Industrins nya avtal ger 5,4 procent på 29 månader. Det är mindre än de tre procent på ett år som facken krävt och mer än de 1,4 procent om året som industrins arbetsgivare gick ut med som bud i februari, innan pandemin.

Facken inom industrin inledde klockan nio på söndagsmorgonen en pressträff om avtalet.

– Avtalet innehåller en högre årstakt än det förra vi tecknade, sa IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

Skillnaden är dock marginell. 2017 års avtal hade en årlig ökningstakt på knappt 2,2 procent medan det nya avtalet hamnar på drygt 2,2 per år.

Vad det innebär i löneökning för de olika industriförbunden varierar eftersom en del av ökningen, skiftande hur mycket, avsätts till pensioner. Men själva värdet är 5,4 procent och den nivån blir nu norm för övriga arbetsmarknaden där en lång rad avtal ska slutförhandlas.

En brännande fråga har varit hur man ska hantera att avtalen är sju månader försenade på grund av pandemin och att löntagare därmed har fått vänta på löneökningar som annars skulle börjat gälla i våras.

Det nya avtalet ger inga löneökningar i efterhand för denna period.

Sänks inte avtalsvärdet av att det har gått sju månader som man inte kompenseras för?

– Vi ser det inte så, säger Marie Nilsson till Arbetet.

– När man prolongerar ett avtal så innebär det att man förlänger avtalet och det innebär att man värdesätter allt innehåll i avtalet också. Vi får inte glömma var vi befann oss i mars när en del branscher var i fritt fall.

Hon säger att det viktiga i det här läget har varit att få ett framtungt avtal, alltså att en större del av höjningen träder i kraft tidigt i avtalsperioden.

Nu ska avtalsvärdet höjas med tre procent från i dag, första november. Nästa höjning på 2,4 procent träder i kraft första april 2022.

LO-förbunden inom industrin har fått igenom sitt krav på en låglönesatsning riktad mot löner på under 26 100 kronor i månaden. Det innebär något högre procentuella påslag för löner som ligger under denna gräns.

Konstruktionen för låglönesatsningen är samma som i de gamla avtalen, om än på annan nivå.

I förra avtalsrörelsen ledde den till mycket oenighet om vad industrins normerande avtal egentligen innebar när avtal skulle tecknas i andra branscher. Facken menade att satsningen på de lägre lönerna skulle ligga ovanpå den övriga kostnadsökningen, arbetsgivarna att satsningen skulle betalas med annat så att kostnaden inte byggdes på.

– Jag hoppas verkligen inte att det ska råda någon osäkerhet, förra gången var det inte så konstigt att det gjorde det för det var en ny konstruktion. Nu har vi använt den här modellen så den är etablerad, så jag utgår från att vi inte ska ha de problemen den här gången, säger Marie Nilsson till Arbetet.

Efter de fackliga företrädarnas dragning tog Teknikföretagens förhandlingschef Tomas Undin och Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf vid på pressträffen.

– Det har varit utomordentligt besvärligt att få ihop ett avtal den här gången, sa Tomas Undin och hänvisade till att de ekonomiska förutsättningarna är väldigt skilda i olika sektorer.

Han uppger att nivån som avtalats är hög för många i grunden livskraftiga företag som just nu har låg betalningsförmåga.

Per Widolf sa på pressträffen att man gick in i förhandlingarna i akt och mening att växla ned löneökningstakten, men att man i stället har landat på en takt som är marginellt högre eller i princip samma jämfört med det förra avtalet.

Han säger till Arbetet att han har en tudelad känsla inför förhandlingsresultatet.

– Vi är nöjda med att vi har träffat ett 29-månadersavtal som bidrar till stabilitet på den svenska arbetsmarknaden och inte minst för basindustrin som behöver långsiktiga planeringshorisonter. Men vi tycker att kostnadsökningarna i avtalet blev höga.

Han menar att det blir ett hinder i den internationella konkurrensen.

Rörande låglönesatsningen uppger han att den ryms inom märket på 5,4 procent i de avtal som tecknats.

Avtalen löper ut den sista mars 2023, de sista tolv månaderna är uppsägningsbara.

Avtalslängden har betydelse för pensionerna, som har varit en viktig fråga i avtalsrörelsen.

I våras gjorde LO och Svenskt Näringsliv en överenskommelse om att pengar till avtalspension successivt ska börja betalas in även för dem som är yngre än 25 år – i dag går gränsen där. Men villkor för överenskommelsen var att de avtal LO-förbunden tecknar i år gäller fram till våren 2023, de ska alltså inte vara kortare än så, samt att industrins normering följs i övriga avtal.

– Nu har i alla fall industrin lyckats leverera ett avtal som skapar förutsättningar för överenskommelsen att träda i kraft, säger Per Widolf.