Därför hatar fascister facket

ESSÄ. Det är Donald Trumps sista dag vid makten. Virale riksdagsmoderaten Lars Beckman twittrar: ”Är det verkligen rimligt att svenska hårt arbetande skattebetalare ska betala vaccin till personer som befinner sig illegalt i Sverige? Jag personligen är djupt skeptisk till det. Vad tycker du?” 

Närare mot tärare, hårt arbetande skattebetalare mot kriminella papperslösa. En idé om att virus skulle förhålla sig till gränser och nation. Trump är borta från Twitter, men strategierna är kvar. 

Redan i Staten argumenterade Platon för att yttrandefriheten ständigt underminerar demo­kratin för att den öppnar upp för demagoger. Det är också därför yttrandefrihetsargumentet blivit ett av fascismens bästa vapen för att tysta andra.  

Nu är inte riksdagsledamoten Lars Beckman någon större demagog eller speciellt antidemokratisk. Men hans tweet är symtomatisk för en allt mer auktoritär högerpopulistisk tidsanda. 

Filosofiprofessorn Jason Stanley beskriver i sin bok How fascism works – The politics of us and them (2018) hur föreställningar om korruption och orättvisa mot majoritetsbefolkningen blir ett politiskt verktyg.  

Under den tidiga rekonstruktionsperioden efter slaveriet i USA hade svarta rösträtt.

Den togs ifrån dem med argumentet att de var lättkorrumperade, kriminella och inte kunde hantera sina rättigheter. Det blev länge också en del av den amerikanska historieskrivning som påverkat afroamerikaners handlingsutrymme fram till våra dagar. 

Genom att undergräva trygghetssystemens trovärdighet, genom att bryta ned samhälls­gemenskapen, skapar man ett vi mot dem som ger makten spelutrymme att bli allt mer auktoritär

Stanley pekar på hur det egentligen handlade om att fattiga svarta och vita kunde samarbeta politiskt för att beskatta de rika.  

Ordningen rubbades för de privilegierade, men genom att förfrämliga och misstänkliggöra den andre kunde en allians byggas inom majoritetskulturen.  

I How fascism works beskriver Stanley en process där man först anklagar medierna för att vara vinklade, sedan rättssystem och institutioner för att vara korrupta. För att sedan ersätta journalister, domare och tjänstemän med regimtrogna representanter.  

Detta har synts i debatten runt både medier och universitet, som om och om igen anklagas för att vara vänstervinklade. 

Våra lärosäten, säger man, försöker tysta yttrandefriheten då de tillåter protester mot högeråsikter. 

Att stänga ned universitet eller medier för att de infekterats av politisk korrekthet blir däremot inte ett inskränkande av samma yttrandefrihet. Med den här argumentationen går institutionerna emot folkviljan.

Stanley lyfter Orbánregimens nedstängning av Central European University i Ungern med argumentet att de spridit liberala idéer som exempel.

För i den fascistiska ideologin finns bara en legitim vinkel. Den från den dominerande kulturen. Utifrån det blir också det allt hetsigare kulturkriget på nätet begripligt. Det handlar om dominans. 

Undrar ni varför symbolfrågor som menskonst tagit stor plats i Sverigedemokraternas resonemang så kommer ni att se snarlik argumentation. Samma idé om en folkvilja som inte vill ha det som är annorlunda eller utmanande. 

Jason Stanley är först och främst filosof, inte historiker. Det märks bitvis i boken. Han tenderar att göra väldigt snabba kopplingar mellan modern högerpopulism och Hitlertyskland.  

Med de svängningarna skulle jag exempelvis kunna anföra Lars Beckmans tweet som ett exempel på djup fascism i stället för säga att den bara är ett populistiskt barn av sin tid. 

Det vore ohederligt. 

Som historisk genomgång är How fascism works däremot en bra introduktion för några av nyckel­resonemangen kring den auktoritära våg vi sett de senaste åren. 

Den klarar av att sammanlänka frågan om det är klass eller rasism som förklarar Trumpsupportrarna. Svaret är: I viss mån båda. 

För i den fascistiska ideologin finns bara en legitim vinkel. Den från den dominerande kulturen. Utifrån det blir också det allt hetsigare kulturkriget på nätet begripligt. Det handlar om dominans

Fascismens ledare agerar likt en vd som, med den starkes rätt, leder sitt företag med järnhand. Fundamentet är familjepatriarken. Den enda sanna gemenskapen i denna världsbild är blodsbandet och nationen.  

Författaren landar därför i att starka fackförbund är ett av de bästa verktygen för att hålla fascismen stången då de utmanar dessa hierarkier. Arbetargemenskapen går före solidaritet med makt och majoritetskultur. 

Myten om konflikten mellan den hårt arbetande skattebetalaren och den lata kriminella systemutnyttjaren blir därför viktig för den som vill så split i solidariteten och slå sönder gemenskapen mellan arbetare. 

För precis som under rekonstruktionstiden i USA får en sådan samhällsbeskrivning allt bortom familj, etnicitet och nation som utmanar ”den naturliga ordningen” att vittra.  

Genom att undergräva trygghetssystemens trovärdighet, genom att bryta ned samhälls­gemenskapen, skapar man ett vi mot dem som ger makten spelutrymme att bli allt mer auktoritär. 

Det förklarar också varför alla högerpopulistiska rörelser är starkt antifackliga trots att de traditionellt är arbetartillvända i sin retorik.

LO-väljaren görs om och om igen till ett slagträ när Sverigedemokraterna ska legitimeras.

Trots att SD inte på något vis vill fackförbunden väl.