– Alla säger att dansbandskulturen är en folkrörelse, men då vill jag påpeka att även kvinnor är folk.

Meta Fagerström är saxofonist, dansbandmusiker och regionalt skyddsombud för Musikerförbundet.

Under årens lopp har hon pratat med många medlemmar som vittnat om en sunkigt grabbig kultur i dansbandsbranschen. Både kvinnor och män har lyft problem med sexismen, men även den ojämställda sammansättningen av de flesta dansbanden.

– I runda tal går det två kvinnor på 100 män i dansbanden, säger Meta Fagerström.

Alla samtalen fick henne att fundera och för ett år sedan drog hon igång ett projekt för att försöka göra något åt problemen – sedan kom coronapandemin.

– Nu är ju alla dansbandmusiker arbetslösa. Tanken var att vi skulle driva projektet allt eftersom. Men nu tänker vi mer att det får bli som en del av nystarten, när allting kommer igång igen.

Nu vill alltså Meta Fagerström få stopp på den sexistiska och ”grabbiga” kulturen inom dansbandsbranchen.

Men hennes fokus ligger främst på att få in fler kvinnor i branschen. Då tror hon att de andra problemen försvinner automatiskt.

– Det kommer ha en positiv effekt. Om vi får in fler kvinnor så kommer branschen bli mer inkluderande på alla sätt och vis.

Enligt henne finns en norm inom branschen som säger att ett dansband ska bestå av fyra eller fem män och eventuellt en kvinnlig sångare. Själv har hon varit med i flera dansband, men då alltid som den enda kvinnan.

Vid ett tillfälle, när hon skulle börja i ett band, såg managern det som nödvändigt att ha ett möte med de andra bandmedlemmarna där de fick svära på att inte röra kvinnan som skulle börja.

– Bara en sådan grej, suckar Meta Fagerström.

Det blir något av en ond spiral, eftersom det är så få kvinnor i dansbanden vill inte kvinnor söka jobb i branschen.

Men allt är inte nattsvart. Mycket har hänt, särskilt efter me too, och det finns även många män i branschen som vill se fler kvinnliga dansbandmusiker.

Men hon tror att det gamla tänket, att det är en grabbig jargong, ligger kvar hos många kvinnor som därför drar sig för att söka jobben.

– Jag älskar dansbandsmusiken och majoriteten som jag har arbetat med har varit helt fantastiska och det är därför jag har hållit på i alla år. Men så finns det en mörk sexistisk kultur som behöver belysas för att vi kvinnor ska få en jämställd och trygg arbetsmiljö, understryker Meta Fagerström.

Hon påpekar att det i såväl andra branscher som andra delar av musikbranschen är mycket mer inkluderande.

– Det vore bra om dansbanden kunde spegla publiken. Där är det oftast hälften kvinnor hälften män.

Projektet hon nu dragit igång är uppdelat i två faser. I den första fasen ska det skapas ett kvinnligt nätverk av dansbandmusiker där de kan dela med sig av egna erfarenheter och diskutera hur man bäst ska lösa problemet. När det gäller fas två är Meta Fagerström mer hemlighetsfull.

– Men det kommer att hända något när allt kommer igång igen, efter pandemin.

Att projektet nu tilldelas LO:s stipendium för facklig feminism ser hon som ett erkännande.

– Jag trodde ju inte att någon var intresserad av arbetsvillkoren i dansbandsbranschen, för vi brukar ju inte få någon uppmärksamhet annars. Men det här blir en bekräftelse på att vi har både Musikerförbundet och LO bakom oss, det betyder jättemycket, säger Meta Fagerström.