Jag är ju inte social­demokrat – men sluta jämföra er med Danmark

Den där karaktären i amerikanska collegefilmer med runda glasögon, kalufs utan frisyr, spräckliga kläder och irriterande ovana att påpeka alla andras fel. Han vill man ju inte vara.

Men hur ska man stå ut i den här världen när människor fortsätter upprepa en objektiv felaktighet som ett faktum?

Så, för att inte min inre besserwisser ska spränga mig inifrån: SÅ JÄDRA BRA GÅR DET INTE FÖR DE DANSKA SOCIALDEMOKRATERNA. 

När det bara upprepades i den inomsocialdemokratiska debatten klarade jag vara tyst.

Visst, det är ju lite uppseendeväckande att inflytelserika medlemmar i Sveriges största parti ser sitt föredöme i några som gör gemensamma utspel med Dansk Folkeparti, försvarar att flyktingar fråntas familjesmycken vid gränsen och vill avskaffa asylrätten.

Det är ju ändå deras sak – jag är inte socialdemokrat.

Men nu har myten om danska S blivit politiskt allmängods. Det svenska kommentariatet får något glittrande i ögonen när Mette Frederikesen kommer på tal.

I helgen stod TV4:s politiske kommentator Marcus Oscarsson i Nyhetsmorgon och uppmanade svenska S att bli extremare än SD i flyktingpolitiken – med hänvisning till Danmark. 

De danska socialdemokraternas hårda flyktingpolitik har varit ”väldigt framgångsrik”, partiet ”går som tåget” förklarade programledaren Jenny Alversjö. Och Oscarsson inskärpte: ”dom har ökat jättemycket”.

Fakta är besvärliga. 

Kanske är det så enkelt som att de som framhåller danska S som ett lysande exempel på att sossar lyckas när de är hårda mot flyktingar gör det för att de vill få vara hårda mot flyktingar, inte för att det bevisats vara en framgångsrik strategi

I senaste valet, Mette Frederiksens första, klockade danska S in på 25,9 procent. Det är en halv procent sämre än valet innan, och sämre än svenska S sämsta valresultat någonsin.

Sedan mars då pandemin bröt ut ligger de tre till fem pinnar högre, men det gäller nästan alla regeringsbärande partier i länder där kampen mot coronan fortfarande samlar landet.

Att Frederiksen alls fick bilda regering berodde inte på att S gick som något tåg, utan att de tre mer flyktingvänliga samarbetspartierna ökade med 14 mandat och säkrade majoriteten.

Det kan alltså inte vara sossarnas valresultat som imponerar. Och när man påpekar det ändrar Frederiksenfansen sin historia. Då ligger den danska storheten i att S hårdare politik ska ha fått Dansk Folkeparti att tappa. 

Grejen är bara att det brukar ju hända partier som samarbetar med regeringar, som DF gjorde under förra mandatperioden.

Dessutom har DF i samma takt som danska S och Venstre gjort dem rumsrena blivit utmanade av ännu extremare partier på högerkanten.

De väljare som gick från DF till S i förra valet uppgav inte heller att de var särskilt imponerade av den nya flyktingpolitiken. Däremot lockades de av en ekonomisk vänstersväng där partiet lovade bättre pensioner och satsningar på välfärden. 

De erbjöd ett vägval väljarna uppfattade som viktigare än ännu ett varv om vem som kan vara hårdast mot flyktingar.

Själva flyktingpolitiken har fortsatt ge Frederiksen huvudvärk. I valet lovade hon att inte rucka på Venstre och DF:s linje.

Det skulle inte skulle gå att pressa in ett A4-papper mellan S flyktingpolitik och den där högerregeringens Inger Støjberg firade åtstramningar med tårta. Sa man.

Men efter valet pressades man till att skrota planerna på utvisningscenter, åter ta emot kvotflyktingar och återuppta en integrationspolitik där barnfamiljer som hållits i läger fick vettiga boenden och barnbidrag.

Det är såklart inga jättesteg, men helt emot vad den nya S-märkta flyktingministern lovat i valet och en solklar kursändring efter år där all dansk flyktingpolitik handlat om åtstramningar.

DF blev förstås rasande, men intressant nog inte väljarna. Danska S är fortfarande inte den framgångssaga de framställs som, men fram till pandemin låg man ungefär på valresultatet eller något över. Det samma gäller för övrigt också de mer flyktingvänliga samarbetspartierna.

Ser man ut över världen finns det en del minst lika lyckade socialdemokrater just nu – men de positionerar sig annorlunda än vad Frederiksen försökt göra. 

Finlands statsminister Sanna Marin har återtagit ledningen i mätningarna efter att katastrofsiffror placerade finska S efter både Sannfinländarna och de gröna. Hon blev känd över världen för att hon leder en regering där alla partiledare är kvinnor. 

