Johannes Klenell: Tror verkligen Finland att vi inte sörjer våra döda?

Dagens Nyheter lyckades förra veckan med bedriften att inte klämma in en utan tre kulturparalleller i sin coronarapportering.

Först jämförde kulturchefen Björn Wiman vår hållning med Selma Lagerlöfs klassiker Nils Holgerssons underbara resa. 

Sedan skulle docenten Gina Gustavsson, ny som fristående kolumnist i Dagens nyheter jämföra Sverige med Pippi Långstrump. ”Vad skulle Pippi Långstrump ha gjort under den pågående pandemin?” frågar hon sig. Tja, det kan man ju säkert fråga sig. 

Gustavsson har gjort sig ett namn internationellt de senaste veckorna genom att, precis som Wiman, peka på att anledningen till den svenska följsamheten handlar om en sorts nationalism.

Detta kan i sin tur förklara varför den brittiska kolumnisten Nick Cohen i the Guardian tycks tro att den svenska coronastrategin främst stöttas av extremhögern. Något som, om vi ser till den inhemska debatten, inte tycks stämma alls. 

Men att det råder någon form av nationalism kring debatten om den svenska coronastrategin blir allt mer uppenbart. Bara inte riktigt den Gustavsson pratar om.

Finske kulturjournalisten Philip Teirs jämför i en kulturkrönika i DN Sverige med Ari Asters skräckfilm Midsommar.

Så vad vill ni? Vad det egentligen svenskarna ska göra? Är vi världens Håkan Juholt nu, fast i ett medialt spinn där vi aldrig kommer kunna göra rätt?

Teir lyfter scenen där filmens Hälsingesekt leende tar sina gamla till ättestupan för att låta dem dö, samtidigt som de amerikanska studenterna där på besök förskräckt ropar ”Vad gör ni?”

Studenterna är i det här fallet alltså resten av världen.

”Filmen är knappast gjord för att läsas som en renodlad allegori över Sverige”, flikar Teir in för säkerhets skull. Men ”den fångade något av den svenska självtillräckligheten”. 

Här blir den coronanationalism som om och om igen riktas mot Sverige närmast obehagligt påtaglig. Teirs text säger något om vad som skaver med debatten om den svenska hanteringen. 

För tror verkligen Finland att vi inte sörjer våra döda? 

Att vi står med psykopatleenden och rationellt låter de gamla dö? Att den dagliga ritualen med dödssiffror från Folkhälsomyndigheten inte är en enorm stressfaktor för landet som helhet? 

Jag undrar om ens Teir själv förstår att hans vänligt leende analys kommer med den enorma gränslöshet som om och om igen tycks vara fullt tillåten för de som är kritiska till den svenska linjen. 

Jag respekterar att människor, och då även intellektuella, är rädda och oroliga. Men jag har svårare att acceptera när den rädslan om och om igen används för att ta sig rätten att förolämpa eller skrämma upp sina medmänniskor.

Och det är just här skon klämmer med coronaalarmisterna. Det finns inga gränser för vad som får sägas i kritikens namn. 

En svensk skribent reser hem från USA och blir en vecka senare självutnämnd expert på den svenska strategin.

I amerikanska tidningen Slate gör han en hemmasnickrad analys där han bland annat påstår att statsministern knappt uttalat sig och att medierna inte skriver om de drabbade. 

Att statsministern då hållit flera presskonferenser och tal till nationen, eller att medierna dagligen varit fyllda med berättelser om de döda och de som kämpar inom vården spelar ingen roll.

Det känns ju inte så. 

Samtidigt serveras samma gränslöshet med en lika hög grad av överkänslighet för ett faktiskt samtal. Debatt blir likvärdig med att man tystats

Han lyckas till sist på Twitter dra teorin att det är kopplat till att statsepiemiologen skulle befinna sig på autismspektrat. Då har han redan hunnit bjudas in för att berätta om Sverige i australiensisk Public Service-radio.

Men det är han som i slutänden känner sig tystad av etablissemanget.

Expressenkrönikören Alex Schulman kommer fram till att stockholmarna slutat distansera sig, för det är fullsatt på Riche – när han själv gått dit. 

Ständigt närvarande althögerprofilen Katerina Janouch jämför Anders Tegnell med Dr Mengele på Instagram. 

En hyfsat välkänd författare skriver en lista på Twitter om vilka som ska be det svenska folket om ursäkt. Bland annat handlar det om Anders Tegnell, statsministern och, av någon anledning, pensionerade statsepidemiologen Johan Giesecke.

Samtidigt serveras samma gränslöshet med en lika hög grad av överkänslighet för ett faktiskt samtal. Debatt blir likvärdig med att man tystats.

Att någon introducerat brittiske Nick Cohen för begreppet ”åsiktskorridoren” i det här sammanhanget säger egentligen allt. 

Teirs text säger något om vad som skaver med debatten om den svenska hanteringen. För tror verkligen Finland att vi inte sörjer våra döda?

För en sak är klar. Det har uppenbarligen inte rått någon som helst brist på heta coronakritiska takes från dag ett av att pandemin bröt ut i Sverige. 

Vi var naiva, sedan dekadenta och nu samhällsplanerande cyniska. Först var svenskarna galna som inte låste in sin befolkning. När man då svarat att man inte vill låsa in folk skrattas det i stället gott åt att de dumma svenskarna tror att man är inlåst i USA, Tyskland eller Storbritannien. 

Narrativet har skiftat från uteblivna skolstängningar till, när det visade sig vara en ganska bra sak, att vi inte tvingas bära masker. 

Så vad vill ni? Vad det egentligen svenskarna ska göra? Är vi världens Håkan Juholt nu, låsta i ett medialt spinn där vi aldrig kommer kunna göra rätt?

”I Sverige håller man ihop. Och den som inte gör det, som undrar om de där dödssiffrorna kanske ändå är ganska alarmerande, ja den serveras kanske inte könshår till middag, som i filmen, men nog femtio länkar till studier som bevisar att Anders Tegnell har rätt”, skriver Teir. 

Ja, och där man skickar länkar, där bränner man ju, som vi alla vet, snart också människor.