Vilken annan yrkesgrupp skulle inte brinna av vrede om de förlorat en årslön?

8 mars. Jag har just sparkat av mig skorna och slängt mig ovanpå hotellsängen i Köpenhamn när min danska agent ringer mig.

”Har du hört det senaste?” frågar hon med andan i halsen. Jag har sällan hört det senaste, så hon får berätta för mig. Det stora feministiska eventet på Stora Vega som jag skulle uppträda på ikväll har hastigt ställts in.

Danska folkhälsoinstitutet tillåter plötsligt inte folksamlingar på över 1 000 personer. Det första jag tänker är, ”Oj! Vad fantastiskt att det finns över tusen danska feminister!” för att sedan konstatera att det var en himla tur att jag skulle ha spelat solo, och inte har tagit med hela mitt band och crew från Stockholm.

Dagarna efter rasslar det till i mailkorgen. Ett efter ett av mina bokade gig för 2020 ställs in eller skjuts upp, till en oviss och fjärran framtid.

Jag har levt som artist så länge nu att jag lärt mig att det inte finns några garantier för någonting, någonsin, och i synnerhet inte när det kommer till pengar. Har alltid tagit min privata ekonomi med jämnmod, hur instabil och osäker (och skral!) den än varit.

Nämn en annan yrkesgrupp som inte skulle brinna av vrede, visa sina rovdjurständer och gå ut i vilda protester om de förlorat en hel årslön?

Dels för att jag aldrig lärt mig räkna – det jag är kass på vill jag sällan, eller helst aldrig, befatta mig med.

Men mest beror det nog på att jag, efter femton år som självförsörjande artist, fortfarande inte helt uppfattat om jag har de rättigheter i arbetslivet som andra tycks ta för givet.

Tänker att det är tur att jag inte hade en enorm turné inbokad, det hade flera av mina musikervänner och för dem är det riktigt jäkla hårda bud nu.

Det är rätt skönt egentligen att kunna få fokusera på att skriva klart min nya skiva och ha tid att ta hand om det själsliga lite extra. Tänker också i smyg att det känns rätt så underbart att slippa känna krav eller lockelse i att vara ute i sus och dus.

Under det här halvåret har jag haft en del tid att fundera på det här med konstnärsskap. Att vilja berätta något. Att vara galen nog att fortsätta göra det år efter år till mer eller mindre vilket pris som helst

Men till sist sätter jag mig och skriver ner alla siffror och räknar, plus och minus. Jag tror först inte mina ögon. ”Kan detta verkligen stämma?” frågar jag mina söner, som är bättre på matte än jag. Jodå, det stämmer.

Jag har förlorat ungefär vad jag brukar tjäna på ett år.

Den 13 mars gör jag ett inlägg på Instagram, ”JOBB SÖKES” skriver jag och en kort text om det kritiska läget. Nästan genast ångrar jag mig – vad fan, det är väl inte synd om mig, liksom – men gensvaret kommer innan jag hinner radera något.

Jag blir kontaktad av andra artister, idealister och kulturvurmare. En del med härligt vilda och ogenomförbara idéer: ”Vad skulle det kosta om du specialskrev en skiva till mig om mitt liv”, andra med förfrågningar om att spela konserter online eller hemma hos med munskydd på.

Nästa dag får jag veta att mitt Instagram-inlägg varit föremål för ett inslag på TV4 om Corona-krisen i kulturvärlden, det gör mig generad. 

1 april. Försöker släppa skamkänslan i att jag som ”privilegierad” artist visat min ekonomiska sårbarhet (gnällt?) och öppnar en webbutik där man kan köpa alla mina skivor och annan merchandise som jag har i lager (det vill säga, i ena sonens garderob).

Jag har levt som artist så länge nu att jag lärt mig att det inte finns några garantier för någonting, någonsin, och i synnerhet inte när det kommer till pengar. Har alltid tagit min privata ekonomi med jämnmod, hur instabil och osäker (och skral!) den än varit

Jag finner en särskild sorts tillfredsställelse i att packa ner vinyler och t-shirts i paket till världens många hörn.

Köper en brevvåg och jobbar hemifrån, vilket jag visserligen gjort större delen av mitt liv, men sällan med så konkreta uppgifter som att vika kartonger, skriva ner adresser med spritpenna och frankera.

Under det här halvåret har jag haft en del tid att fundera på det här med konstnärsskap. Att vilja berätta något. Att vara galen nog att fortsätta göra det år efter år till mer eller mindre vilket pris som helst.

Det kan väl inte bara vara resultatet av ett narcissistiskt vansinne? 

Jag märker på många av mina kollegor att de är oroliga, men att de precis som jag har svårt att ta in det extrema i att förlora en årsinkomst.

Nämn en annan yrkesgrupp som inte skulle brinna av vrede, visa sina rovdjurständer och gå ut i vilda protester om de förlorat en hel årslön?

Det finns ingen. Och det beror inte på att alla konstnärer är lika urdåliga på siffror och kalkyler som jag. Det måste snarare handla om att vi tvingats bli lika slittåliga som kackerlackan.

Alltid jäktandes till nästa smula, utan vett att göra uppror, men som alltid överlever och förväntas komma tillbaka.

Kanske med ett nytt album redan i höst.