REPLIK. ”Om vi ska vända den utvecklingen behövs en förändring”, skriver Carl Hellström och Emanuel Örtengren från Timbro, som avslutning på ett debattinlägg om den psykiska ohälsan i Sverige.

Men i sin artikel föreslår de samma gamla misslyckade lösningar som använts de senaste årtionden.

Lösningar som hämtats från industrins produktionsorganisation och med utgångspunkt i en omsorg om samhällsekonomin.

Knappast någon omsorg om de personer som kämpar med psykiska problem.

Dock har de en poäng . Det tjänar inte mycket att vare sig sjukskriva dem eller hänvisa dem till socialtjänstens försörjningsstöd.

I båda fall hamnar de i händerna på tjänstemän vars subjektiva bedömningar tar mer hänsyn till den lokala verksamhetens budget och ledningarnas riktlinjer än de faktiska personer som det handlar om.

Det har gått så lång att Försäkringskassans läkare, som överprövar de behandlande läkarnas sjukintyg, inte träffar de personer intygen handlar om. De bedömer intyg och papper, men deras bedömningar kan slå människors liv i kras.

De ständiga omprövningarna av försörjningsstöd och sjukskrivningar skapar en osäkerhet och oro hos redan drabbade människor att det snarare försämrar deras tillstånd än blir till någon hjälp.

Utöver det har ersättningarna sjunkit i värde alltsedan 1990-talet i lika upprepade som misslyckade försök att ”stimulera” denna grupp tillbaka till arbetsmarknaden.

Ett anständigt liv skulle minska den psykiska ohälsan i Sverige, som är kopplad till bland annat oron över morgondagen, över att ha någonstans att bo, mat att äta, grundtrygghet till ens barn, över att bli granskad i ett allt mer komplicerat och otydligt system

Alain Topor

Socialförsäkringssystemet var ursprungligen ett sätt att skapa ett innanförskap, innan det omdöptes till  utanförskap av politiker på jakt efter skattesänkningar.

Men det är knappast solidariteten i samhället som skapar utanförskap.

Det är snarare just urholkningen av socialförsäkringssystemets olika delar som har skapat ett verkligt utanförskap i ett Sverige där Stadsmissionen nyligen introducerade begreppet ”matfattigdom” om de tusentals människor som de delar ut mat till.

Flera forskningsstudier i olika länder pekar däremot på att en bättre privatekonomi är viktigt för återhämtning och bättre psykisk hälsa.

Människor med psykisk ohälsa som fått en fast summa i månaden utan villkor har visat mindre ångest, mindre oro, ett rikare socialt liv.

De tar åter kontakt med sin familj och brukar mindre psykiatrisk vård.

Detta är evidensbaserade kunskaper som inte passar i utanförskapets agenda.

En möjlighet som diskuteras allt mer är införandet av någon form av medborgarlön. En garanterad summa pengar som medborgarna får varje månad som ger dem möjligheten att leva ett anständigt liv. 

Ett anständigt liv som skulle minska den byråkratin som vuxit upp för att granska de som söker stöd inom socialtjänsten och försäkringskassan.

Personalen där skulle då kunna ägna sin tid åt det de är utbildade för; hjälpa människor. 

Ett anständigt liv skulle minska den psykiska ohälsan i Sverige, som är kopplad till bland annat oron över morgondagen, över att ha någonstans att bo, mat att äta, grundtrygghet till ens barn, över att bli granskad i ett allt mer komplicerat och otydligt system.

Ett system som ställer krav på att man ska uppfylla olika kriterier på en bestämd tid under hot att annars sjunker ens möjligheter till ett anständigt liv ytterligare ett steg.

”Om vi ska vända den utvecklingen behövs en förändring”, skriver alltså Timbros representanter och fastnar i mer av samma misslyckade lösningsförsök som tillämpats i Sverige de senaste decennierna.

Kanske dags att tänka på ett annat sätt.

Försämrade levnadsomständigheter är ingen stimulans för bättre psykisk hälsa. Det vet vi.

Dags att göra något nytt.