Helikoptern smattrar över hustaken.

Kväll efter kväll under en del av denna höst ligger jag och lyssnar på ljudet när jag egentligen borde sova. Det känns som att det har blivit mycket vanligare detta covidår.

Ljudet för mina tankar till den sjukdom som nu skördar liv. Till människor som flygs bort i mörkret.

Till ovissheten om de kommer att klara sig igenom det här med livet i behåll. Till anhöriga som inte får vara med sina kära när deras liv står på spel.

Bussföraren José Esteban är en av dem vars öde vi möter här på arbetet.se. José var fotbollspappan, maken och skyddsombudet som ännu rattade bussar under pandemins inledning.

På bussarna var det trångt de där veckorna. Avgångar som dragits in. Snart kom tröttheten krypande. Sedan förkylningen, hostan och andningssvårigheterna.

Några veckor senare dog han på sjukhusets intensivvårdsavdelning. Utan att hustrun eller barnen fick vara med eller ens hann ta ett ordentligt farväl.

Arbetet möter hans hustru Maritza Talavera, som är övertygad om att hennes make smittades på jobbet. Men som reglerna ser ut hade han behövt jobba inom vården för att kunna få sin smitta klassad som arbetsskada.

LO har lyft att fler yrkesgrupper än vårdpersonal borde omfattas av arbetsskadeförsäkringen om de drabbas av covid-19.

Men tyvärr har Svenskt Näringsliv satt sig på tvären och sagt nej. Det är något som måste beskrivas som ett svek.

Alla människor kan inte jobba hemifrån under pandemin. De måste gå till jobbet som bussförare, kassapersonal eller städare.

Händer det värsta måste rimligtvis deras anhöriga också kunna få ekonomiskt stöd i den kris de går igenom.

Svenskt Näringsliv borde tänka om. Ju förr, desto bättre.