Skamligt begär efter hud

ESSÄ. Han hade massor av oskyddat sex med en kvinna han inte kände, under de första veckorna av pandemin. Såg förstås till att aldrig komma INUTI henne.

Han var ju inte en ”sådan” man. Inte typen som låg med obekanta bara för att eventuellt få göra någon, vem som helst, med barn. Tidigare hade han tvärtom alltid varit noga med att skydda sig.

Lägga en kondom i innerfickan även inför den mest oskyldiga av kaffedejter. Något med närheten till ett löfte om liv, samtidigt som hela deras kontakt var ett hot mot detsamma, gjorde upplevelsen omöjlig att motstå. Gång på gång på gång.

Jag undrar om han tänker så, han som sitter med mobilen i handen och författar ännu ett taffligt sms till hon som inte heller tycks tänka på konsekvenserna.

Varje dag klockan 14 ser han till att ha en flik i webbläsaren öppen där direktsändningen från presskonferensen dyker upp. 111 döda. 29 döda. 40 döda. 185 döda. Verkliga liv som blir till siffror som blir till statistiskt underlag som blir till frestande matematikövningar för den som har svårt att tolerera osäkerheten. 

Får man vilja begära mer av livet när människor dör runtomkring en? Ska andetagen inte vara oss alla nog, när så många runtom i världen berövas sina?

I kriser prövas vad som är viktigt i samhället, brukar det heta. Jag läser en essä av den israeliska sociologen Eva Illouz, som för fram argumentet att corona måste innebära slutet för nyliberalismen eftersom viruset avslöjat pengars brist på reellt värde.

Så länge det inte finns en frisk befolkning finns ingen börs, skriver Illouz. Ingen konsumtion, ingen marknad. Inte ens en armé.

Han hade massor av oskyddat sex med en kvinna han inte känner, det var under de allra första veckorna av pandemin våren 2020. Han var nog bara trött och orkade inte tänka på att använda kondom

Samhället, staten, måste hålla sina medborgare friska. Först därefter kan man ens börja fundera på marknadsekonomi. 

Logiken kan tyckas självklar. Men kan inte en kris också rymma små, små utbrott av överflöd? Kan några vara sjuka, samtidigt som andra försöker göra livet större?

Det finns en skam över kroppens sökande efter hud. Den drabbar alla ensamma även under normala förhållanden. Inte ens den mest individualiserade av kulturer accepterar öppenhet om den enskilda människans längtan efter närhet.

Alla vet att alla gömmer. Bär hemligheter om vad vi vill göra och också gör med andras kroppar när ingen ser på. Vi är överens om den här ordningen och den sårar inte så mycket, men just nu sårar den mer.

I en artikel i DN ler en entreprenör stort in i kameran och berättar att hans dejtingapp, Relate, de senaste veckorna har sett en ökad användning på 40 procent.

På Tinder och Bumble skickas upp till 25 procent fler meddelanden mellan användarna, beroende på region och nivå av nedstängning. Ju mer igenbommat samhälle, desto mer trafik. 

Samtidigt rapporterar även nätporrjätten Pornhub att människor strömmar till sajten. När man gjorde sitt premium-innehåll tillgängligt även för gratisanvändare ökade trafiken i Italien med 57 procent. Vi köper tydligen också sexleksaker som aldrig förr.

Men även om dejtingapparna och porrsajterna redovisar ett ökat användande så finns där nu en skam över att söka det kroppsliga som går utöver banal moral.

Får man vilja begära mer av livet när människor dör runtomkring en? Ska andetagen inte vara oss alla nog, när så många runtom i världen berövas sina?

Den ensamma människan som inte nöjer sig med den torra realiteten av videochattar och livecamsex sviker allt vad pandemisamhället kräver av henne. 

När det enda hon ser är linjerna med gulsvart tejp i mataffären. Reklamkampanjerna för tvåmetersregeln. Nyheterna om länder där större grupper än två personer förbjudits, ”med undantag för medlemmar av samma familj”. 

Som om ensamheten inte redan var en bubbla. Nu är det som om den är insvept i tryckkänsligt glas. Allt som händerna rör vid är uppkopplat. För den ensamma ska skärmarna vara nog. Andetagen ska vara nog.

Men om man verkligen, verkligen behöver någon annans mun mot ens öra? Finns det utrymme för avvikelser när längtan blir för stark?

Jag vet inte om han reflekterar över det här när han borstar tänderna och fäster håret med en snodd i nacken. Vet inte om han själv förstår vad han gör.

Han hade massor av oskyddat sex med en kvinna han inte känner, det var under de allra första veckorna av pandemin våren 2020. Han var nog bara trött och orkade inte tänka på att använda kondom. 

Men någonstans innerst inne, i honom och kanske också i henne, fanns en längtan efter något mer. Ett potentiellt misstag, ett liv som börjar när så många andras tar slut.

En aning om att nästa gång det här händer så har han kanske inte bara sig själv att tänka på. Så som han alltid gjort och så som han också gör i allt detta.

Jag vet inte vem han är men jag vet att han både är ensam och inte. Och att klockan på dörren ringer precis just nu.