Johannes Klenell: Sigge Eklund har helt rätt i sin kritik av mig

Nedladdningsgurun och författaren Sigge Eklund säger i en intervju i Dagens Nyheter att han inte bryr sig så mycket om negativa recensioner.

Nu vet jag inte om min egen recension kan beskrivas som negativ, snarare frågande. Men tydligen fick den ändå författaren att, dagen innan DN publicerade sin intervju, ryta till mot mig i sin podcast.

Man ska ju inte recensera sina recensenter, men då han började tar jag ändå vid. Välkomna in i detta Kalle Anka-dammoln till Ranelidsk kulturmansfejd.

Min livsgärning fick två av fem i betyg. Låter rimligt. Inget att invända. Hur Eklund, en man jag aldrig träffat, kan ha så rätt om mitt utseende på bokmässan är skrämmande: Rödvinsläppar. Gräddsås i skägget. Tom blick. Förvirrat leende.

Å andra sidan, såhär mellan skål och vägg. Vi har alla varit där, eller hur? 

I en tid när kulturdebatten blivit till ett meningslöst håhå:ande vandrar i stället Sigge Eklund uppför kultursidornas kullerstensbelagda Golgata, för att med bestämd min spika upp sig själv på samtidsmartyrkorset

Däremot undrar jag om det verkligen stämmer, det Eklund säger, att min recension av Livets små njutningar bär skulden till att Socialdemokratin halverat sitt väljarstöd.

När det kommer till bemötandet av boken i sig har givetvis författaren mestadels rätt i sin kritik. De flesta recensioner jag läst har varit felsökande, konstruerade och därför tråkiga. 

Killpodcastens svar på kung Midas har haft mage att skriva en bok om hur han gillar att ha det gött.

Låt oss nu nära vårt medelklassigt emulerade klasshat med att han ägnar sig åt överklassnöjen som att dricka milkshake, bo på hotell, slagga med vovve – eller besök i en tebod.

Bara snorrika människor har ju mage att digga en riktigt bra rabarberpaj! 

Som att problemet här är att författaren är förmögen. Inte att recension på recension bara är en klickjagande underhållningstakedown av en kändis som haft mage att slå på serotoninsprutan. 

Därför skrevs det alls om dessa 47 grunda njutarspadtag i livets sandstrand. Smartare än så är vi inte. 

Det var både slappt och fantasilöst att gå in med ambitionen att såga Livets små njutningar genom dess irriterande framgångsförfattare och hans företagssponsrade livsstil.

Allt som kan sägas i det sammanhanget är redan sagt, trött, gjort. Inte minst är det hyfsat orättvist.

Min recension var en protest mot kartan efter vilken recensionerna skrevs, inte landskapet som var verket. Att boken i sig sedan visade sig vara ett ganska intetsägande pekoral är snarare korrelation än en kausalitet. 

Eklund kallar mig mätt och trött. Och nog är jag det. Som en övergödd sjö, en göl, ligger jag här och glor upp på det himlavalv som är Sveriges kultursidor.

Och vad jag ser är ett lyckligt jollrande över att höstens första kulturdebatt om litteraturkritikens kris äntligen är här – den där det slutgiltigt ska avgöras om vårens stora debut, Expressen Kultur-porren Samlade verk, är superduperbra eller bara toppen. 

Dagens Nyheter höll som vanligt i startpistolen för en lika meningslös som harmlös pennfajt om huruvida det går att tycka olika om litteraturens svar på halloweenkostymen ”sexy Malte Persson”. 

Dra era svärd och yxor, spänn era bågar, Lundagårdare som Biskops Arnö-alumner. Höj era lansar i detta puttrande Babelsoffemys till kultursidestornerspel.

Är det då så konstigt jag är både trött och mätt? En gammal man. Slumrande. Svårväckt och därför glad över att streamingmiljonären svarade som han gjorde – alltså helt utan värdighet. 

Plötsligt var det som att tuppen Gyllenkam gol och väckte kultursidornas pigge enhärjare även i mig. 

Hur Eklund, en man jag aldrig träffat, kan ha så rätt om mitt utseende på bokmässan är skrämmande: Rödvinsläppar. Gräddsås i skägget. Tom blick. Förvirrat leende

Här fanns svaret på min recensions fråga. Alltså den om boken är ett skämt. 

Jag tror inte det längre. 

I en tid när kulturdebatten blivit till ett meningslöst håhå:ande vandrar Sigge Eklund uppför kultursidornas kullerstensbelagda Golgata, för att med bestämd min spika upp sig själv på samtidsmartyrkorset.

Men det kommer inget kraxande ”förlåt dem fader, för de vet icke vad de gör” ur hans torra mun. Inte heller en rasande svada med löfte om att dunka upp en yxa i fifi på undertecknad.

Nej, när jag lyssnade på avsnitt 431 av Alex & Sigges podcast är vad jag hörde i stället en man som stolt, från sitt hjärta och med sina lungors fulla kraft, utbrast: 

– Say it loud! Mitt namn är Sigge Eklund, och kullen jag valt att dö på, den heter Livets små njutningar – Sova med hund och 46 andra njutningar som gör livet värt att leva.

Det här är inget skämt, det är stor konst.