Den svarta rökpelaren steg mot himlen över Medelhavet. Gummiflotten brann häftigt. Runtom, i alla riktningar, inget annat än vatten. 

Sjöräddningsorganisationen jag reste med hade gjort det till rutin. Om de inte förstördes var risken att flyktingsmugglarna skulle bärga och återanvända de redan från början knappt sjödugliga gummiflottarna.

Att hälla över bensin och kasta ett nödbloss var varje räddningsaktions sista moment. Det kändes som en ritual. Ett avslut. Så var det inte. Gummiflotten var bara en av tusentals.  

Det var december 2016 och det stod redan klart att året med god marginal skulle bli det dödligaste någonsin på Medelhavet.

EU och Turkiet hade slutit ett avtal om att ”stoppa irreguljär migration” till unionen. I stället för den kortare och säkrare vägen från Turkiet till Grekland växte trafiken längs den längre och farligare rutten från Libyen till italienska Lampedusa. 

När siffrorna sammanställdes stod det klart att 5 022 drunknat under resan till Europa. Massgraven på havets botten växte. Men där och då hade 98 människor räddats och livet kändes större än döden.  

Vissa flydde krig, andra drömde om jobb och en bättre framtid. Jag delade ut vatten, kex, filtar och pratade med så många jag kunde. Flyktingarna hade haft flytvästar. Falska, konstaterade besättningen på räddningsfartyget snabbt. Sömmarna föll isär för ett lätt ryck. Inuti dolde sig billig skumplast utan flytförmåga. De hade fått betala dyrt för dem.  

Innan gummibåten sattes i brand hade jag gått ombord. Flotten var inget mer än några flyttuber och en bottenplanka, täckt med matrester och plastflaskor fyllda av urin. Bara några sjömil utanför kusten hade den redan tagit in en decimeter vatten.

Ingen visste var de där gummiflottarna tillverkades, eller av vem. De såldes inte i handeln. Kvaliteten var för låg, passagerarna för många. De var skräddarsydda efter flyktingsmugglarnas önskemål.     

Jag fastnade för det där. Vinstmaximeringen. Den livsfarliga överfarten kostade minst 5 000 kronor per flykting. 2015 hade varit ett rekordår med en dryg miljon överfarter. Flyktingsmugglingen omsatte mer pengar än någonsin.

Ändå skulle smugglarna lasta fler och fler per båt. Ändå skulle de sälja fejkade flytvästar till de som redan betalat dyrt för det livsfarliga hoppet om något bättre. Där det finns utsatthet finns det pengar att tjäna.     

Flyktingsmugglingen är både humanitär tragedi och industri.

EU har försökt strypa marknaden genom att göra det svårare och dyrare att ta sig till Europa. Det har delvis fungerat. I fjol drunknade knappt 1 300. Hittills i år har strax över 1 000 dödsfall registrerats. Baksidan är att auktoritära stater stärkts när EU betalat dem för att agera gränsvakter och att asylrätten urholkas.   

Räddningsorganisationen hade ett annat förslag för att minska döden på Medelhavet: Fler lagliga flyktvägar.