”Så kan vi hindra att fler blir sjuka och fattiga”
Enhetliga riktlinjer till myndigheterna vid utredning av arbetsförmåga skulle innebära att färre människor faller mellan stolarna och hamnar i fattigdom. Det skriver Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR, som föreslår flera åtgärder för att förbättra sjuk- och aktivitetsersättningen.
”Att inaktivitet i vardagen leder till ensamhet och psykisk ohälsa vet vi ju redan, och detta kostar stora pengar för samhället varje år.”, skriver DHR:s ordförande.
Våren 2020 tillsatte regeringen en utredning med syfte att säkerställa att sjuk- och aktivitetsersättningen ger trygghet för individen vid långvarigt nedsatt arbetsförmåga.
Nyligen lämnade DHR in synpunkter till utredningen med förslag som vi tror skulle gynna både individen och samhället.
Vi anser att en högprioriterad uppgift måste vara att förhindra att människor faller mellan stolarna i Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens utredningar för sjukersättning respektive arbetsmarknadsstöd.
Många av våra medlemmar har berättat om att de enligt Försäkringskassan anses ha en arbetsförmåga, medan de enligt Arbetsförmedlingen står så långt från arbetsmarknaden att några adekvata stödinsatser inte sätts in.
Här hamnar individen i en rävsax som kan leda till såväl fattigdom som utanförskap och ohälsa.
DHR menar att enhetliga riktlinjer till myndigheterna i form av gemensamma kriterier för bedömning av arbetsförmåga, skulle ge mer samstämmiga och rättssäkra bedömningar.
Vi anser också att behovet av eventuell omskolning bör utredas när Försäkringskassan tar ställning till arbetsförmågan, eftersom vissa grupper av människor alltför lättvindigt flyttas i systemet från sjukpenning till sjukersättning.
DHR menar att Försäkringskassan bör inta en mer generös inställning till ideellt arbete, i dialog med den person som har sjukersättning
I de gemensamma riktlinjerna bör det finnas ett specifikt avsnitt om omskolning, där myndigheterna måste samverka.
Omskolning kan exempelvis komma i fråga då en person skadat sig mitt i livet och måste byta bransch som alternativ till livslång heltidssjukersättning.
Omskolning kan kräva både en ny utbildning och ekonomisk ersättning från Försäkringskassan under rehabilitering.
En annan viktig fråga är nivåerna i sjukersättningen.
I dag kan en person som skulle kunna förvärvsarbeta 60 procent antingen arbeta enbart 50 procent och få 50 procent sjukersättning, eller arbeta sina 60 procent och få sjukersättning på 25 procent.
I båda fallen gör personen en ekonomisk förlust jämfört med om sjukersättningssystemet vore mer flexibelt.
Dagens fyra nivåer av sjukersättning bör utökas till nio; alltså 20, 30, 40, 50, 60, 70, 80, 90 och 100 procent. Då skulle människor kunna jobba fullt ut efter sin förmåga och inte styras av ett stelbent ersättningssystem.
Sedan finns det människor som inte har någon arbetsförmåga alls och som är hänvisade till sjukersättning på garantinivå.
Denna grupp är extra utsatt och lever i Sverige på en ekonomisk standard som ligger långt under EU:s riktmärke.
Inkomstgapet ökar dessutom ständigt mellan personer som har sjukersättning på garantinivå och personer som får både löneförhöjningar och jobbskatteavdrag genom yrkesarbete.
Nu när Sverige jobbar hårt för att uppnå målen i Agenda 2030 vill DHR särskilt lyfta fram Mål 1 och 10 som behandlar fattigdom och minskad ojämlikhet.
En åtgärd som garanterat skulle minska fattigdomen i Sverige är om sjukersättningen på garantinivå, som beräknas genom prisbasbeloppen, skulle höjas årligen i enlighet med kollektivavtalen.
Bland de människor som utreds för sjuk- eller aktivitetsersättning finns åtskilliga som vittnar om hur de prövas mot arbeten som enbart finns i teorin och inte här och nu på arbetsmarknaden.
Begreppet ”förvärvsarbete på arbetsmarknaden” är centralt vid bedömning av sjukersättning, men begreppet är alldeles för oprecist och flytande. I utredningen En begriplig och trygg sjukförsäkring med plats för rehabilitering, SOU 2020:6, föreslås att sjukpenningens arbetsmarknadsbegrepp ”normalt förekommande arbeten” definieras genom svensk standard för yrkesklassificering (SSYK).
Inkomstgapet ökar dessutom ständigt mellan personer som har sjukersättning på garantinivå och personer som får både löneförhöjningar och jobbskatteavdrag genom yrkesarbete
DHR anser att denna standard även bör användas vid definition av begreppet ”förvärvsarbete på arbetsmarknaden”, där också arbetsanpassningar för de specifika arbetena utreds.
Att använda svensk standard för yrkesklassificering rimmar väl med rättspraxis som säger att ett arbete ska vara sådant att en arbetsgivare är villig att betala pengar för det.
Slutligen: resonemanget att fritidsaktiviteter, som exempelvis ideellt arbete, skulle påvisa eventuell arbetsförmåga och därmed diskvalificera en person för sjukersättning är vanskligt på flera sätt.
Som anställd eller egenföretagare arbetar individen efter arbetsgivarens och arbetslivets givna ramar, medan exempelvis mindre ideella uppdrag kan skötas på det sätt individen klarar av, när och om den orkar.
Att efter egna förutsättningar kunna bidra och att vara en del av ett sammanhang är ett basalt mänskligt behov.
Genom ideellt arbete har en person dessutom möjlighet att prova sin fysiska förmåga i en säker miljö, utan krav och ramverk – något som kan möjliggöra yrkesarbete i ett senare led.
DHR menar att Försäkringskassan bör inta en mer generös inställning till ideellt arbete, i dialog med den person som har sjukersättning.
Att inaktivitet i vardagen leder till ensamhet och psykisk ohälsa vet vi ju redan, och detta kostar stora pengar för samhället varje år.
Sammanfattningsvis tror DHR att enhetliga riktlinjer för myndigheterna, fler nivåer i ersättningen, tydligt definierade arbetsmarknadsbegrepp och en öppen kommunikation om möjliga aktiviteter i samband med sjukersättning skulle ge en bättre fungerande och mer hälsofrämjande sjuk- och aktivitetsersättning.
