Protesterna visar att amerikansk polis måste avskaffas

Say his name! 
– George Floyd
Say her name!
– Breonna Taylor

ESSÄ. Demonstrationen som dras längs med Market Street liknar på många sätt de demonstrationer som drog längst med samma gata för några år sedan. Då var namnen vi ropade Tamir Rice, Sandra Bland, Philando Castile och Freddie Gray. Här i Bay Area specifikt också Mario Woods och Alex Nieto.

Denna protestvåg omfattar även Ahmad Arbery och Tony McDade. Och så vidare. Namnen ändras, ärendet kvarstår. Polisen dödar, företrädesvis svarta personer. 

Men något är annorlunda den här gången. Visst handlar det kanske till viss del om var vi befinner oss: Mitt i en pandemi, som slår hårdare mot fattiga än rika, mot svarta än vita.

Som tvingat stora delar av landet att hålla sig instängda, andra att arbeta hårdare än vanligt, med livet som insats. 

Det är inte hela förklaringen. Black Lives Matter-rörelsen är hårt arbetande, intellektuellt avancerad och strategiskt utformad. Den lutar sig mot generationer av intellektuell tradition i det svarta Amerika. 

Sedan förra vågen av protester runt rasism och polisvåld har en stor del av den aktivistiska energin i USA gått åt att organisera mot den polisiära migrationsmyndigheten ICE och de människovidriga läger som vuxit fram vid den mexikanska gränsen. 

Men alla breakdansande poliser, värdegrundsgimmickar eller falska löften i världen är otillräckliga för att distrahera den rörelse som kräver att svarta liv slutar spillas

Men ilskan gentemot polisen har inte mattats av och det dödliga våldet och övergreppen fortsatt. 

Det finns drivor av forskning, hyllmeter med böcker, en nästan outsinlig brunn av kunskap om allt som är fel med amerikansk polis och rättsväsende. En kunskap som aldrig omvandlas till handling, ett helt språk av vackra ord och radikala fraser som inte leder till någonting alls.

Den amerikanska polisen delar ursprung med de patruller som radade upp förlupna slavar och det är ett arv som aldrig helt har brutits. Ja, det finns poliser som inte är vita, lagarna ser annorlunda ut och slaveriet har formellt avskaffats. 

Men ännu hålls 2.3 miljoner människor fängslade i USA, och 40% av dem är svarta (att jämföra med de 13% som svarta utgör i den Amerikanska befolkningen). 

Svarta döms hårdare, åtalas oftare, och brottslighet där svarta personer är överrepresenterade har ett högre straffvärde (exempelvis straffas innehav av 5 gram crack likadant som innehav av 500 gram kokain).

USA:s rättssystem är ett självspelande piano som genererar mer brottslighet – brottslingar som fyller fängelserna med slavlönad arbetskraft. 

Att polisen ljuger, misshandlar, bryter mot lagen och bekämpar pressens frihet är inte en bugg, det är en feature. Att vi överhuvudtaget är varse om hur det ser ut, handlar om mobilkameror och ingenting annat.

När justitiedepartementet granskade vår lokala polismyndighet SFPD, efter en rad polisskjutningar och en skandal med en härva av rasistiska, homofoba och sexistiska SMS-kedjor, fann de 272 punkter där myndigheten behövde förändras.

När lokalpressen granskade arbetet tre år senare hade 29 av dessa uppfyllts. Under tiden har polisfackets förra ordförande, helt öppet, hotat en lokalpolitiker med att läcka uppgifter om hennes man. 

Inga betydande federala förändringar kommer att ske under Trump. Inte heller under Joe Biden, som i ett oinspirerande anförande inför en afroamerikansk kyrkoförsamling pladdrade om att skjuta obeväpnade ”brottslingar” i benet i stället för hjärtat

Sedan San Francisco valde den radikala stadsåklagaren Chesa Boudin, har polisen högljutt motarbetat honom. Detta i det relativa vänsterfästet San Francisco. Varför ska vi tro att det går att reformera en sådan yrkeskår?

Stad efter stad har exploderat. Där det i tidigare protestvågor har rört sig främst om storstäderna, har det denna gång demonstrerats i små städer, förorter och långt utanför stadskärnorna, i samtliga 50 stater. 

Polisens svar har varit brutalt och finesslöst. Demonstranter har misshandlat och till och med dödats. Man har inte heller dragit sig för att ge sig på journalister och fotografer som har skjutits med tårgaskanoner och gummikulor, arresterats, misshandlats och på olika sätt hindrats från att göra sina jobb.