På kongressen när hon valdes drev hon igenom att Socialdemokraterna ska ta fram en modell för sänkt arbetstid. När det kommer till flyktingpolitiken låter hon sin gröna kollega justitieministern Maria Ohisalo sköta den. 

Finland har under henne bland annat varit med i det initiativ för att evakuera barn från Lesbos efter branden i flyktinglägret Moria, som Morgan Johansson hårdnackat håller Sverige utanför.

I regeringsprogrammet slår man fast att papperslösa ska få vård och skola, flyktingar kunna återförenas med sin familj och mottagandet av kvotflyktingar ökar.

Den starkast lysande novan på den socialdemokratiska stjärnhimlen borde annars vara Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern.

Hennes förhållande till de här frågorna är lika komplicerade som andra socialdemokraters, men vägvalet hon till slut verkar ha gjort är tydligt – och opinionssiffrorna på nivåer som Löfven och Frederiksen bara kan drömma om.

Före valet 2017 omskrevs hon som en del i rörelsen hard Labour och markerade samhörighet med den nyazeeländska högerregerings hårda flyktingpolitik.

Jag minns en lunch med mina gröna vänner när de förberedde sig för att bli hennes koalitionspartners. De var allt annat än hoppfulla om att lyckas påverka i de här frågorna. 

Särskilt som populisterna i New Zealand First är kungamakare. De bildades 1993 som en enmansutbrytning ur det stora högerpartiet National, leds fortfarande av samme man och har sedan dess bildat regering både till höger och vänster – alltid med krav på minskad invandring.

Regeringsprogrammet mellan sossar, gröna och dessa NZF blev milt sagt spretigt. Å ena sidan ett mål om minskad invandring, å andra sidan världens första program för mottagande av klimatflyktingar.

Det är vad som hände sedan som är intressant. Ardern kom att förknippas med flera progressiva vägval. Ibland var det gröna förhandlingsvinster hon helhjärtat försvarade, ibland egen socialdemokratisk politikutveckling. 

Nya Zeeland blev globalt känt för att sätta upp andra ekonomiska mål jämte tillväxten. Man rivstartade klimatpolitiken.

Ardern själv tog föräldraledigt, ifrågasatte de snäva normerna i politiken och bröt med en konservativ tradition i familje- och hbtq-politik.

Visst, det är ju lite uppseendeväckande att inflytelserika medlemmar i Sveriges största parti ser sitt föredöme i några som gör gemensamma utspel med Dansk Folkeparti, försvarar att flyktingar fråntas familjesmycken vid gränsen och vill avskaffa asylrätten

Efter terrorattentatet mot moskén i Christchurch gick hennes resoluta ställningstagande för ett mångfaldens Nya Zeeland in i hjärtat på många som uppenbart längtat efter en sådan ledare.

På bara några veckor hade hon förbjudit semiautomata vapen, och snart var det ingen som behövde tveka: det här är en premiärminister som är hårdare mot rasism än mot flyktingar.

När National försökte blåsa till strid mot undertecknandet av FN:s Migration compact tog hon debatten mot dem. I stället för att gå dem till mötes rev hon upp en av de värsta migrationslagarna deras regering infört.

Sedan har hon tagit öppen strid mot Australiens hårda migrationslagar. Antalet kvotflyktingar och möjlighet till familjeåterförening har ökat. I den pågående valrörelsen framträder hon, och blir varmt välkomnad, på möten inför flyktinggrupper och -aktivister.

Sittande på andra sidan jorden, bokstavligt, är det säkert lätt att överdriva förändringen. Gröna vänner i Nya Zeeland pekar på hur mycket de har kvar att göra.

Men nu tvivlar de inte längre på att det går. De har en ledare att prata med. För borta är hard Labour-taktiken. Och New Zealand First ser ut att utraderas i valet.

Ardern själv då? Labour har övertagit Nationals plats som landets största parti. Inför valet på lördag snittar man en bit över 45 procent. Det är siffror högre än partiet haft på över 35 år.

Det är såklart inte en självklar direkt effekt av solidarisk flyktingpolitik. Men det handlar om en linje som hänger ihop. Ledarskapet, stringensen och klarheten har gjort Jacinda Ardern till någon nyzeeländarna gärna håller i handen en period till. 

Så man kan i vart fall konstatera: Det finns inte bara en linje som funkar. Också socialdemokrater har ett eget val om vilka man vill vara. 

I den mån det går bra för dansk socialdemokrati är det trots flyktingpolitiken, och tack vare den mer traditionella ekonomiska vänsterpolitiken.

Kanske är det så enkelt som att de som framhåller danska S som ett lysande exempel på att sossar lyckas när de är hårda mot flyktingar gör det för att de vill få vara hårda mot flyktingar, inte för att det bevisats vara en framgångsrik strategi. 

Så. Nu har den här besserwissern i alltför skräll tröja fått säga sitt. Nu kan jag ta ner handen och sitta tyst. En stund.