Strategier när Sverige stänger ned – unna dig Buffy

I San Francisco blev vi i mitten av mars först i landet med så kallad lockdown, här kallad ”shelter in place”. 

All kommers avtog, utom det allra nödvändigaste (livsmedel, mediciner), restauranger hölls endast öppna för avhämtning eller leverans, skolor stängde, parklekar bommade igen, och så vidare. 

Sedan har vår stad öppnat successivt, fram till nu, när även vi är inne i en ny våg. 

När jag läser om de nya råd Stefan Löfvén presenterade för Sverige där sällskap begränsade till 8 personer, inställda kulturevenemang och idrottsevenemang med tomma läktare ingår, känns det som vi har närmat oss varann. 

Jag avundas inte Sverige. När nya och hårdare COVID-restriktioner införs på olika ställen runtom i landet, är det under mörkaste höst.

”Gå inte på gym, ha inga middagar och arrangera inga hemmafester”. De svenska råden har inte samma lagstöd, men även i San Francisco har det egna ansvaret varit centralt för att få reglerna att fungera. 

Så här åtta månader in i det begränsade livet här kan jag säga att man på något sätt vänjer sig. Med detta menar jag inte på något sätt att det är lätt, bara att en ny sorts vardag till slut uppstår.

För visst kan man himla med ögonen åt inställd innebandy och stängda krogar, men något händer med oss när samhället tystnar. Volymen på det inre vrids upp och tar plats. 

Då behövs strategier.

Ta hand om varandra. Simpelt kanske. En självklarhet. Men också något som är lätt att glömma ju längre tid som går. Social isolering, brutna mönster, mörka kvällar inomhus tar på psyket. Även ensamvargar lider till slut av tvånget, av bristen på möjligheter. 

Vänskap och kärlek blir dubbelt viktigt när världen är oviss och framtiden suddig. Viktigt blir också att mötas där man är. 

Och nog gör det ont med förlorade jobb, inställda glöggfester och kramar som man aldrig fick. Men det blir med tiden lättare. På andra sidan av all det här finns något annat – oklart vad

För sjuksköterskan som jobbar dubbla pass är det kanske inte tristessen som pockar, medan den permitterade servitören kan ha förlorat hela sitt sociala sammanhang. 

Kompisen som står utan inkomst, har andra, mer trängande behov än hen som sköter kontorsjobbet hemifrån. Vi lever genom en extrem och osäker tid tillsammans och vi kan göra den lättare för varandra. 

I Buffy The Vampire Slayer, tv-serien du kanske har tid att se (eller se om) nu när det mesta är inställt, blir tonåringen Buffy utsedd av övernaturliga makter att rädda världen från vampyrer och demoner. Hon brottas lika mycket med blodsugare som med tyngden av sitt ansvar. 

Alltefter som att serien utvecklas blir hennes vänner mer och mer centrala för att förhindra jordens ständigt pockande undergång. 

I slutstriden mot demonarméer som väller ut ur helvetets gap är det deras sammanhållning och gemenskap som håller undergången stången. 

Sen är det där med rutiner. Behåll dem du har i den mån det går. För många av oss som jobbat hemifrån redan innan denna tid är detta centralt. 

Visst går det att njuta av en dag i underkläder med dator i sängen men om det bli en vana så sluter det ganska snabbt att vara njutningsfullt. Att klä sig i människokostymen och ställa klockan eller fixa håret, även om ingen kommer att se det, gör att dagarna inte flyter ihop helt. 

Se till att skapa nya rutiner som fungerar i det begränsade livet. Zooma med kompisar och spela pictionary eller Cards Against Humanity online. Möts på Watch2Gether, där man kollektivt skapar spellistor och pratar med varandra medan de spelar. 

Och även om det inte alltid är lika roligt finns det ett värde i att hålla rutinen vid liv. Om du inte behövde surret just den kvällen kanske någon annan gjorde det. 

I Emily St. John-Mandels roman Station Eleven, som snart blir TV-serie på HBO, suddas mänskligheten ut av en influensa långt dödligare än COVID-19. 

