Svårt att se Linderborgs dagbok som ett brandtal för sexism

RECENSION. “Först kom bråket om Bokmässan och yttrandefriheten. Sedan kom metoo. Ett självmord. Svenska Akademiens sammanbrott. En valrörelse och högerpopulismens slutgiltiga genombrott. Mediekrisen.

– Allt det där hänger ihop, sa jag. Och allt inträffade samtidigt som jag skulle hantera mitt eget liv.”

Så sammanfattar Åsa Linderborg själv sin berättelse redan i de första styckena av “Året med 13 månader”. 

Det påminner om en ingress i en kvällstidning, avsedd att fånga samtida läsare som allt snabbare scrollar sig igenom det ständigt växande flödet av nyheter. 

Associationen ligger nära till hands i sammanhanget. Aftonbladet, där Linderborg jobbade som kulturchef i tio år, har en viktig roll i berättelsen som skådeplats och medskyldig till hennes personliga tragedi.

En lika viktig beståndsdel är den underliggande kritiken mot hur media i allmänhet och under metoo-hösten i synnerhet hanterade jakten på allt mer distraherade och svårfångade läsare. 

Ett kaos som ledde till fällanden i Pressens Opinionsnämnd och anklagelser om att ha varit en del av beslutet att namnpublicera en väl ensidig granskning av Stadsteaterns förra chef Benny Fredriksson, tre månader innan hans självmord. 

Utöver punkterna i författarens egna synopsis är det svårt att se vad som är relevant att skriva om boken för potentiella läsare. 

Inte för att den är dåligt skriven eller ointressant. Tvärtom. Linderborg har kritiserats för mycket genom åren, men aldrig för att vara tråkig eller slätstruken.

Snarare känns det som att Linderborg vägrar be om ursäkt och ensam bära hundhuvuet för medias kollektiva misstag

Prosan är slagkraftig och ärlig och i konkurrens med det laddade ämnet står sig hennes orelaterade reflektioner om omvärlden och sig själv förvånansvärt bra. 

Det är svårt inte på grund av bokens brister, utan för att bristerna kommer att vara helt beroende av läsaren.

Plattityden är att alla kulturella upplevelser präglas av åskådarens förväntningar, fördomar och förkunskap. Här, som i flera andra böcker som skrivits av centrala personer i Sveriges reaktion på metoo-rörelsen, är det extra sant.

Läser du den som någon som vill gotta sig i detaljerna runt hur en sensationalistisk och självgod mediaelit fick smaka på sin egen medicin?

Som någon frustrerad av Linderborgs kritik mot samma tendenser och upplevt hyckleri, eller hur bevakningen flyttades från de utsattas röster till ett fåtal kända symboler för vad som skulle vara en folkrörelse?

Eller är du någon som gillar Linderborg och tycker att hon orättvist reducerades till ännu en symbol?

Det finns en mängd starka känslor knutna till ämnet, och lika många motsägelsefulla förväntningar. Hur skriver man om det, och till vem?

Som personligt inblandad kan du aldrig skyddas av distansen hos facklitterära verk, som Ebba-Witt Brattströms samling av historiska berättelser om övergrepp eller Matilda Gustavssons journalistiska redogörelse för maktmissbruket i Svenska Akademien.

Horace Engdahl gjorde ett tappert försök i De obekymrade genom att plocka fram sin tvållåda och förespråka kritiskt tänkande, könens mystik, vikten av litterär provokation och den rena konsten.

Något som blev just provocerande, med tanke på hans inblandning och timing.

Linderborgs bok hamnar i stället i samma kategori som de som författats av Fredrik Virtanen och Katarina Frostenson: Osminkade och inte alltid smickrande redogörelser av deras eget känsloliv, agerande och tankar. 

Både Året med 13 månader och Frostensons K är dessutom skrivna i dagboksform, vilket förstärker intrycket av att författaren inte gör anspråk på att redogöra för sanningen, utan snarare “min sanning”.

Dagböcker är platsen för de småaktiga, själviska och orimliga ting som är en del av vår mänsklighet, men inte kan sägas högt. 

Även om det är en lika tydlig avsiktsförklaring som en varningstext på ett ciggpaket, räcker det så klart inte.

