Vad skönt att Victor Malm kan välja att vara smal

KOMMENTAR. Varje morgon placerar Victor Malms pappa sin tighta arbetarröv på sadeln, för att cykla tretton kilometer till jobbet.

Victor skriver om pappan, som valt att vara smal istället för att vara tjock. Och han tycker att fler borde välja det. 

Jag cyklar också ganska prick tretton kilometer till jobbet varje dag, året runt. Det är inte alls lika romantiskt, jag cyklar inte från bruket till fabriken, genom reminiscenserna av ett folkhem som lämnat spöken bakom sig.

Jag cyklar från min superfräscha lägenhet i Farsta till mitt välbetalda jobb på Birger Jarlsgatan.

Victors pappa är snart 60. Jag är snart 50. Utöver cyklandet, springer jag i princip dagligen. Jag snittar på ungefär fjorton tusen steg om dagen, året runt, enligt telefonen.

”1,3 mil är inget avstånd” skriver Victor och det har han ju rätt i. Men 1,3 mil x 2 varje vardag är heller inget som påverkar ens vikt. Om du läser detta, Victor Malm, vill jag varna dig. Jag kommer nu skriva ett ord som får din skalle att sprängas: gener.

Katrin och Victor är båda oroade över att så många är överviktiga. Eller, vilket är undertexten i bådas artiklar, att så många väljer att vara tjocka. När man kan välja att vara smal

Jag har vägt för mycket 99 dagar av hundra i mitt liv. Ibland, efter extrema perioder av träning och periodisk fasta har jag kunnat komma i storlek M (jag är 183 cm lång). 

Det har aldrig varit värt det. Glädjen av att vara i form har aldrig varit värd priset. ”Nothing tastes as good as skinny feels” sa Kate Moss, anorektiker och fotomodell. Du har fel, Kate. Du har aldrig ätit bröd.

Jag minns få saker från bardomen. Men några minnesbilder som fastnat är: Jag är kanske 9 år och sitter på en bänk i omklädningsrummet inför en fotbollsmatch.

Shortsen är glansiga och slitsade (vi är i skarven 70-/80-tal). Mina lår är tjocka som två jävla stockar gjorda av deg.

Jag ska på disco på högstadiet och försöker suga in mina kinder när jag ser mig i spegeln. Jag ser sjuk ut, smal och tjock samtidigt. 

Jag har varit medveten om min kropp hela livet, på ett negativt sätt. I försvarsställning, defensivt. Jag har sprungit i alla fall ett dussin halvmaror, tio Lidingöloppet 30 km och två Lidingö Ultra 50 km.

Jag älskar min kropp för vad den faktiskt klarar. Men herregud, jag skulle hellre vara smal än klara av att springa i skogen. 

Som, gissar jag, många tjockisar med mig har gjort, och som Victor Malms farsa garanterat aldrig har gjort, har jag många gånger funderat på vad jag skulle offra för att vara smal.

Alltså, på riktigt ge avkall på. Hörseln? Kanske. Inte synen eller smaksinnet. En lilltå? Naturligtvis. Båda lilltårna och båda tårna innanför lilltårna? Ja. Vänster arm?

Jag vet inte. Jag tror inte. Men det är ju lyxen med hypotetiska resonemang. Man slipper ta ställning till dom.

Också i Expressen, men för prick ett år sedan, skriver Katrin Zytomierska ungefär samma sak. Fast utan att nämna Victor Malms pappa. Hon skriver att hennes roligaste hobby är att banta.

Men att det bara är tjockisar som får likes på Instagram när de visar upp sina valkar i, som hon skriver ”gilla-kroppen-som-den-är-inlägg”. 

Jag älskar min kropp för vad den faktiskt klarar. Men herregud, jag skulle hellre vara smal än klara av att springa i skogen

Katrin och Victor är båda oroade över att så många är överviktiga. Eller, vilket är undertexten i bådas artiklar, att så många väljer att vara tjocka. När man kan välja att vara smal.

Antingen genom att cykla 13 km (i kombination med familjen Malms gener) eller genom att skaffa sig hobbyn bantning.

Och båda är som ett slags BMI-versionen av Marie Antoinettes ”har folket inte bröd får de väl äta kakor”.

Här: Om folket är tjocka, och det är farligt, så får dom väl va smala i stället. 

1,3 mil är inget avstånd.

Victors inlägg är på kultursidan, Katrins på debatt-plats. Analyserna är exakt lika platta. Eller, med ett ord båda gillar och förstår, exakt lika smala.