Julia Mannersten hade hela livet framför sig. Då, i november 2018, såg hon fram emot att bli mamma. Ett första besök hos mödravårdscentralen hägrade några dagar senare. 

Fast hon kom aldrig hem den natten. 

I en förfärlig arbetsplatsolycka klämdes hon till döds, något som Blank Spot Project berättat om i ett läsvärt reportage. 

Sambon, familjen, vännerna och arbetskamraterna lämnades kvar med stor sorg.

Ändå blev det bara ännu en pinne i statistiken.  Nyligen blev det klart att fallet läggs ned. Det blir ingen rättegång och arbetsgivaren slipper påföljder.

Tyvärr är Julias fall inte unikt. Av de 55 personer som dog på jobbet 2018 har inga fall gått till åtal. Inga rättegångar har hållits, endast tre strafförelägganden har utfärdats.

Men Julia Mannerstens olycka var långtifrån den första på Tarkettfabriken i Ronneby. Flera allvarliga skador rapporterades samma år. Säkerhetsåtgärder skulle vidtas. Men inget hände.

Att företag slipper straff när deras anställda dör är inte bara ett fruktansvärt slag i ansiktet på familjerna som lämnas kvar. Det leder också till att före-tagen aldrig behöver bättra sig.

Det hade inte behövt vara så här. För det finns internationella exempel att låna av.

Norge har länge tagit frågan på betydligt större allvar. Och detta går att mäta. Bara i byggbranschen avled hälften så många arbetare i Norge jämfört med Sverige 2018.

Det finns flera orsaker till denna skillnad, men ett viktigt skäl är hur vårt grannland ser på företagens ansvar i arbetsmiljöarbetet.

Hälsa, miljö och säkerhet, kallat HMS, är ett mätsystem i Norge där företag, myndigheter och fackförbund samverkar. HMS driver på mot färre dödsfall på jobben genom att ge företagen incitament för förbättringar.

Att det fungerar vittnar företag om med verksamhet i båda länderna.

Till tidningen Byggindustrin berättar Betong-industrins vd att det i Norge finns starka drivkrafter att satsa på HMS-arbetet. 

Ett högt H-värde är exempelvis en del av företagens marknadsföring. Det gynnar affärerna att satsa på säkerhet, menar vd:n.

Även Peab ser samma tendens. Ett bra HMS–arbete gör det lättare att vinna upphandlingar.

Kanske hade det varit annorlunda om Tarkettfabriken där Julia arbetade hade legat i Norge i stället för i Ronneby. Om företagets ekonomiska incitament varit annorlunda.

Någon ekonomisk nedgång har inte varit synbar efter att Julia Mannersten förolyckades på arbetet. Tarkett går som tåget. Omsättningen 2019 var astronomiska 3,6 miljarder kronor, vilket är en ökning med 200 miljoner från året innan. 

Dödsolyckan 2018 varken befläckade eller försvårade för företaget. Inte över huvud taget.

Visst är det bra att den svenska regeringen sedan 2015 har en uttalad nollvision för dödsolyckor. Men så länge företagen inte avkrävs ansvar eller skuld kan de fortsätta att strunta i sina anställdas säkerhet.

För att förstå Norges syn på arbetsplatsolyckor måste vi gå tillbaka till en av landets stora nationella katastrofer.

1984 kantrade oljeplattformen Alexander Kielland och 123 människor omkom. Efter olyckan svor dåvarande statsminister Odvar Nordli att ”allt som står i mänsklig makt ska göras för att något sådant inte ska kunna ske igen”.

Olyckan resulterade i stärkt lagstiftning och förnyad praxis bland myndigheter i samverkan med parterna. 

När det 2014 noterades en uppgång i arbetsplatsolyckor lade man med samma iver in en ny växel. Under senare år har därmed stora satsningar gjorts där skyddsombud och fackligt förtroendevalda tidigt lyfts in i processen. Stor enighet råder om att detta är vägen framåt.

Skillnaden är stor. I Sverige diskuterar vi i stället skyddsombudens vara eller icke vara.

Här möter arbetsmarknadsministern Eva Nordmark stort politiskt motstånd när hon lägger fram ett förslag om att utöka skyddsombudens åtkomst till fler arbetsplatser.

Men för att kunna minska arbetsplatsolyckor och ha en nollvision för dödsolyckor måste fackets roll stärkas och företagens ansvar och skyldigheter bli tydligare.

Detta vet man i Norge. Och detta bör vi lära av.