Hur kunde en mänsklig valp bygga något så dumt som atombomben?

RECENSION. När jag läser den holländska författaren Rutger Bregmans nyutkomna bok I grunden god börjar jag fantisera om en historiebok över mänskligheten.

Sådana finns det väl många av tänker du – och jovisst! – men inte en som är representativ för människans 200 000 år på jorden. 

I hundratals sidor skulle boken beskriva hur vi drog runt på savannen, småknullade lite i en grotta och hittade något bär att bli höga på.

De sista tio sidorna skulle innehålla en del hemskheter – romarvälde, folkmord, atombomben – men de skulle mest vara en parentes i vår, i övrigt, rätt gulliga historia. 

I boken skulle utvecklingens järnlag lyda: ”the Survival of the Friendliest”.

Det ska sägas med en gång, I grunden god är en ljuvlig liten bok som kommer få den mest hårdhudade cynikern på gott humör.

Den är inte originell: i grunden är det en plädering för anarkisten Pjotr Kropotkins (1841-1921) ljusa utvecklingssyn, kombinerad med moderna rön om bonoboapor. 

I Sverige har det kommit ut en rad sådana böcker, exempelvis Frans de Waals Empatins tidsålder, Göran Greiders Den solidariska genen och Lasse Bergs Kalahari-trilogi. Inte heller är den tung intellektuellt: för den som vill läsa en sådan rekommenderas Rebecca Solnits A Paradise Built in Hell. 

Varför ska jag sitta och gnälla på en bok som jag njutit mig igenom?

Däremot är den så medryckande att jag funderar på om förlaget pudrat den med ett oxytocinframkallande medel. I grunden god har en sällsynt kvalitet i fackbokssammanhang. Den är nämligen rolig! 

Till exempel visar Bregman hur evolutionen omformat människans skalle, från att likna en skräckinjagande silverrygg till att påminna om en, ptja… valp. Kort efter frågar han hur denna Homo Puppy kunde mecka ihop något så dumt som atombomben?

Bregmans grundläggande idé är enkel. Inom populärkulturen och vetenskapen finns en föreställning om att människan är en barbar. Klös en altruist och du får se en hycklare blöda, lyder ett talesätt.

Under vårt tunna lager av civilisation vilar ett vilddjur, proppfyllt av själviska gener, beredd att inleda ett ”allas krig mot alla”. 

Denna föreställning kallar Bregman för ”fernissa-teorin” med ett begrepp från de Waal. Därefter visar han att den är falsk. 

Ett exempel: en stad drabbas av en orkan som river sönder hus och hem. Mitt i staden finns en butik som mirakulöst klarat sig. Hade det varit en Hollywood-film skulle butiksägaren ställt sig på verandan med hagelbössan för att skydda sin egendom (fernissa-teorin).

Men verkligheten är ingen Hollywood-film och som katastrofsociologer (jo, det finns faktiskt ett sådant skrå) visat ställer butiksägaren nästan alltid upp dörren och skänker bort varorna. 

Med hjälp av dylika anekdoter visar Bregman – med rigorös vetenskaplig precision – att Homo Puppy är en medkännande varelse som försöker vifta på svansen även under de värsta förhållandena.

Det finns dock en baksida med empatin. För vår förmåga att känna med andra gör också att vi stänger ute människor. Lite förenklat gör empatin oss utmattade; vi pallar inte nätverk större än 150 personer visar studier. 

Enligt Bregman är empatins baksida vår arvssynd och xenofobins ursprung. Den har skapat atombomber och folkmord, koncentrationsläger och vidriga företag som Twitter. 

Här tycker jag att författaren gör det väl lätt för sig. I en uppseendeväckande passage skriver Bregman att Trump nog inte vunnit 2016 om USA haft mer etniskt diversifierade bostadsområden. 

Däremot är den så medryckande att jag funderar på om förlaget pudrat den med ett oxytocinframkallande medel. I grunden god har en sällsynt kvalitet i fackbokssammanhang. Den är nämligen rolig!

Visst ligger det något i hypotesen, men den förklarar inte den större frågan: varför homo puppy – sin medkännande natur till trots – uppfinner politiska system som styr individerna istället för tvärtom. 

Marx liknade människan vid häxmästaren som framkallar väldiga krafter från underjorden och sedan tappar kontrollen över dem. Att gå ner på sådana vindlande djup i den mänskliga naturen klarar dock inte Bregman.

Men strunt samma, tänker jag när jag skriver detta. Varför ska jag sitta och gnälla på en bok som jag njutit mig igenom? 

Bregmans styrka ligger inte på det djupsinniga planet, utan i hans smittande entusiasm. Något som han visade redan i sin förra bok ”Utopia för realister” – som nästan övertygade en skeptiker som mig om att basinkomst är en bra idé. 

Särskilt roligt har jag när han plockar sönder efterkrigstidens stora socialpsykologiska experiment. 

Dessutom tror jag att Bregman har rätt. För även om jag vägrar använda ett metafysiskt belastat ord som ”god” tror jag på att se till de långa linjerna i utvecklingshistorien. 

Och de visar att människan i grund och botten är en sofistikerad bonoboapa som det gått lite snett för, kvart i tolv på festen.