REPLIK. I veckan lät Arbetet Kultur Timbros Caspian Rehbinder recensera den stora klassvolym Klass i Sverige. Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet (Arkiv förlag) som bland annat vi två är redaktörer för. En klassbok på 752 sidor skriven av ett 40-tal forskare och utredare. 

Efter att ha tagit del av recensionen kan man ifrågasätta om skribenten ens bemödat sig att läsa boken, men frågan måste också ställas om det hade hjälpt.

Rehbinder har faktiskt rätt i att reallönerna stigit sedan finansspekulanternas kris på 1990-talet, fast arbetsfria inkomster av kapital har betalat sig betydligt bättre. 

Just lönepolitiken utredde Katalys i åtta rapporter i ett separat projekt ihop med 6F-förbunden ”Lönebildning för jämlikhet”, ifall Rehbinder är intresserad på riktigt. 

Även där visade det sig emellertid att bakom reallöneökningarna ökade ojämlikheten då tjänstemännen drar ifrån arbetarna. 

1991-2016 steg arbetsinkomsterna med 64 procent och kapitalinkomsterna med 229 procent (SCB), vilka dessutom ger betydligt lägre skatt.

Men resten av Timbros bokanmälan är tyvärr ren bluff eller okunnighet. När vi presenterar 752 sidor fakta kunde man önska att högersidan bemödade sig om att bemöta det vi skriver. 

Men inte, i stället talar de om något annat, eller hittar på.

Den fräckaste i Rehbinder utsaga är ”påståendet [att löneandelen minskat] är helt gripet ur luften”. 

Man behöver inte gå längre än till Näringslivets Ekonomifakta för att se att löneandelen gått ner från 66 procent 1970 till 62 procent 2019 och ingår i en internationell tendens (ILO, OECD). 

Avdelningen innehållslöst ideologiskt skitprat om att ”allt fler har makt över sig arbetssituation” och att ”fler har möjlighet att säga nej till sin chef” hade Rehbinder kunnat bespara sig om han hade läst bokens sjunde del om arbetslivet

Daniel Suhonen & Göran Therborn

1991 hade en svensk medianinkomsttagare en knapp tredjedel av överklassens (top 1 procent) ekonomiska livsmöjligheter (mätt i inkomst efter skatt och bidrag), 2016 bara en dryg elftedel. 

Det svenska samhällets ökande möjligheter och allt större rikedomar monopoliseras. Medelinkomstklassen (den grupp med mellan 75 och 200 procent av medianinkomsten) har minskat med 7 procent, tillsammans med Israel är det mer än i något annat OECD-land (OECD, Under Pressure. The Squeezed Middle Class, s.51) 

OECD (A Broken Social Elevator fig. 2.5 och 2.7) har också funnit att rörligheten mellan inkomstgrupper är mindre i Sverige än OECD:s genomsnitt, och allra minst för den lägsta femtedelen av inkomsttagarna.

Samhällsvetenskapen har kunnat bekräfta (t.ex genom Miles Coraks arbeten), att ju mer ojämlika föräldrarna är, desto mer ojämlika blir barnens livschanser, även om samhälleliga undantag finns. 

I Sverige vet vi också att den sociala rörligheten mellan generationerna minskat, på grund av marknadiseringen av skolan och den ökande bostadssegregationen. Något exempelvis OECD lyft fram i kritik av det svenska skolsystemet. 

Skolverket fann 2018 att barnens skolbetyg till en fjärdedel (23 procent) kunde förklaras med föräldrarnas inkomst och utbildning, en ökning från 16 procent l998. 

Övre medelklassföräldrarnas valfrihet, att välja skolor (nästan) utan arbetar- och invandrarbarn, minskar alla barns valfrihet i livet. Men dessa besvärande realiteter och fakta, tydliga både i verkligheten, i forskning och myndighetsstatistik bryr sig Timbro inget om. 

Trots att rörligheten minskat hävdar man att ingen minskning skett. En höger som var hederlig om vart deras samhällsmodell, som vi prövat i 30-40 år, leder vore önskvärd, men inte. 

Strategin från höger handlar om att slå blå dunster, förvirra och blurra till glasklara fakta. 

Avdelningen innehållslöst ideologiskt skitprat om att ”allt fler har makt över sig arbetssituation” och att ”fler har möjlighet att säga nej till sin chef” hade Rehbinder kunnat bespara sig om han hade läst bokens sjunde del om arbetslivet. 

Dessa påståenden är helt enkelt ”trams”, för att citera en känd högerman.

Vi går bakåt, mot ökande fåvälde, ojämlikhet och social segregation. Sverige har många styrkor som ett en gång både socialt och ekonomiskt framgångsrikt land, till viktig del byggt av arbetarrörelsen. 

Det finns många värre länder, USA är ett exempel. 

Vi pekar på ett arv som förskingras, på generationers möjligheter som snöps. Det kunde man önska att även högern ville ta på allvar.

  • Daniel Suhonen
  • Göran Therborn