Vilt vevande Bard om Kanye West, parkeringsplatser och naziknull

RECENSION. Alexander Bard har, på olika sätt och under hela sin karriär, varit en av Sveriges mest kontroversiella människor i fyrtio år. 

Det måste man ändå respektera.

En annan sak värd att respektera är att han håller en konsekvent politisk linje som högerlibertarian. Som likaledes frihetlig åt vänster går nämligen delar av det att sympatisera med. 

Kritiken mot statskolossen, den svenska präktigheten och oviljan att provocera och ge andra utrymme att göra det är alla saker jag personligen uppskattar.

Men libertarianism är svårt att kombinera med högerns socialdarwinism. Ett samhälle utan kontrollfunktioner byggt på den starkares rätt över de svagare, resulterar inte i ett samhälle där alla kan vara fria. 

Det är när det yttrar sig jag slutar sympatisera med Bards retorik. Udden riktas ofta mot de svaga, som borde lyfta sig i sina egna hängslen och sluta sjåpa sig så förbannat.

Bard kontrar, trots uppenbar besvikelse från sin samtalspartner, med vad som måste vara samtalets absolut hetaste tagning. Nä, feministkvinnor vill inte ligga med förortskillar

Kritiken mot honom missar ofta vad problemet bottnar i och skjuter över målet i sina försök att kritisera rasism eller sexism, som han mestadels skakar av sig med en axelryckning.

Att han fortfarande är omåttligt populär i vissa kretsar och har hållit sig relevant trots regelbundna kontroverser är nog till stor del för att Bard, trots allt, både är intelligent och engagerande.

Som många bra talare pendlar han ständigt mellan “karismatisk” och “svensk mästare på gish galopp”.

När han erbjuds obegränsat utrymme att lägga ut texten av Youtubern  “En Arg Blatte Talar”, blir resultatet… ungefär som förväntat.

EABT, eller “Angry foreigner”, sysslar mestadels med att kritisera massinvandring och vänstern i videos på Youtube.

För mig är han mest känd som personen som försökte prata om analprolapser (googla inte) med Gudrun Schyman i en smärtsamt obekväm föreställning av poddentreprenören Navid Modiris Hur kan vi – Live.

Bard har också debatterat Schyman. Det var ett intressant och stundtals konstruktivt samtal. Det här är raka motsatsen. 

Inte en enda kritisk tanke eller invändning stoppar Bard i sin invanda svada om wokevänstern och den mesiga svenskheten, varvade med tvärsäkra non sequiturs så snyggt inbakade i faktisk politisk diskurs att man nästan missar dem i farten.

Ändå är det precis de där små killgissningarna som faktiskt är det man borde kritisera. Eftersom de är halsbrytande och fruktansvärt roliga.

Saker Alexander Bard säger:

• Svensk vänster slutade läsa Marx, en av historiens mest lättlästa vänsterideologer, för att det var för komplicerat.
• Därför är svensk vänster ängslig medelklass och samtidigt, precis som jakobinerna, hela tiden ute efter blod för sina giljotiner.
• Eftersom sagda töntiga wokevänster nu upptäckt hiphop kommer alla coola kids att börja lyssna på vit makt-musik som är det nya största tabut. Trots att högerextrema partier inte varit så mainstream som de är i dag på flera decennier och vit makt-anstruken musik varit en grej i Sverige i flera omgångar redan. 
• Men det är ändå bara Kanye West – just nu mest känd för sin dalande karriär med olika gospelalbum och maniska politiska utspel – som är samtidens manliga hiphop. 
• Anledningen till att invandrare inte hänger på Södermalm är för att det inte finns parkeringsplatser för deras bilar. Eftersom man måste ha bil för att få plats med stora invandrarfamiljer, som tydligen inte går att klämma in i en tunnelbanevagn.
• Inga bögar och flator går i Pride längre, utan det är bara feta och fula heteros som gör det.
• Den nya vänstern är såna som En Arg Blatte talar, som faktiskt är född i arbetarklassen. 

Genom allt detta nickar sagda arbetarklasshjälte mestadels instämmande, och ställer inga motfrågor. Då och då sticker han in någon egen klassisk vänsteråsikt som att “dåligt betalt dödar innovation”.

Han konstaterar också att Sverige är precis som Nordkorea. Fast frivilligt. Ni vet, de där frivilliga diktaturerna.

Mest engagerad blir han ungefär tio minuter in när samtalet kommer in på vilka typer av män kvinnor egentligen vill ligga med. 

Ämnet “moralism och kvinnlig sexualitet” har resulterat i stormig debatt på svenska kultursidor under hösten. Du trodde kanske att det var stendött och att alla vinklar utforskats redan.

Då hade du inte räknat med att två män i ett grynigt, livestreamat samtal om svensk wokekultur skulle sitta på facit.

EABT halkar nämligen – i samma mening som talpunkten att södermalmsvänstern inte bryr sig om våld i förorter – in på hur vänsterkvinnor gör uppror mot pappa genom att ligga med invandrarkillar.

Bard kontrar, trots uppenbar besvikelse från sin samtalspartner, med vad som måste vara samtalets absolut hetaste tagning. Nä, feministkvinnor vill inte ligga med förortskillar.

För mig är han mest känd som personen som försökte prata om analprolapser (googla inte) med Gudrun Schyman i en smärtsamt obekväm föreställning av poddentreprenören Navid Modiris Hur kan vi – Live

De vill så klart helst ligga med nazister. 

Ingen vill nämligen ligga med feministiska wokevänstermän, eftersom de tar massa piller, inte får upp den, och är för mesiga och svaga för att ens orka knuffa runt barnvagnarna på Södermalm. Nazistmän är de enda som är bra i sängen.

Jag vet inte hur många högerextrema killar Bard legat med. Min siffra ligger på noll, men jag känner mig ändå rätt bekväm med att dementera påståendet. 

Både att det skulle vara utbrett att vänsterkvinnor – eller många kvinnor alls, av könsfördelningen i deras rörelse att döma – i hemlighet drömmer om att knulla nazister. Eller att svenska nazister har någon som helst aura av att kunna hitta klitoris lättare än hållbara politiska lösningar. 

Det är i alla fall nog för att samtalets värd ska få hoppfullt konstatera att det där med hatknull nog är vad de flesta längtar efter ändå. 

Där någonstans peakar samtalet, som annars mest är gnäll om vänstern och snack om hur nyfascistiska rörelser som Alternativ för Sverige kommer att ta över landet. 

Som libertarian kan man tänka sig att en slev av kritiken kanske skulle riktas även mot dem, men så blir det inte.

I stället säger Bard, som känner sin publik, att Åkesson nog vore bra för regeringen och hyllar AfS-ledaren Gustav Kasselstrands rätt mellanmjölkiga förmågor som politiker.

Nu när jag förstått att det kanske är ett led i världens mest avancerade raggningsplan blir det åtminstone lite mer logiskt.