Rektor Hamid rensas bort – men i populist­högerns rum poleras åsikterna rumsrena

KOMMENTAR. Vill man botanisera i alla märkligheter som tydligen kan sägas om judar och homosexuella är DN:s granskning av På Spåret-deltagaren, Årets svensk 2018 och hyllade moderatkopplade opinionsbildaren Hamid Zafar ett helt smörgåsbord av mörker. 

Zafar ursäktar sig med att uttryck som “sionisthund”, “sodomit” och allehanda konspirationsteorier kom ur att han var “ung och sökande”. 

Med bakgrunden avklarad behöver vi stanna där: “Ung och sökande”. Även populisthögerns fanbärare Hanif Bali tog fasta vid just dessa ord.

På Twitter delar han med sig av egna tonårssynder kring antisemitism och homofobi: “När RFSL var på besök i skolan så satt jag längst fram med min vassa tunga och spydde ur mig homofobi och tjafsade med föreläsarna”.

Det som fick Bali att vända var medlemsskapet i MUF. Det öppnade hans ögon och gav honom vänner han aldrig haft annars. 

Zafars ursäkt om att han varit ung och sökande är naturligtvis trams. Han var 30. Visst kan man känna sig som ung i själen och vad är livet om inte ett ständigt sökande, men man har gått bra långt över gränsen om man tror att svaren går att hitta på nazistiska nätforum.

Zafar rensas nu bort, men rumsrenare skit släpps ständigt igenom och poleras

Även Bali lägger till sist till att 2016 trots allt inte var särskilt länge sedan, och vid 33 är man knappast ung. 

Zafars förehavanden är egentligen ointressanta för den här texten – dessa fördöms och i skrivande stund har han stängts av från jobbet som barn- och utbildningschef i Mullsjö.

Om någon dag kommer vi ha gått vidare till nästa skandal och Zafars karriär kommer inte återhämta sig. Balis vittnesmål, däremot, väcker en rad andra frågor som är relevanta för ett större politiskt och journalistiskt samtalsklimat. 

Det offentliga Sverige har de senaste åren vant sig vid att gamla inlägg på diverse nätforum blir nyhetsmaterial. På sociala medier är det vardagsmat: Den och den sa detta vidriga då och då. Vill man göra ned någon är det ofta ett säkert kort att bläddra ett par år bakåt i personens twitterflöde. 

Det har också blivit mer regel än undantag i politiska rum. Ett enkelt sätt att bli av med en politisk motståndare, särskilt inom samma parti, är att läcka en gammal skärmdump till en journalist. 

Det här gör något med kraven på våra politiska företrädare. För vad händer om man, till skillnad från Zafar, faktiskt varit ung och dum? 

Man kan såklart tycka att offentligheten vore skönare utan röster som Hanif Balis, men hans berättelse är knappast unik. Som mest aktuell blev den här om året när SSU-medlemmar från Skåne hängdes ut i nationell media som homofober och antisemiter.

(Den som vill kan ju spekulera i varför Hanif Bali inte tyckte de egna tonårserfarenheterna var relevanta då, men däremot nu när vuxna skolchefer hamnat i skottgluggen.)

Nyhetsrapporteringen byggde helt på unga människors korkade åsikter och beteenden. Det som försvann i den hetsiga debatten var frågan om vart gränserna för den unga dumheten går.

Bali beskriver helt korrekt ungdomsförbunden som en del av en bildningsresa. Om medlemmar värvas brett kommer också en hel del märkligheter släppas in. 

I en hälsosam organisation ska det också få vara så så länge man inte släpper idén att fördomarna också ska slipas bort (och här verkar till exempel SSU Skåne trampat snett).

Homofobi, kvinnohat, antisemitism eller rasism är inget att acceptera för att någon är ung eller har bakgrund X. Relativisering gör alla bildningsresor omöjliga, förståelse brukar däremot vara en ganska bra början.  

För många unga är de politiska förbunden eller andra civilsamhällesorganisationer den enda platsen där man på allvar tvingas omvärdera sina egna ståndpunkter och reflektera över sig själv i relation till samhället.

Visst kan man känna sig som ung i själen och vad är livet om inte ett ständigt sökande, men man har gått bra långt över gränsen om man tror att svaren går att hitta på nazistiska nätforum

I sin bästa form gör det folk av de flesta, inte bara av ortenungdomar, vilket fördomar gärna gör gällande. Samma sak är sann bland EPA-traktorerna i Motala eller för vänstertjejer från storstäderna som aldrig ens träffat en undersköterska. 

Offentligheten kräver strikt renlevnad. Allt bortom riskerar att bli en rubrik, oavsett hur länge sedan det skedde eller i vilket sammanhang. Det påverkar också de politiska partierna och vilka som släpps in.

Det är inte ovanligt med totala rensningar av sociala medier-konton före man väljs till ett uppdrag eller tar anställning på något partikansli.

Har du rökt gräs någon gång? No pasaran. Brölig tonårsblogg? Definitivt en risk. Likriktade robotar brukar vara resultatet och politiken blir därefter. 

Det är motsatsen till folkrörelser och en välkomnande demokrati i vilken alla kan delta. Framförallt är det ett underkännande av hur bildning och samvaro med andra faktiskt kan förändra människor.

Här finns också en viss motsägelse mellan Hanif Balis tweet och politiken han företräder. Även om poängen är sann och allmängiltig för många unga som tar sina första steg in i politiken så erbjuder dagens populisthöger och Sverigedemokraterna de försvarar knappast liknande bildningsresor.

I stället är det sammanhang för människor att få sina fördomar bekräftade. Zafar rensas nu bort, men rumsrenare skit släpps ständigt igenom och poleras.