”Hur mycket invandring tål svenska medier?”
Hur mycket invandring tål svenska medier? För det finns två tydliga tendenser, skriver America Vera-Zavala.
”När jag efter valet 2014 skriver en krönika om Anna Hedenmos fråga till Jimmie Åkesson: Vem ska städa våra arbetsplatser slår de inte bara ifrån sig kritiken, en SVT chef pratar med min dåvarande kulturchef och ifrågasätter att jag fick krönikan publicerad”, skriver America Vera-Zavala.
DEBATT. Den 22-åriga poeten Amanda Gorman kom att representera framtiden på presidentinstallationen i Washington häromdagen.
Vi kan snabbt konstatera att framtiden sällan jobbar på Public service eller på någon annan av de större redaktionerna heller för den delen.
Det gångna året präglades av att stort upprop mot rasism på Sveriges Radio där mångåriga medarbetare gick ut och berättade om diskriminering.
Det följdes upp av att även SVT:s medarbetare talade ut. Den tydligaste kommentaren var SR:s vd Cilla Benkös: ”nu blir jag ledsen”.
Sedan har en våg av kritik forsat mot Anna Hedenmos ”Min sanning” med SDs chefsideologs Mattias Karlsson och en intervju i Agenda med en republikan som berättar om ”valfusket” och andra lögner.
Johan Croneman, Peter Wolodarski, Jonas Sjöstedt, Björn Wiman, Eric Rosén, Jan Scherman har kritiserat inslagen och journalistiken i hårda ordalag.
En mjäkig intervju med SD:s chefsideolog blir då inte bara en dåligt utförd intervju utan ytterligare ett motiv i ett mönster som breder ut sig
Det har lett till svar i samtliga tidningar, SVT:s vd Hanna Stjärne har svarat, Jan Helin har debatterat mot Wolodarski i Aktuellt men ingen har erkänt några problem.
Public service särställning verkar ha lett till en repetitiv förmåga att slå ifrån sig kritik. Jag har medverkat kontinuerligt i samhällsdebatten sedan 1999 och för att parafrasera Ulf Kristersson så har SVT:s retorik förändrats de senaste åren.
Det är inte konstigt. Vi har alla förändrats. Ingen hade för 15 år sedan kunnat förutse att var fjärde svensk man gärna vill rösta på ett parti med rötter i nynazismen.
Men vissa hade kunnat vara mer förberedda än andra. Public service har bemött förändringarna med ökad ängslighet, en ökad irritation på de som pekar på rasism och problem med mångfald både externt och internt – och en armé av chefer som upprepar att de gör ett bra jobb.
Min bok Svartskalle – en svensk historia inleds med hur jag blir avbokad av Aktuellt eftersom jag i ett försnack berättar att jag tänkte säga att rasismens som ideologi är tongivande i valrörelsen. (2018).
När jag efter valet 2014 skriver en krönika om Anna Hedenmos fråga till Jimmie Åkesson: Vem ska städa våra arbetsplatser slår de inte bara ifrån sig kritiken, en SVT chef pratar med min dåvarande kulturchef. De ifrågasätter att jag alls fick krönikan publicerad. 2012 ställer Agenda frågan: Hur mycket invandring tål Sverige?
Hur mycket invandring tål svenska medier? För det finns två tydliga tendenser.
Den ena är mångfaldsprojekt som vi ännu inte vet var de leder (DN har de senaste månaderna rekryterat med en tydlig mångfaldsprofil).
Den andra är en ängslighet som i kombination med ett slags förakt för politisk korrekthet resulterar i att en erfaren journalist som Christian Catomeris lämnar Agenda på grund av hur rasistiska stereotyper förs fram i en utfrågning.
Det skulle inte behöva se ut så här.
Bristen på mångfald är i första hand en kompetensbrist, en brist på kompetens hos de som leder, hos cheferna. Den bristen på lyser igenom och tittare förlorar den tillit public service behöver.
Jag ser ett land som faller isär, och pandemin förstärker segregationen (klass, kön, etnicitet).
Public service har bemött förändringarna med ökad ängslighet, en ökad irritation på de som pekar på rasism och problem med mångfald både externt och internt, och en armé av chefer som upprepar att de gör ett bra jobb
Jag ser ett land där såna som jag bott här i 40 år men ändå inte kallas svenskar (vi är 30 procent av befolkningen).
En mjäkig intervju med SD:s chefsideolog blir då inte bara en dåligt utförd intervju utan ytterligare ett motiv i ett mönster som breder ut sig.
Symtomatiskt nog så sänkte SVT ljudet på presidentinstallationen när den klarast lysande stjärnan Amanda Gorman läste sin dikt.
Framtiden borde anställas i högre utsträckning inte bara som en färgklick eller en siffra i statistiken utan för att skapa den förändring som behövs för att skildra det land vi har blivit och den värld vi lever i på ett sant, rättvist och balanserat sätt.
Framtiden behöver ljud och ljussättas.
For there is always light,
if only we’re brave enough to see it
If only we’re brave enough to be it
