”Var tredje upplever att arbete inte bidrar till att göra livet bättre”

KULTURDEBATT. När Karin kommit till lagret sätter hon på sig ett par hörlurar. I lurarna berättar en robot – Karin har valt den med kvinnoröst – vilken hyllplats hon ska gå till.

När hon är där talar roboten om hur många plagg hon ska plocka. Sedan vilken hyllplats hon ska gå till härnäst.

Karin har arbetskamrater. Men de arbetar inte tillsammans. Inte sedan de fick roboten som arbetsledare. 

– Man har inte nån arbetskamrat som man kan lösa några arbetsrelaterade saker ihop med. Utan det är ju henne man pratar med. Det kan jag sakna från förr. Då jobbade vi mer i grupp och gjorde saker.

Rösten i öronen är tröttande. När man möts vid omklädningsrummen återkommer samma ord om att hoppas klockan blir fyra snart.

– Det blir som ett vakuum i huvudet. Vi upplever oss som robotar. 

Jag frågar Karin om hennes arbete får henne att må bra. 

– Nej, inte som det är nu. Man bara går dit för att tjäna sitt levebröd. 

Några av de mest grundläggande konflikterna i vårt samhälle rör arbetet. Vad är det egentligen vi bråkar om?

Det handlar om det värde arbetet producerar, hur det ska fördelas. Det handlar om huruvida man ska kunna förlora sin försörjning från en dag till en annan. Det handlar om möjligheten att gå till jobbet och inte komma skadad eller sjuk därifrån.

Vi måste sträva efter att alla ska få ägna sina ansträngningar åt sådant som är till gagn för både dem själva och det samhälle de är del av

Men det handlar också om vad vi gör på jobbet. Eller vad vi gör i våra liv – för arbetet intar en så central plats att där avgörs till stor del vad vi ägnar vår begränsade tid åt.

Under kapitalismen ställs vårt arbete i vinstintressets tjänst. Det har bäring på våra löner, vår anställningstrygghet och vår arbetsmiljö. Men också på vad våra ansträngningar och vår kreativitet ägnas åt.

Karin är inte ensam. I en stor undersökning som Novus gjort för tankesmedjan Arena Idé uppger 20 procent att arbetet, bortsett från lönen, varken förbättrar eller försämrar deras livskvalitet. 16 procent svarar att jobbet rent av gör livet sämre.

Drygt var tredje upplever alltså att arbetet inte bidrar till att göra deras liv bättre.

Men det offentliga samtalet utgår från att om folk bara får ett jobb blir de del av ett sammanhang där de får utvecklas, bidra till det gemensamma bästa och komma till sin rätt.

En gång fanns en levande debatt – och fackliga och politiska strider – om makten över vad vi gör på jobbet. Nu diskuteras den frågan sällan.

Christian är ingenjör och designar produkter. Han vill kunna berätta för sina barn att det han gör bidrar till att göra världen bättre. 

När han började jobba på hemelektronikföretaget var han stolt. Han hade länge velat jobba där. Och deras hållbarhetsstrategier var bra. Christian vill designa produkter som är till så stor nytta för användaren som möjligt, samtidigt som deras negativa miljöpåverkan minimeras. 

Men de fina strategierna till trots var högsta prioritet alltid att pressa kostnaderna – ett krav för att få in produkterna hos de stora återförsäljarna. Då fick sådant som deras livslängd och möjligheten till reparation stryka på foten.

Christian fick en ny tjänst på företaget. Där skulle han äntligen få fokusera på hållbarhetsfrågor. Men efter en tid insåg han att ingen brydde sig om det han gjorde. 

– Jag hade nog helt ärligt inte behövt göra så mycket annat än att sitta av tiden där. Om jag hade velat. Det blev mer så här: jaha i dag ska jag gymma och sen ska jag skriva lite på det här som ingen riktigt bryr sig om. 

Hur vi har det på jobbet hänger samman med hur vi ser på samhället. De som har enformiga arbeten, för enkla arbetsuppgifter, ofta måste utföra arbetsmoment som egentligen inte behövs, inte ingår i en gemenskap med andra genom sitt arbete, inte upplever att deras arbete bidrar till att göra världen bättre – känner sig mindre delaktiga i samhällets utveckling.

De känner sig mindre lyssnade på av makthavare och tycker i mindre utsträckning att Sveriges demokrati fungerar på ett sätt som gör att folkets vilja styr.

Detta visar den undersökning som redovisas i min rapport Hur har du det på jobbet?

Undersökningen kan inte fastställa orsakssambandet. Men arbetslivet är centralt för samhällslivet. Inte bara för att vi ägnar så stor del av vår tid åt arbetet, utan också för att det är där så stor del av vår produktiva verksamhet utspelar sig.

Den som inte tillåts bidra med mer än strikt utformade arbetsuppgifter är de facto mindre delaktig i samhällets utveckling. Den som måste utföra arbetsmoment som egentligen inte behövs blir de facto inte lyssnad på. Den som bara ska lyda på jobbet lever de facto i ett mindre demokratiskt samhälle.

Carina älskar sitt jobb i hemtjänsten. Varje morgon får hon ett schema över de vårdtagare hon ska gå hem till. Hon börjar med att kasta om ordningen, eftersom hon vet bättre än den som lägger schemat vem hon bör gå till först och vem som hellre väntar.

Det är styrt i detalj vad hon ska göra hos vårdtagarna. Hon är inte där för att hjälpa dem med det hon ser behövs, eller det de ber om – utan det som står i pappren. 

Carina håller sig inte alltid till vad som står. Hon jobbar snabbt och töjer på arbetsinstruktionerna. På så sätt kan hon göra det lilla extra. 

Det handlar om det värde arbetet producerar, hur det ska fördelas. Det handlar om huruvida man ska kunna förlora sin försörjning från en dag till en annan. Det handlar om möjligheten att gå till jobbet och inte komma skadad eller sjuk därifrån

Det är samma som med schemat. Instruktionerna säger en sak. Men det finns ett utrymme att göra annorlunda. Ett utrymme som bara finns för den som tar det.

Vad skulle hända om hon bara följde instruktionerna? 

– Då måste jag blunda oftare. Då kan jag inte se det jag ser, de behov som finns. Jag vill inte det. 

Somliga får inte arbeta trots att de vill. Andra hänvisas till arbeten där de inte kommer till sin rätt. Orsaken är densamma: att den ekonomiska vinsten är det överordnade syftet med vårt arbete.

Detta är också drivkraften bakom att vi ägnar en så stor del av vårt arbete åt sådant som underminerar livsbetingelserna på jorden. 

Coronakrisen har uppenbarat nödvändigheten av att göra medvetna, gemensamma prioriteringar. Klimatkrisen ställer frågan om vad vi gör av vår tid, vår kreativitet och våra resurser på sin spets.

Att människor får en anständig del av det värde de är med och skapar, att de inte kan förlora jobbet från en dag till annan, att arbetet inte gör dem sjuka eller skadade är viktigt. Givetvis. Men det är inte nog.

Vi måste sträva efter att alla ska få ägna sina ansträngningar åt sådant som är till gagn för både dem själva och det samhälle de är del av.

I högtidstalen beskrivs arbetet som meningsfullt, utvecklande, samhällsnyttigt. Karins, Christians och Carinas berättelser vittnar om att verkligheten många gånger är en annan.

För att fler ska få komma till sin rätt i sitt arbete krävs fackliga och politiska strategier för att demokratisera makten över arbetets innehåll.