SLUTREPLIK. Klass i Sverige är en storslagen och förpliktigande titel. Det är inte bara ”några kapitel om klass”, utan titeln antyder ambitioner om att vara ett standardverk på området.

Gör man ett sådant anspråk borde man anstränga sig för att få med det viktigaste.

Viktigast är den materiella standardhöjningen. Vill man prata om klass måste man prata om pengar. Sedan 1990-talet har vi i Sverige blivit mycket rikare. Reallönerna har inte fördubblats, men nära nog.

Det här borde synas i en bok som gör anspråk på att beskriva klass i Sverige. Ändå saknas den i Katalys bok. 

I en replik på min recension av boken påpekar redaktörerna Daniel Suhonen och Göran Therborn att den som vill läsa om reallöner kan läsa någonting annat. Det är just min poäng. Att Katalys gör en bok om klass utan att vare sig beskriva eller förklara hur vi blir rikare imponerar inte.

Däremot tar boken upp makt över arbetslivet. I ett kapitel beskriver Göran Ahrne, Niels Stöber och Max Thaning arbetarklassen som i ”underordnade positioner i vilka de arbetande förväntas utföra vad andra har bestämt och dessutom oftast hur det ska utföras och när”. 

Redaktörernas replik kan illustrera bokens svagheter. Det är gammalt testuggande, frånvaro av nyfikenhet på nya perspektiv och mot en kritiker blir det bara invektiv

Caspian Rehbinder

Det är så långt ifrån makt över sin arbetssituation man kan komma. Men arbetarklassen krymper: sedan 1980-talet har den gått från nästan två tredjedelar till mindre än hälften. 

Arbetarklassen ”är hårdare styrda och kontrollerade än övriga”, och färre tillhör gruppen. Färre saknar alltså makt över sin arbetssituation. Det är taget från Katalys bok. Det kallar redaktörerna för ”innehållslöst ideologiskt skitprat”.

En avgörande fråga för att förstå ett klassamhälle är den sociala rörligheten. Hur beständiga är klasser över tid, hur mycket ärver man sin position i samhället och hur har rörligheten förändrats?

Frågorna har varit enormt heta i nationalekonomin och sociologin det senaste decenniet. Tyvärr lyser även de med sin frånvaro i boken. 

Socialstyrelsen har i en stor rapport konstaterat att ”inkomströrligheten mellan generationer har ökat i Sverige under 2000-talet”, och forskarna Gunnar Brandén och Martin Nybom har för IFAU konstaterat att rörligheten har ökat för personer födda från 1970 och senare.

I min recension skriver jag, precis som Socialstyrelsen och IFAU, att den sociala rörligheten har ökat även när inkomstskillnaderna blivit större. Det beskriver Suhonen och Therborn som att jag försöker ”slå blå dunster, förvirra och blurra till glasklara fakta”.

Antingen försöker även Socialstyrelsen och IFAU blurra till glasklara fakta eller så är det Suhonen och Therborn som förvirrar.

Redaktörernas upprördhet över enkla och sakliga påståenden stannar inte där.

Från 1980-talet till 2010-talet har löneandelen gått från 63 till 62 procent (inte en enorm minskning). Samtidigt har vinstandelen gått från 21 till 17 procent (en betydligt större minskning).

Det som ökat är avskrivningarna, alltså att maskiner och andra kapitalvaror slits ut. 

Räknar man bort avskrivningarna så har löneandelen gått från 75 till 80 procent medan vinsterna gått från 25 till 20. Det är inga enorma förändringar, utan löneandelen är stabil över tid. Att jag påpekar detta är ”det fräckaste”, enligt Suhonen och Therborn.

”Innehållslöst skitprat”, ”det fräckaste”, ”ren bluff eller okunnighet”, ”blå dunster”, ”blurra till glasklara fakta”, ”trams”. Det är svårt att ta redaktörerna på allvar när orden är så stora och innehållet så tunt.

Boken har absolut sina sidor. Det finns givande diskussioner och spännande statistik i den. Men den lär inte bli något standardverk om klass i Sverige.

Redaktörernas replik kan illustrera bokens svagheter. Det är gammalt testuggande, frånvaro av nyfikenhet på nya perspektiv och mot en kritiker blir det bara invektiv.

Då bygger man inte förståelse för klassamhället. Då stryker man bara medskäggs.