Barnskådespelerskan Kirsten, som står på scen under en uppsättning av Kung Lear när pandemin bryter ut, är tjugo år senare del av en symfoniorkester och teatertrupp som turnerar runt det postapokalyptiska landskapet. 

Och bandet fortsatte spela. Kulturen överlever civilisationen. Inget tar egentligen slut. 

Så unna dig! Ät chokladpudding till efterrätt. Köp ett nytt tv-spel. Vänta med disken till i morgon bitti. Allt suger just nu och du förtjänar något som gör livet värt att leva. 

Dieter, träning (om du nu inte tycker träning är hemskt roligt) och perfekta vanor kan vänta några veckor. 

På torsdag kommer besked om hur det kommer att se ut på Sveriges biografer. Jag brukade gå på bio i veckorna, med min man eller ensam, i innantiden. 

I biosalongen försvinner världen, det enda som finns är berättelsen på duken. Jag saknade den förlösningen något enormt i den tysta staden och tv kan aldrig bli samma sak. 

Men ungefär två månader in i nedstängningen öppnade drive-in-biograferna. Vi hyrde bil och körde till San Jose längs ödsliga motorvägar, såg två dåliga skräckfilmer och en magisk solnedgång, och det var sagolikt. 

När allt tystnar dras volymen upp på känslor som rädsla och ångest, men det gäller även glädjen. Sök den. 

Men ta det lugnt med unnandet. Njut, men var medveten om att dåliga vanor lätt cementeras i tider när det inte finns lika stor anledning att vara fräsch när man vaknar. 

Om du inte har varit jättebra på att hantera ett fullt barskåp hemma innan pandemin är det ännu svårare nu, trots frestelsen att flytta det inställda barhänget hem till köket. 

Gränsen mellan njutning och last blir luddigare när ramarna för ditt normala försvinner.  

På Grandaddys temaalbum The Sophtware Slump från 2000 (unna dig nostalgi!) bygger bandet en android av bråte i köket, och glömmer sedan bort honom, varpå han dricker sig till döds. 

I albumets trasiga konsumtionssamhälle möter vi en interplanetär gästarbetare som ser sin älskare på jorden i en annans famn. En annan som vill somna under tårpilens krona, om det finns en chans att han vaknar och är lycklig igen. 

Det är precis lika vackert som när man var tjugo. 

Lev och låt leva. Märker du att någon vän kör lite för hårt med spriten, faller in i ett farligt bruk av droger eller på annat sätt beter sig självdestruktivt – kolla hur du kan stötta. 

Kanske är det inte riktigt rätt tid för ultimatum, tuff kärlek och krav. Kan du få med din vän ut på skogspromenad så att hen inte sitter hemma och krökar? Köra videosamtal med vännen som är hög eller slutat ta sin medicin, för att kolla att allt står rätt till? 

Så här åtta månader in i det begränsade livet här kan jag säga att man på något sätt vänjer sig. Med detta menar jag inte på något sätt att det är lätt, bara att en ny sorts vardag till slut uppstår

Visst ska man gripa in när någon är en fara för sig själv eller andra men det finns också ett värde i att bara finnas där, ge uppmuntran, bryta ensamheten. 

I Sveriges pandemihantering ligger tyngden på det personliga ansvaret, och alla behöver vi vårt utrymme i denna kris. Finns där utan att döma. Det räcker längre än man kan tro. 

I den Australiensiska filmen Babyteeth som kom ut i år, håller en familj på att falla sönder i missbruk och sorg över Milla, den enda dottern snart ska dö av en degenerativ sjukdom. 

När Milla möter den struliga langaren Moses, är det som att skärvorna av familjen under ett litet tag blir något nästan helt, tillsammans. En påminnelse om att det finns skönhet i det trasiga och kärlek och värme i det som gör ont. 

Och nog gör det ont med förlorade jobb, inställda glöggfester och kramar som man aldrig fick. Men det blir med tiden lättare. På andra sidan av all det här finns något annat – oklart vad. 

Min mor i Stockholm har varit ett av mina stora stöd under året, och när jag pratar med henne på FaceTime brukar vi säga att när detta är över – då ska vi göra allt roligt x 2. 

Kanske ljuger vi för oss själva om vad ”över” betyder. Vi unnar oss det.