Deras redogörelser kommer att läsas som en partsinlaga i konflikten, nagelfaras efter förklaringar och svar eller förväntas leverera en ursäkt de omöjligen kan tillfredsställa. 

Avsaknaden av en ursäkt och frånvaron av någon sorts intellektuell slutsats har lyfts bland annat i recensionerna av Linderborgs bok i Dagens Nyheter och Expressen. 

ETC publicerar en krönika av Maria Sveland som skäller ut henne för att vara en medlöpare till patriarkatet.

För mig är det konstigt. När Linderborg publicerar dagboksinlägg om hur hon spelat ut sin kvinnlighet i karriären, kommenterar bittert om yngre kvinnliga kollegor eller nojar över sitt eget åldrande och utseende, då läser jag inte det som ett brandtal till stöd för internaliserad sexism. 

Snarare som ett medvetet exempel på precis det där mörka och trasiga som sällan sätts på pränt utanför dagböcker, men som är en pusselbit i förklaringen vi letar efter.

Lika frågande ställer jag mig inför att se frånvaron av förbättringsförslag och ursäkter som en brist. Det är inte vad någon av dessa böcker gör anspråk på att leverera. 

För mig påminner de mer om antika tragedier. 

Aristoteles definierade i sitt 2000 år gamla verk Om diktkonsten tragedier som berättelser där huvudpersonen orsakar lidande och undergång för sig själv och andra.

Inte på grund av ondska, utan som en följd av “hamartánein” – ett grekiskt uttryck för allvarliga felsteg orsakade av mänskliga brister. 

Syftet enligt Aristoteles var att väcka åskådarnas medlidande, fruktan och att uppleva katarsis genom den fallna hjältens lidande. 

Det är uppenbart att denna katarsiseffekt saknas hos många. Kanske för att tragedin ännu inte fått sitt slut. 

Metoo handlade alltid om strukturer, och vår kollektiva själsliga rening från sexuellt förtryck går knappast att uppnå genom en ursäkt eller förklaring från en individ, oavsett hur välformulerad.

Det är ett fokus som är dömt att göra oss besvikna.

Prosan är slagkraftig och ärlig och i konkurrens med det laddade ämnet står sig hennes orelaterade reflektioner om omvärlden och sig själv förvånansvärt bra. Det är svårt inte på grund av bokens brister, utan för att bristerna kommer att vara helt beroende av läsaren

Hur ber man ens om ursäkt till en offentlighet där ingen ursäkt finns att få? 

En varg som vill ha flockens förlåtelse blottar sin strupe. Gör sig sårbar, precis som någon som lämnar ut sina innersta rädslor, djupaste svackor och mörkaste tankar till offentligheten.

Linderborgs tydligaste “hamartánein” är hennes roll som spjutspets i uthängningen av Benny Fredriksson. Ser vi på det som en grekisk tragedi finns det något kosmiskt rättmätigt i hennes beslut att exponera sin egen personliga kris för omvärlden i gengäld.

Jag är inte säker på att det är avsiktligt. Snarare känns det som att Linderborg vägrar be om ursäkt och ensam bära hundhuvuet för medias kollektiva misstag.

Hennes katarsis känns tyvärr också långt borta.

Det är näst intill omöjligt, kanske inte ens önskvärt, att läsa Året med 13 månader i ett vakuum och bedöma dess litterära värde, fristående från de händelser den kretsar runt. Men vi kan hantera våra förväntningar. 

Klassiska tragedier fungerar för att hjältens svagheter – ofta övermod eller stolthet – påminner oss om våra egna.

Till skillnad från ondskan hos en karaktär skriven för att spela rollen som skurk väcker mänskliga svagheter vår sympati. Samtidigt som vi lugnas av vetskapen om att vårt eget agerande inte fått liknande konsekvenser. 

Vill du tillskriva boken ett politiskt värde, se den som ett tidsdokument. En av många pusselbitar som kan hjälpa oss att förstå hur en skadlig kultur skapas och hur vi alla på olika sätt bidrar till den. 

Ingen av oss kan ensam förändra världen, ännu mindre det förflutna. Vi kan däremot lära oss av andras misstag för att slippa upprepa dem. 

På det sättet kan det ärliga, fula och osminkade göra mera nytta än en samlad och tillrättalagd handlingsplan.