Bara få utspel har hittills kommit från Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni. Debatterna om välfärd och Sveriges framtid har mestadels skett utan inspel från Liberalerna.

Men en fråga har varit tydlig sedan drygt ett år. Det är att Nyamko Sabuni vill ha till stånd en elektrifiering av Sveriges vägar.

Nu visar dock en granskning i Svenska Dagbladet att det förslaget inte kom från Liberalerna över huvud taget. Det var ett betällningsjobb från lastbilstillverkaren Scania som hade planterats hos Liberalerna genom pr- och lobbybyrån Nordic public affairs, en byrå som också, enligt SvD, var aktiv i att hjälpa Nyamko Sabuni fram till partiledarposten när Jan Björklund valde att avgå.

Och detta borde, minst sagt, vara besvärande för hur Liberalerna uppfattas av väljarna.

Så, hur länge kan Nyamko Sabuni sitta kvar? Ett parti vill väl att deras partiledare styrs av idéer och inte av en lobbyfirma.

Men man ska akta sig för att förutspå partiledares avgång. Partiledare är en yrkesgrupp som det vanligtvis stormar kring men som ofta har en enastående förmåga att hålla sig kvar trots hårda vindar.

Både Jan Björklund och Annie Lööf klarade sig igenom kriser där de varit i det närmaste uträknade.

Socialdemokraterna har vanligtvis hanterat frågan genom att helt enkelt aldrig ifrågasätta partiordförandens sits. Det är emot partikonventionen, punkt slut.

Håkan Juholt är det tydliga undantaget där den nya politikens motståndare efter en långdragen separationsprocess till slut lyckades driva igenom hans avgång.

Inom Moderaterna är Anna Kinberg Batra den enda partiledare som i modern tid misslyckats med att hänga kvar trots snålblåst.

Nu har dock allt återgått till det vanliga även i Moderaterna med en partiledare, Ulf Kristersson, som sitter säkert över nästa val trots att han fått väljarsiffrorna att störtdyka långt under de nivåer som partiet hade på Anna Kinberg Batras tid.

Men kan verkligen Sabuni sitta kvar?

Som Amanda Sokolnicki på liberala DN:s ledarsida skriver har Nyamko Sabuni ju fullständigt misslyckats forma en liberal politik.

Sabuni ”…får det att låta som att hon förhåller sig till politiken som tonåringen till den sociala hierarkin på ett högstadium”, skriver Sokolnicki, vilket är en ganska träffande men för Liberalerna knappast politiskt gångbar framtoning.

När partiledarstriden stod inom Liberalerna mellan Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag som efterträdare till Jan Björklund, sades det att Sabuni inte alls var så konservativ som hennes motståndare beskrev henne. Och att Erik Ullenhag å sin sida inte alls var så reformatorisk som han ofta beskrevs.

Skillnaden dem emellan tonades medvetet ned inifrån partiet trots att den var mycket tydlig.

Partiets möjlighet att binda samman de marknadsliberala och de socialliberala strömningarna försvann med Erik Ullenhag.

Det som blev kvar är Scanias lobbyfabricerade elvägsförslag som möjligtvis tillfredsställer de berörda företagen men som knappast bygger en politisk framtidsvision hos väljarna.

När Ullenhag hoppade av kampen om partiledarposten skrev han:

”Mitt syfte var hela tiden att ena partiet, men i ett läge där många verkar vilja ha en annan politisk inriktning än den jag söker mandat för, är risken att splittringen ökar om jag fortsätter min kandidatur.”

Föga anade han nog den totala tystnad som Sabuni skulle lämna partiet i, som inte på något sätt har lyckats ena partiets falanger.

Så, även om det alltid är vanskligt att förutspå partiledares framtid känns ett byte på chefsposten snart som nödvändigt om Liberalerna över huvud taget ska kunna visa att de har någon politik.