Sommaren är förbi och med en ny jobbhöst hägrar vardagens små beslut: Borde du ge järnet eller sträva efter ”good enough”?

Ska du se dig om efter nytt sällskap i personalrummet eller nöja dig med Janne som bara pratar om sin svenska klassiker? Vågar du gå ner i tid och börja släktforska? Och slutligen: Ska du eller ska du inte göra det på jobbet?

Komikerna Skäringer och Mannheimer ondgör sig i sin podd över ”karlar som inte kan bajsa innan de går till jobbet”.

De kallar männen för ”bebisar” och menar att ”toaletterna på arbetet använder vi till att slå en drill”. Som om orden borde ingå i varje mellanchefs pepptalk på kick-offen.

Många har knappt tid eller möjlighet ens till den där drillen när de jobbar, men nog går det att skönja en könsskillnad när det handlar om stolgång på arbetet.

Jag har hört från säkra källor om manliga medieprofiler som behandlar jobbtoan som platsen där de får vara för sig själva en väldigt lång stund, och endast verkar se toaborsten som en chic inredningsdetalj. 

Bör vi verkligen fjärma oss så pass från det vi var ämnade att göra (äta, sova, skita och kanske föröka oss om andan faller på) att vi ska motarbeta våra kroppsliga behov för att passa in i en fräsch civilisation?

Kajsa Leo

Givetvis finns det undantag: kvinnor som krystar loss som om deras löneförhöjning hängde på det, och män som hellre går miste om sina semesterveckor än lägger en kabel på tiorasten. Jag har bara inte träffat dem än. 

Orsakerna till skillnaden är förstås många: ideal, uppfostran, rätten att ta plats. Fast kanske har det främst att göra med förhållandet till den egna kroppen.

Jag har alltid sett det som ett problem att kvinnor betraktar sina kroppar som den andre: som en fiende som ska tyglas och straffas men också belönas när den har uppfört sig.

Dock stötte min teori på patrull under före detta buddhistmunken Björn Natthiko Lindeblads sommarprat. Han lyfte fram Buddhas ord om att det är olyckligt att tro att vi ÄR en kropp när vi i själva verket HAR en kropp.

Kanske skulle det vara bättre om vi kunde se våra kroppar som något från oss frånskilt, en älskad men ibland lite besvärlig kamrat; som en labrador som vill rastas eller ett spädbarn som behöver en ny blöja i tid och otid.

För även om jag håller med nämnda komiker om att dessa toalettnormer är djupt problematiska är jag inte säker på att det är kvinnor som gör ”rätt”.

Bör vi verkligen fjärma oss så pass från det vi var ämnade att göra (äta, sova, skita och kanske föröka oss om andan faller på) att vi ska motarbeta våra kroppsliga behov för att passa in i en fräsch civilisation?

Nej, mellanchefer i alla städer, avsluta i stället kick-offen eller morgonmötet med följande visdomsord: Bajsa med vett på din jobbtoalett.