Nära 140 miljarder kronor i skattesänkningar sedan 2006 är inte nog för Centern och Liberalerna. Hittills under mandatperioden har de fått igenom ytterligare 20 miljarder kronor i skattesänkningar. Genom höjd gräns för statlig skatt och avskaffad värnskatt har de främst gått till de högst avlönade.

Och i den kommande höstbudgeten för 2021 har de båda mittenpartierna frapperande nog redan fått ytterligare skattesänkningar intecknade i enlighet med det styrande januariavtalet.

Det ska kickstarta Sverige, påstår partierna och försöker få det att låta som om de tar ansvar.

Men omfattande skattesänkningar leder varken till fler jobb, större skatteinkomster eller högre välfärd.

Större inkomstskillnader, färre jobb och framförallt en kraftigt nedskuren välfärd är i stället de faktiska följderna av Centerns och Liberalernas skattepolitik.

Den senaste studien om detta är LO-ekonomernas och tankesmedjan Tidens nya och utmärkta rapport ”Skatta eller gråta, om marginalskatternas betydelse för arbetsutbudet”.

I den dissekerar nationalekonomen Niklas Blomqvist det borgerliga påståendet att sänkta skatter skapar fler jobb.

För att få till denna vanföreställning påstår mittenpartierna frankt att alla studier som visar på motsatsen är fel. Skattesänkningar ger fler jobb, vad utvärderingar och studier än visar, hävdar de.

Tidens nya rapport slår inte bara fast att de negativa effekterna av skattesänkningar är en realitet utan också att de är större än vad tidigare studier visat.

I OECD:s statistik är det uppenbart sedan länge. Sverige, Danmark och Norge har högre skatter än Tyskland som i sin tur har högre skatter än USA.

Men Sverige och övriga nordiska länder har dessutom högre sysselsättning än Tyskland som i sin tur har högre sysselsättning än USA.

Detta är ett mönster som går igen i hela OECD, länder med högre skatter har högre sysselsättning.

Sverige har för övrigt den högsta sysselsättningen i hela EU med 82,1 procent sysselsatta i åldersgruppen 20-64 år (2019).

Nu tycker man ju att detta skulle vara nog för att skrinlägga alla skattesänkarplaner. Verkligheten pekar ju i rakt motsatt riktming mot vad mittenpartierna hävdar.

Men vi måste också kartlägga varför högre skatter skapar högre sysselsättning.

En orsak är att skattefinansierad barn- och äldreomsorg gör att fler kan arbeta. Skillnaden mot lågskatteländer är slående. Utan möjligheter till omsorg får familjer, främst kvinnor, sköta sina nära i stället för att jobba.

Det är också viktigt att se att privata företagslösningar à la Centerns nyliberalism inte är något fungerande alternativ. I USA kan alla köpa sig barnomsorg – till en genomsnittskostnad av 30 procent av lönen.

För USA:s låginkomsttagare tar barnomsorgen därmed ofta så stor del av lönen att det inte lönar sig för båda föräldrarna att jobba.

I Sverige med en skattefinansierad förskola motsvarar avgiften 3 – 4,5 procent av lönen. Det gör att det alltid lönar sig att atbeta.

Även här finns en klar samstämmighet om vi ser till statistiken. Länder med utbyggd barn- och äldreomsorg har högre sysselsättning.

Centerns och Liberalernas omfattande skattesänkarpolitik skapar alltså inte jobb. Tvärtom. Deras politik äter jobb.

Tidens rapport synar också jobbskatteavdragen. Enligt finansdepartementets egna beräkningar får staten bara tillbaka mellan 20 – 50 procent av vad avdraget kostar.

Men dessa utvärderingar är svåra att göra eftersom jobbskatteavdraget går till alla. Därmed finns ingen kontrollgrupp att jämföra med.

När det gäller det jobbskatteavdrag som går till pensionärer som jobbar är det lättare. Men det ger knappast bättre resultat. Jobbskatteavdraget för pensionärer ger bara tillbaka 13 procent av vad det kostar.

Och alla dessa kostnader i minskade skatteintäkter tär på vår välfärd. 

Hur hanterar då Centern och Liberalerna detta uppenbara faktum? Även en mittenpartist inser ju att havererad välfärd inte är ett säljande koncept för att locka röster.

Även här blir knepet att förneka verkligheten och klaga på de studier som gjorts.

Med hänvisning till sitt tidigare påhitt att sänkta skatter skapar jobb drar mittenpartierna till med hypotesen att så hiskeligt många fler svenskar skulle jobba mycket mer om skatten sänktes så att staten i stället skulle få in mer skattepengar än tidigare.

Och då skulle ju mer kunna läggas på välfärden.

Detta påstående upprepas alltså trots att studier av jobbskatteavdraget visar på motsatsen.

Här liknar Centerns och Liberalernas argumentation den som fanns hos president Reagan på 1980-talet. De skattesänkningar Reagan då genomförde var gigantiska, även med amerikanska mått.

Men skattesänkningarna skulle göra att folk jobbade mer och därmed skulle skatteinkomsterna för staten i stället öka, påstod Reaganadministrationen.

Reagan kallade de gigantiskt ökade skatteinkomster som påstods komma efter skattesänkningarna för ”dynamiska effekter”.

I verkligheten störtdök skatteintäkterna bestående.

Centern och Liberalerna talar inte om dynamiska effekter.

Men deras vanföreställningar är desamma.

Och syftet med att gräva upp Reagans skattepolitik är med stor säkerhet en annan effekt som blev mycket tydlig efter Reagans skattesänkningar: De skapade en omfattande omfördelning av pengar från låg- till höginkomsttagare.

Att regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet skrivit under januariavtalet och därmed i höstens budget måste genomföra ytterligare skattesänkningar är en sorg.

För jobben och välfärden måste Socialdemokraterna använda varje utrymme de har för att komma bort från mittenpartiernas skattesänkarvansinne.