eller i undantagsfall en fackrörelse. Inte minst lever lågkastiga, kastlösa, eller landets många etniska minoriteter på det viset. Men i ännu större utsträckning gör muslimer det.

Det finns få studier på ämnet, men de som har gjorts har visat att muslimer både har lägre grad av utbildning och anställning än andra minoriteter. Och att glappet växer. 

Javaid Khan, lektor i ekonomi på University of Kashmir, säger att en anledning är att andra underprivilegierade grupper har börjat få positiv särbehandling.

Bland annat blir de fokus för utbildningskampanjer och de kvoteras in till statliga jobb. En anledning är för att styrande politiker vill vinna röster, men också för att dessa grupper nu står i kontrast till muslimer.

– Kastlösa och ursprungsbefolkningar ses som en del av hierarkin i det hinduiska moderlandet. Indien är deras enda spirituella hemland, och de har sin plats här. Men i den bilden passar muslimerna inte in.

Tanken om ett hinduiskt moderland går tillbaks till självständigheten 1948, då Brittiska Indien delades upp i muslimska Pakistan och Indien. 

I Indien bor 1,4 miljarder människor

Från början var Indien sekulärt, och är det formellt ännu, men relationen med dess muslimer har präglats av misstänksamhet.

Separationen med Pakistan ledde till ett blodbad och de två länderna har därefter varit fastlåsta någonstans mellan lågintensiv maktkamp och krig. Indiska muslimers lojalitet har ifrågasatts och det har lyfts fram hur många av dem är ättlingar till forna erövrare. 

Sedan Narendra Modi blev premiärminister år 2014 har hindunationalismen tagit större plats. Modis parti BJP vilar på gräsrotsrörelsen RSS, vilken propagerar för hinduisk kultur och tradition, men som också ligger bakom spektakulära våldsdåd. 

En av dess tidigare medlemmar mördade till exempel Mahatma Gandhi.

Under Modis styre har RSS ideologi och metoder fått större spridning, och måltavlan är ofta muslimer. Miliser har lynchat muslimer som anklagats för att ha slaktat kor.

Professorer som uttrycker sig för frimodigt har fått sparken. Journalister har hotats. Och regeringen har tagit fram en lag där muslimer som inte kan bevisa medborgarskap kan deporteras – även om de fötts i landet.

Den politiska kommentatorn Saadia Azim säger att hon påverkats av stämningarna i sitt eget liv. Bland annat anser hon att hon nekats en doktorandtjänst för att hon är muslim.

– Det är inte tillåtet, men händer hela tiden. Det är som att folk inte ens ser det.

Saadia Azim minns hur hennes pappa, som var sekulär och benhårt progressiv, avskydde Pakistan.

– Han brukade säga ”titta vad de har gjort med sitt land, de började som sekulära men nu har fundamentalisterna tagit makten”. Vi trodde aldrig det skulle hända här. Att vanligt folk blir till lynchmobbar, att vänner blir internettroll, och muslimska grönsaksförsäljare endast kan sälja i muslimska kvarter. Det finns anledning till oro för den indiska demokratin.

Javaid Khan anser att gemene man fortfarande vill ha fred och harmoni. Enligt honom handlar det mer om maktelement som vill använda sig av de ideologiska klyftorna. 

– Men det finns knappt några individer som vågar lyfta de här frågorna eftersom de är så känsliga, säger han.

Än mindre finns det fack eller andra organisationer som öppet tar strid för muslimer, även om liknande rörelser finns för till exempel kvinnors, kastlösas, och ursprungsbefolkningars rättigheter.

Att höja rösten för muslimer i Indien är mer riskabelt än på länge.