Ellens ledarskap får mig att undra om vi alla tillhör samma regnbågs­familj

ESSÄ. För några år sedan började det gå rykten om Ellen Degeneres på de queera hörnen av sociala medier. Den joviala och folkkära programledaren, som arbetar under parollen ”Be Kind” (”var snäll”) var visst inte tillnärmelsevis lika charmig privat som på TV.

I Twittertrådar berättade unga queera före detta anställda om vidriga förhållanden på sin arbetsplats, och Ellen som en utstuderat elak chef. 

Andra som bara haft med henne att göra som hastigast vittnade om detsamma. En servitris hävdade att hon skrivit ett brev till hennes chef och klagat på hennes flagande nagellack, något som nästa kostat henne jobbet.

Alla i Hollywood visste, sas det i trådarna, och vittnesmålen staplades på varandra. När vi sen gick in en pandemi, som för större delen av Kalifornien innebar isolering i hemmet, började nöjesnyheterna torka ut. 

När komikern Kevin T. Porter bad sina följare att berätta de galnaste historierna de hört om Ellen forsade svaren in.

Och när Ellen släppte en video från sitt palats på stranden i Carpinteria, där hon skämtsamt förklarade att isoleringen var som att sitta i fängelse, var det som att öppna en ventil. 

Och om jag slapp se ett enda företag som förstör vår värld tvätta sin smutsiga byk i regnbågar resten av livet, så levde jag lycklig

Rykten gick från anonyma vittnesmål på Twitter till intervjuer i media och på Buzzfeed berättar anställda att man ombetts att inte tilltala Ellen.

En livvakt som eskorterat henne på Oscarsgalan hävdar att hon vägrat att ens hälsa. En före detta anställd berättar att hen la in sig på psyket efter ett självmordsförsök, och fick sparken när hen kom tillbaka. Historien bekräftas av flera kollegor. 

Schismen mellan Ellens ledarskap och de unga anställda undersåtarna, är emblematisk för en större konflikt i htbqi-världen.

Var går den yttre gränsen för regnbågsparaplyet? Vilka ryms under det när det regnar?

Medan Ellen suckar tungt från sitt pestpalats kör transkvinnor Uber med livet som insats, kassabiträdesbögar tar emot utskällningar från arga kunder på Safeway och icke-binära sjuksköterskor jobbar övertid på sjukhusen.

Vilka förtjänar vår queera sympati? Vem är anställd och vem är chefen som man inte får se i ögonen?

Klyftan mellan mittenliberalerna och vänstern märks av här i USA i valtider. Centrist-homosar skriker att vänstern måste rösta på Biden för att rädda oss från Trump.

Vänsterqueers undrar om det är skillnad på att inte ha råd med sin sjukförsäkring och att inte ha råd med sin sjukförsäkring fast med en regnbågsflagga på räkningen.  

Pridehelgen i San Francisco som förflyttats till nätet inföll samtidigt som Black Lives Matter och en demonstration med parollen ”Pride is a Riot” drog genom staden. I det historiskt homosexuella Castro-området taggades budskap på väggarna och ett par fönster gick i kras. 

Nästa dag rasades det på Facebook. Äldre välbärgade bögar med BLM-ramar på profilbilderna tyckte att protesterna gått över gränsen, att de väl kunde hålla sig i andra kvarter, att det kanske rent av var homofobiskt?

Men vilka utgör Castros hbtq-community? I trådarna är det mest vita män i övre medelåldern, från den övre medelklassen och uppåt.

Les Natali som äger flera centrala knytpunkter i Castro har upprepade gånger anklagats för en rasistisk dörrpolicy. Affärsorganisationerna knutna till området arbetar för att få bort queera hemlösa ungdomar som de tycker stör kommersen.

Så är vi verkligen del av samma regnbågsfamilj? 

Medan Pride-organisationer ofta försökt vara inkluderande, har det alltid funnits gränser. Den rasistiska högern, tillika den evangelikala har aldrig varit särskilt välkommen.

Anarkister och antifascisters närvaro har också varit kontroversiell. Det som har rymts, är ungefär det som ryms i den liberala demokratin i respektive land.

Medan Ellen suckar tungt från sitt pestpalats kör transkvinnor Uber med livet som insats, kassabiträdesbögar tar emot utskällningar från arga kunder på Safeway och icke-binära sjuksköterskor jobbar övertid på sjukhusen

Den liberala högerns värderingar formar pridefiranden som är företagstillvända, inhägnade och dyra. Som tröstpris har vänstern fått stå för estetik och vackra ord om allas lika värde. 

Men det senaste decenniet har borgfredens grund blivit alltmer skakig, på båda sidorna av Atlanten.

Öppna Moderater har visserligen bett om ursäkt för att de bjöd in althöger-profilen Milo Yiannopoulos till Stockholm Pride för fyra år sedan, men hur ska antirasistiska queers förhålla sig till ett parti som ser Sverigedemokraterna som potentiellt regeringsunderlag?

Eller till Kristdemokraterna, vars riksdagsman Mikael Oscarsson signalerat att han vill avbryta all könskorrigerande vård för unga transpersoner? Får man plats i samma parad?

För många av oss har det i årtionden varit på gränsen till vad vi tål. Att med jämna mellanrum tvingas motivera att antifascister – i allra högsta grad en del av berättelsen om den queera frigörelsen – hör hemma på Pride, samtidigt som de som kämpat mot oss, som KD, erbjuds gräddfil. 

…när Ellen släppte en video från sitt palats på stranden i Carpinteria, där hon skämtsamt förklarade att isoleringen var som att sitta i fängelse, var det som att öppna en ventil

Och om jag slapp se ett enda företag som förstör vår värld tvätta sin smutsiga byk i regnbågar resten av livet, så levde jag lycklig.

När vi förhoppningsvis kan återgå till att fira våra framsteg efter pandemin, så gör jag det hellre med kamrater än med Facebook, Shell och Polismyndigheten. 

Det stora tältets pridefiranden passade till det breda projektet som var att söka samhällelig acceptans. När denna till viss del har uppnåtts (för cis-bögar, bin och flator betydligt mer än för transpersoner), kanske tältet har spelat ut sin roll?

Med ökad acceptans kom ironiskt nog fler intoleranta hbtqi-personer in i tältet, och många av oss slår hellre upp ett nytt än samsas med transhatande flator och SD-bögar. 

Alternativa pridefiranden har skett i årtionden, men tendensen i San Francisco pekar mot att vi snart kommer att vara flera communityn snarare än ett stort. 

I Buzzfeed berättar en annan av Ellens anställda att hen fick en varning av ledningen efter att ha lagt upp en GoFundMe för sjukvårdskostnader som hen inte hade råd med och inte täcktes av sjukförsäkringen kopplad till anställningen. Det kunde skada Ellens image. 

En månad senare fick hen sparken för att ha medverkat i en kollegas story på Instagram, från kontoret, något som bröt mot reglerna på Ellen-redaktionen. ”Var snäll mot världen. Inte mot dina anställda”, säger hen till Buzzfeed. 

På Facebook klagar en bög i pensionsåldern på tält som blockerar trottoaren i hans hemkvarter.

På Twitter fylls flödet med GoFundMe:s från queera kamrater som riskerar hemlöshet i covid-krisens spår.

Det sägs att vi alla tillhör samma community. Jag tror inte det är sant länge.