KRÖNIKA. En lördag i början på maj står jag tillsammans med barnen på kajen i Ropsten för att ta färjan som trafikeras av SL till den vackra lilla ön Storholmen. Jag har aldrig sett så mycket folk inför en avgång.

När det blir klart vilken färja det är som ska avgå ser jag en rörelse där de snabbaste, starkaste och fräckaste tränger sig fram. Sen hör jag en röst från båten som säger: de boende får gå på först. Ser en vågrörelse av passivt aggressiva människor som resolut går ombord. 

Under hela den här tiden har jag bara stått still, jag är som i chock, jag håller de minsta barnen i händerna.

Jag är paralyserad av situationen i kombination med många månaders funderingar kring ursprung och invandring. Bor inte på ön, äger ingenting, och jag har inga rötter i Sverige. Jag hör rösten säga att nu är det fullt.

Min man kommer, jag väcks ur chocken, folk klagar, några till får gå på, vi kommer med. Men hur blir det nästa gång?

The Guardian publicerar en liten artikel om ett privatjet som flugit från London till Franska Rivieran. Ombord på planet finns sju män och tre kvinnor.

Männen är affärsmän i åldrarna 40-50, kvinnorna är 23-25. Tre helikoptrar väntar på dem som ska ta dem vidare till en lyxvilla Men de får inte gå av.

De ringer några samtal och försöker använda sig av sina kontakter men det hjälper inte. Planet får vända fyllt med människor vana vid att, i utbyte mot pengar, alltid få som de vill.

I vårt land är det snart sommar, utanför fönstret snöar det. Studenterna kommer inte få traditionsenligt springa ut från sina skolor och vi verkar ha ytterligare många månader framför oss av social distansering.

Ingenting är som det brukar och vi väntar som hungriga vargar på beslutet om semesterrekommendationer. 

Så kom beskedet inför Kristi Himmelsfärd: res så lite som möjligt!

Onsdagen den 13 maj förlängdes förbudet att resa utomlands till den 15 juli. Socialminister Lena Hallengren stod helt klädd i vitt, inklusive vita pumps och berättade för svenska folket att vi kan få åka bil 1-2 timmar. 

Förutsatt att resan görs med människor vi vanligtvis träffar, och att vi inte träffar några nya vid resans mål.

Jag tittade på skorna och tänkte på pjäsen Vita Pumps jag skrev som sommarteater i Norrsundet – en hyllning till danstraditionen på bruksorten. I sommar blir det ingen dans.

Allt är inställt, men inställt för vem?

Jag var tre år när jag kom till Sverige, fem år då vi flyttade till Fisksätra, och där på Lakegatan stannade vi kvar när loven kom.

Jag tänkte då inte på att det skulle kunna vara ett tecken på fattigdom, de flesta andra på gatan gjorde samma sak. 

Och solen sken, mamma var kreativ och gjorde utflykter. Bland annat hade vi en lek som vi döpt till ”bus que no conosamos” efter mina grammatiska fel på spanska, ”buss vi inte känna”.

Mamma och jag satte oss på en buss och åkte till ändhållplatsen eller till en hållplats vi inte kände till, steg av och lärde känna vår stad. 

Om det var idag hade vi inte haft råd att hyra en bil. Inte kunnat åka någonstans 1-2 timmar bort för att på så sätt följa Folkhälsomyndigheternas rekommendation att inte åka kollektivtrafik och ändå ha semester.

I LO:s välfärdsrapport 2019 kan vi läsa:

”33 procent av arbetarna hade varken gjort en semesterresa eller haft tillgång till fritidshus eller husvagn år 2018. Bland tjänstemän var motsvarande andel 15 procent. Klasskillnaden speglar sig alltså tydligt i hur folk spenderar sin semester och fritid. Klasskillnaden har dessutom ökat de tio senaste åren.”

SVT:s Morgonstudion har rubriken: stort sug efter fritidshus. Förmodligen är socialministerns rekommendation om två timmar i bil utformat mest för att de som redan äger eller kan köpa ett sommarhus ska kunna åka dit. 

Hur ska det gå till att stoppa hundratusentals medlemmar ur den mäktiga medelklassen från att resa till Gotland, Öland, Båstad, Västkusten, Värmland?

Människor som äger hus, människor som har sina rötter på platser dit de återvänder på sommaren. Födslorätt, äganderätt, blodsrätt. 

I Europa pågår det en debatt om möjligheterna till turism. Om turistkorridorer, och Covid-pass. Jag pratar med min guddotter som är i Nya Zeeland och ska åka hem.

Under rådande omständigheter får hon inte återvända. Hennes pojkvän som bor och arbetar i Nya Zeeland får heller inte komma till Sverige. Jag längtar efter min bästa väninna i Buenos Aires. 

Redan nu bryter många mot rekommendationerna, åker till Gotland, eller Båstad – de anser det vara deras rätt. Andra avstår. 

På Järvafältet tar barn i Sverige 2020 emot matpaket. Skärgården är förmodligen ett obekant ord.

Samtidigt är det så att tanken på en sommar i stan snarare väcker kärleksfulla minnen hos mig än panik.

Jag har ingen vana att åka till ett sommarhus varken i skärgården eller på Gotland.

Vi lever i en tid då klimatkrisen kräver att vi minskar på vår konsumtion, och därmed också helst vårt slösaktiga leverne som går ut på att massa människor äger varsitt sommarhus och fjällstuga, har en helt egen bil och båt istället för att dela. 

En tid då suget att köpa fritidshus borde organiseras kollektivt. Facket borde återigen investera i semesteranläggningar. 

Min trendspaning är att siffran i LO:s rapport om vilka som inte åker på semester kommer öka. Och bland dem finns nog många hjältar som jobbar inom vården. Eller de som blivit arbetslösa i krisen. 

De som allra mest förtjänar att komma med på båten.