”De som låtit sig skrämmas till tystnad har blivit dödade”

Tuggande kor, motorsågsvrål och enstaka förkolnade träd omger den röda lervägen till Osvalinda Pereiras gård. Vid infarten hittade hon och maken Daniel en morgon två gravar med träkors som någon hade grävt under natten.

Alltihop vittnar om en skenande utveckling i Amazonas: skövling genom illegal trädfällning och avsiktliga skogsbränder. Olönsam regnskog omvandlas till lönsamma beteshagar och sojafält. Så lönsamma att få vågar gå emellan.

Den 24 november tilldelades 52-åriga Osvalinda Pereira det svenska Edelstampriset för ”exceptionellt mod” i sitt försvar av regnskogen.

– Priset betyder att vi inte är ensamma, att folk på andra sidan jorden ser vårt arbete. Det stärker oss och skyddar oss. De som låtit sig skrämmas till tystnad har blivit dödade, men vi har fortsatt höja våra röster och det har hållit oss vid liv.

På gården mellan det murade tvårumshuset och köket med fyra brummande frysboxar i ett öppet skjul trimmar hon ananasplantor. De ska sättas ut ihop med sötpotatis på en nyplöjd åker som är svart och myllig efter flera års träda. Bina surrar runt sin kupa. Bönorna har börjat gro. Bananpalmernas nedfallna blad multnar sakta ner i jorden.

Detta gör den 52-åriga bonden i nötta plasttofflor farlig.

Hennes familj var en av fem i trakten som deltog i ett forskningsprojekt om hållbart jordbruk år 2006. Grannarna blev intresserade när de såg skördarna. Osvalinda Pereira startade en kvinnoorganisation där hon började föra vidare sina kunskaper.

– De flesta av småbönderna här arbetade som trädfällare eller chaufförer åt köttbönderna, arrenderade ut sin jord som betesmark till dem och skötte deras boskap. När de började odla mat på sin mark blev det brist på både arbetskraft och bete, minns hon och fortsätter: 

– Köttbönderna sade att jag skadade dem, inte bara för att jag polisanmälde att de skövlade, utan också för att jag uppmanade bönderna att sluta jobba för dem.

När småbönderna började producera sin egen mat minskade deras inköp i bygdens affär. De började sälja av sitt överskott.

Osvalinda Pereiras familj säljer frysta fruktpuréer. Hon eller maken brukade frakta 50 kilo i taget på motorcykeln till staden Itaituba tio mil bort. Hoten har tvingat dem att sluta.

– När jag korsar bron tänker jag på att jag kan få en kula i ryggen när som helst. Jag är alltid rädd, för min egen skull, för Daniels, för mina barns och barnbarns.

Hon fortsätter ändå, driven av de resultat hon ser i sina grannars egenmakt och förbättrade villkor.

Av sin omsorg om den grönskande, frodiga skogen, som hon njuter av att söka svalka i och låter stå kvar orörd på nästan all sin mark – något som egentligen alla jordägare måste göra enligt lag på 80 procent av varje egendom i Amazonas. Men också av en känsla av ansvar för allas vår framtid.

– Den som har ett hem tar hand om det. Den som har jord tar hand om den. Och vi som har Amazonas, vi måste ta hand om Amazonas. Om alla hjälptes åt kunde vi snabbt återställa det som har blivit förstört.

Hon har själv lett återplantering av förstörd regnskog. Men de som vill tysta henne har också varit nära att lyckats. Det blev svårt att fortsätta efter den där morgonen som de gick upp och fick syn på de båda gravarna som någon hade grävt intill graviolaträden precis framför huset medan de låg och sov där inne. Och det skulle bli ännu svårare.

Polisen åt dem att inte röra gravarna förrän kriminalteknikerna kommit. Det tog en månad.

– Vi blev sjuka av att gå här och se gravarna varje dag. Polisen skickade oss till Brasília för att vi skulle få skydd och psykologbehandling.

Hemmet skulle göras säkert. De hade inget staket, inga lås. Det har de fortfarande inte, men efter ett år och åtta månader slutade de vänta. För tre månader sedan kom de hem.

– Här har min man och jag skapat vår plats, det är här jag vill ha skydd. Jag lämnar inte min mark igen.

De ska få livvakter, men måste själva bygga en bostad åt dem. De 20 000 kronorna från Edelstampriset kan hjälpa dem att få klart vaktstugan som hittills bara är en grund, inte mycket mindre än huset de bor i med två barn och sex barnbarn.

– Vi kommer känna oss säkra om de skickar federala poliser utifrån. Poliserna härifrån trakten jobbar ju för borgmästaren.

För två månader sedan kom en man hem till dem och sade att borgmästaren hade erbjudit honom motsvarande 140 000 kronor för att skjuta ihjäl Osvalinda, och 40 000 för Daniel. 

– Han sade att han inte tänker döda oss därför att han är gammal vän till vår dotter.

Borgmästaren nekade i polisförhör. Utredningen leder ingenvart. 

Osvalinda Pereira gör allt hon kan för att stoppa skövlingen innan nästa steg, som syns i stora delar av Amazonas: att beteshagarna görs till sojafält.

– Betesgräset kan komposteras och ersättas med andra grödor. Men besprutningarna av sojaodlingarna tar död på allt och förgiftar marken. När sojan kommer in är det slut.