”Hade Palme kunnat vara Palme i de sociala mediernas tid?”

KULTURDEBATT. Det finns en aura av mystik över Olof Palme. Ett skimmer av saga kring hans person, åtminstone för mig som är född efter hans död. Det finns mycket att säga om Palmes ideologiska resonemang, hans politik och retorik.

Men på senare tid är det personen som har fascinerat mig. Karaktären och engagemanget. Känslorna. De saknar motstycke i dag.

Henrik Berggren beskriver i Underbara dagar framför oss hur Palmes medarbetare förgäves försökte få Palme att tona ner konfliktnivån. ”Vår partiledare är som en tennisboll” ska Ingvar Carlsson ha sagt när Palme av frustration inte kunde stå stilla. 

I en krönika målar Torbjörn Nilsson i Expressen upp en bild av Palmes kärlek till politiken.

En kärlek som hör ihop med ilskan över orättvisorna. För Palme var det avgörande att visa engagemang. Att ha ett temperament. 

Annars är man ingen bra politiker.

När jag ser ut över vår tids politiker, eller debattörer för den delen, är det svårt att se människorna. Temperament och känslor har i hög grad ersatts av talepunkter. De vanligaste kraftuttrycken i vår tid är begrepp som ”anmärkningsvärt”, ”oacceptabelt” eller ”läsvärt”.

Det som kommenteras kan vara groteska orättvisor, ändå blir kommentaren ”anmärkningsvärt”.

Jag vet inte om en politiker som Palme hade kunnat vara Palme i dag. Kanske hade kostnaden för hans mod, temperament och slagkraftiga formuleringar blivit för stor för att nå en hög position

Hur hamnade vi här? 

Tidigare i år höll jag en presentation för socialdemokratiska politiker. Medvetet tonade jag ner min presentation; inga provokativa tankar, inga tillspetsade resonemang eller känslouttryck.

Så långt som möjligt försökte jag dölja hur förbannad jag är över de orättvisor som har blottats under pandemin.

Min vrede över att vårdpersonal belönas med ömsom applåder och ömsom varsel. Hur frustrerad jag är över att Socialdemokraterna inte lyckas vända krisen till ett mer gynnsamt politiskt läge.

Efter presentationen fick jag flera reaktioner varav en stack ut. En politiker jag aldrig träffat ringde upp för att berömma mitt mod. Mod, undrade jag frågande. Efter seminariet kände jag mig snarare feg och försiktig.

Under samtalet med politikern blev jag imponerad. Här fanns nyfikna tankar, prövande resonemang och modiga teser.

Jag försökte förstå vad som skulle ske om hen prövande sina resonemang offentligt. Nej det går inte, fick jag som svar. Konsekvenserna skulle bli för jobbiga.

Inte på grund av kollegorna, en högre chef eller någon annan med piska i hand. 

Det jobbiga var sociala medier. Politikern kunde bli hånad och hårt kritiserad.

Till en början hade jag svårt att ta in det där. Det faktum att självcensuren, för det är vad vi håller på med, inte längre kommer av ett tryck uppifrån. Inte i form av ett samtal eller möte med högre instans.

Den nya rädslan kommer via notiser på mobilen. Vid närmare eftertanke kan man förstå varför.

Ett samtal är över på en kvart. Ett möte på en halvtimma. Notiserna i telefonen tar inte slut. Samtal och möten är privata. Sociala medier är offentliga.

Där kan alla se vad människor skriver om dig. Dina vänner och anhöriga. Din partner eller dina barn.

Den begåvade politikern jag pratade med är inte ensam. Under ytan har många inom politiken idéer och känslor. Glöden finns, men risken att blotta sig är för stor. 

För inte länge sedan skrev jag en tweet där jag reagerade på en krönika om Mona Sahlin. Min kommentar blev hård och dåligt formulerad vilket ledde till att den skärmdumpades och lades ut på Facebook.

Där påstods min personliga tweet ha varit ett officiellt uttalande från min arbetsplats. Läget utnyttjades för att politiskt skada mina kollegor och min arbetsgivare.

Så funkar internet, och visst var min formulering ett misstag, men jag kan undra om det största misstaget ändå inte är att ha ett temperament. För den som har det kommer att begå misstag i dagens digitala, och snabba, samhälle. Av hundra kommentarer kommer någon bli fel.

Av hundra åsikter kommer någon att uttryckas i affekt. Av hundra texter kommer någon bli för hård. Det är vad ett temperament innebär, det är så känslor fungerar. 

En politiker jag aldrig träffat ringde upp för att berömma mitt mod. Mod, undrade jag frågande. Efter seminariet kände jag mig snarare feg och försiktig

Det är att vara mänsklig.

Idédebatten inom arbetarrörelsen har på senare år blivit bättre men är fortfarande ängslig. Det är allvarligt. Det är genom en levande idédebatt vi förstår vår ideologi i en föränderlig värld, det är så vi förstår vår samtid, det är så vi får verktyg för att effektivt bekämpa högernationalismen. 

Att idédebatten är försiktig har sina orsaker. De som vill ha uppdrag eller nå positioner gynnas sällan av att delta. De som redan sitter på positioner gynnas sällan av att ta ställning, förutom i frågor där i princip alla är överens.

Det effektivaste skyddet mot att göra fel har blivit att sällan delta i den offentliga diskussionen, vilket allt färre gör. Eller att bli en samling talepunkter, vilket allt fler blir. 

Men den enda riktiga garantin mot att göra misstag är att avhumanisera sig själv. Att känna mindre, att brinna mindre. Den här logiken gör det politiska samtalet fattigare, politiker svagare och arbetarrörelsen lidande.

Jag vet inte om en politiker som Palme hade kunnat vara Palme i dag. Kanske hade kostnaden för hans mod, temperament och slagkraftiga formuleringar blivit för stor för att nå en hög position.

Eller så kanske han hade försökt anpassat sig och blivit mer av en talepunktsrobot. Den insikten är sorglig, eller som vi säger nu för tiden, anmärkningsvärd.