”Mycket oroar mig med socialdemokratin – men inte ett växande kulturintresse”
Gustav Fridolin svarar socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar i debatten om kulturens kris i coronapandemin.
”Jag hoppas att intresset för kultur snabbt växer sig hela vägen upp till ledningarna för justitie-, närings- och finansdepartementen”, skriver Gustav Fridolin i en slutreplik.
KULTURDEBATT/SLUTREPLIK. Kort svar: I min artikel skrev jag att det finns flera kloka kulturpolitiker i Socialdemokraterna som ser vad pandemin innebär för kulturen, och inser att kulturpolitiken måste förflyttas från den periferi där kulturen är något man bryr sig om ibland när det är fint och pengarna räcker till att vara i politikens centrum.
Lawen Redar är en av dem. Hennes artikel är kanske inte riktigt ett svar på min, men klok, insiktsfull och engagerad. Jag hoppas många inom Socialdemokraterna läser den.
Lite längre svar: Lawen Redar påminner mig om att jag arbetat i en ”S- och MP-ledd regering”. Hon är därmed något så ovanligt som en socialdemokrat som erkänner det faktum att en koalitionsregering är något man måste göra tillsammans, inte något några leder och andra förväntas följa i.
Jag hoppas, särskilt i dessa tider när S hellre verkar vilja förhandla med M än med sin koalitionspartner, att det är en insikt som hon får sina partikamrater att lyssna till.
Då kanske man också slutar med den fåniga talepunkten ”S-ledd regering”, så uppenbart nostalgisk till tiden för 45% och ensam herre på täppan.
Själva påminnelsen är däremot onödig. Från regeringstiden minns jag både de dåliga och de bra dagarna.
Till de senare hör de när vi tillsammans stärkte kulturen i skolan med pengar till skolbibliotek, nya läroplaner för förskola och fritidshem, den första nationella politiken för musik- och kulturskolan, läsa-skriva-räkna-garanti, läsdelegation, läslov och proposition till riksdagen om återinförda estetiska ämnen i gymnasiet. Bland annat.
I går, ungefär samtidigt som Redars replik publicerades, lät Mikael Damberg meddela i DN – öppet pressad av kommunala miljöpartister – att kulturen är en bransch bland andra som får vänta på sin tur. Det håller inte
I många av frågorna gick samarbetet lätt, i andra krävdes hårdare förhandlingar. De estetiska ämnena i gymnasiet var en sådan följetong, men till slut kunde vi lägga fram förslaget – bara för att se hur C och L svek tidigare löften och hellre slöt upp bakom M när det väl gällde.
Jag hoppas och tror att det finns bättre förutsättningar nu. En påminnelse om hur mycket som finns kvar att göra.
Budgeten var, som den alltid är, en dragkamp. Gröna kulturministrar har lyckats få till de största ökningarna på många år, både i reda pengar och i andel av hela statsbudgeten.
Sådant kan inte ensamt mäta vilken betydelse man tillmäter kulturen, men säger ändå en del om en ministers styrka i regeringen.
Jag konstaterar att om man studerar budgeterna för kultur, och därtill miljö och skola under föregående mandatperiod, så ger det en del problem med empirin för de som argumenterar för att en minister från det största partiet automatiskt får bättre utdelning än en minister från ett parti som kan fokusera sin kraft på de frågor det prioriterar högst.
Nu är krisen här och som jag skrev behöver alla som likt Redar och jag själv ser vilka långsiktiga konsekvenser den kan få för kulturen höja sina röster.
I går, ungefär samtidigt som Redars replik publicerades, lät Mikael Damberg meddela i DN – öppet pressad av kommunala miljöpartister – att kulturen är en bransch bland andra som får vänta på sin tur. Det håller inte.
Lawen Redar avslutar sin artikel kryptiskt med att jag ”borde bekymra mig mer för att det kulturpolitiska intresset tycks växa inom socialdemokratin”.
Mycket bekymrar mig med socialdemokratin, men inte det. Absolut inte det.
Jag hoppas intresset snabbt växer sig hela vägen upp till ledningarna för justitie-, närings- och finansdepartementen.