Fotojournalisten Linda Tirado förlorade synen på ena ögat efter att hon beskjutits med en tårgasampull. 

Det är givetvis horribelt att den fria pressen angrips. Men, det har också haft en enorm betydelse för hur dessa protester skildras. När man som journalist upplevt en helt annan händelse än den som polisen beskriver, då faller antagandet att polisen talar sanning.

Och sedan protesternas början har polisen i vanlig ordning ljugit systematiskt och metodiskt, om allt från hur det gick till när protesterna urartade till vilka som gripits (”utomstående agitatorer”). 

Ingen som går längs med Market Street och ropar namnen på de som mördats av polisen väntar sig något annat. Men för många i tv-sofforna är det ny information. 

Under protesterna har poliskårerna ställt upp sig på led på knä framför fotograferna i en gest som ska betyda att man delar sorgen och vreden. Sekunderna efter ligger tårgasen tung i luften och batongslagen viner.

New York-polisen bär ett svart band över det bricknummer som gör att demonstranter kan identifiera enskilda poliser, “för att hedra kamrater som fallit i covid-19”. 

Kroppskamerorna, som det gjordes ett stort nummer av på liberala ledarsidor under förra vågen av protester, slutar på magiskt vis att fungera när en polis utreds, men fungerar igen när de används mot de som grips. 

I ett tal menade Michael Moore, chef över LAPD, att de som plundrat butiker var medskyldiga till George Floyds död. Det är närmast hånfullt, och tycks inte finnas någon botten.

Eventuella positiva förändringar mellan protestvågorna är spel för gallerierna. Polisen tycker sig inte ha problem och kommer därför inte heller försöka lösa några.

Det räcker heller inte med en bortskrattad värdegrundsträning som ändå inte kan mäta sig mot den ruttna internkultur som frodats i generationer. Problemen i USA:s poliskårer genomsyrar hela organisationerna, träningen, hierarkin, den interna kulturen, allting. 

Det går inte att reformera en organisation som i stor mån styr över sig själv och generellt inte anser sig göra fel, trots att människor dör i möten med dem. 

I stället måste vi börja tänka på vad som kommer efter polisen, hur vi kan organisera ordningen i samhället på ett sätt som faktiskt fungerar.

Black Lives Matter-rörelsen är hårt arbetande, intellektuellt avancerad och strategiskt utformad. Den lutar sig mot generationer av intellektuell tradition i det svarta Amerika

Och som ett första led i den utvecklingen måste den Amerikanska polisen avmilitariseras, deras budget måste strypas, befogenheter fråntas, ansvar avkrävas. 

Den industriella inlåsningen och utsugningen av fattiga, framförallt svarta män, måste avslutas. Lagar måste skrivas om, straffsatser omprövas. Det är det som krävs för att stoppa upploppen. 

Och medan det finns en lång radikal tradition av att ifrågasätta existensen av polis och fängelser, börjar det nu sprida sig till den formella makten. 

I en lång tråd på Twitter avslöjar Minneapolis stadsledamot (council member) Steve Fletcher att han och andra makthavare undersöker möjligheterna att lösa upp MPD. 

Han beskriver en kultur där den politiker som kritiserar polisen bestraffas med långsamma responstider i sina distrikt och hur brottsoffer blir tillsagda att de ska höra av sig till sina folkvalda för att fråga varför det tagit så lång tid.

”Jag vet inte ännu, trots att flera av oss i fullmäktige jobbar på det, vad som skulle krävas för att avpollettera MPD, och göra en nystart med ett samhällsorienterat, och icke-våldsamt allmänsäkert alternativ”.

Inga betydande federala förändringar kommer att ske under Trump. Inte heller under Joe Biden, som i ett oinspirerande anförande inför en afroamerikansk kyrkoförsamling pladdrade om att skjuta obeväpnade ”brottslingar” i benet i stället för hjärtat. 

Troligare är att cirkeln av polisbrutalitet och reaktion fortsätter, och att svaret blir ännu mer militarisering, mer brutalitet och tomma gester.

Men inga breakdansande poliser, värdegrundsgimmickar eller falska löften i världen är tillräckliga för att distrahera den rörelse som kräver att svarta liv slutar spillas.

Polisen måste avfinansieras, deras befogenheter måste tas ifrån dem, deras fackförbund avvecklas och deras roll tänkas om. 

Polisen, i sin nuvarande form, måste avskaffas.

För alla som drar längs med Market Street vet att polisen inte har lärt sig något och inte vill lära sig något heller.

Tomas Hemstad är frilansskribent och bor i San Francisco.