ANALYS. Under de sista skälvande dagarna av 2020 försökte LO i sociala medier förmå missnöjda att protestera mot EU-kommissionens förslag om minimilöner. Slutdatum för synpunkter var nyårsafton. 

LO föreslog att brevskrivarna skulle påpeka att EU inte har rätt att lagstifta om lön och att de skulle kräva att Sverige beviljas ett undantag om så ändå sker. 

Precis före jul skrev också LO, TCO, Saco och tunga företrädare för arbetsgivarna ett öppet brev till regeringen och statsminister Stefan Löfven (S) med en ilsken uppmaning om att med alla medel försöka stoppa förslaget. 

Men trots att det finns en politisk enighet om att skrota idén om en minimi­lön talar mycket för att motståndet är dödfött.

Och då handlar det inte bara om att starka krafter (bland annat flera tunga europeiska fack) ute i Europa är för förslaget. 

I det svenska EU-medlemskapet saknas nämligen även juridiskt skydd av den svenska arbetsmarknadsmodellen. 

Med de vindar som blåser i EU finns det en risk för att den svenska modellens försvarare får allt svårare att stå upprätta

Lena Hennel

Under medlemskapsförhandlingarna 1993 försökte den borgerliga regeringen och den ansvariga ministern Ulf Dinkel­spiel (M) få garantier för att Sverige skulle få behålla rätten för arbetsgivare och fack att sluta avtal om villkoren på arbetsmarknaden.

Men det misslyckades. 

Fikonlövet, som skulle skyla tillkortakommandena, blev ett brev från EU-kommissionären med ansvar för syssel­sättning och socialpolitik, irländaren Pádraig Flynn.

Han försäkrade att EU skulle respektera ”svensk praxis”. 

Med den avsiktsförklaringen fick Sverige nöja sig. Något rättsligt skydd för att behålla den svenska modellen blev det aldrig. 

Konsekvenserna av detta blev inte minst uppenbara i Laval-rättegången som facken förlorade i EU-domstolen. 

Men Laval-målet gällde en av unionens mest okränkbara principer – EU:s fria rörlighet. En svår match att vinna. 

Det är inte lika lätt att förutse vilken slutsats EU-domstolen skulle landa i om minimilöner skulle prövas rättsligt. 

Det finns formuleringar i EU:s fördrag som säger att unionen ska hålla fingrarna borta från frågor om löner. 

Juristerna skulle också kunna ta hänsyn till skrivningar i EU:s sociala pelare där det står att oberoendet för arbetsmarknadens parter ska respekteras och att hänsyn ska tas till nationell praxis.

Att EU-domstolen ska ta sådana hänsyn har vädrats från flera håll. 

Men den senaste tidens agerande från svenska fack och arbetsgivare, som präglas av viss panik, tyder på att det är ett halmstrå som man inte vågar förlita sig på. 

För den svenska modellen kan det till sist visa sig att de där medlemskapsförhandlingarna för snart trettio år sedan var ödesdigra.

Med de vindar som blåser i EU finns det en risk för att den svenska modellens försvarare får allt svårare att stå upprätta.

Och det är ingen idé för dem att slå en signal till Pádraig Flynn. Han avgick 1999.