Är Weidmo Uvell förblindad av sin egen ideologi?

RECENSION. Jag misstänker att jag tillhör en minoritet som läst inte bara en, utan två av Rebecca Weidmo Uvells böcker.

Sent i januari 2019 deltog den borgerliga opinionsbildaren i radioprogrammet Studio Ett.

I samband med besöket marknadsförde hon sin och teologidoktorn Ann Heberleins crowdfundingkampanj för att skriva en bok om hotet mot yttrandefriheten.

Nöjesguiden kallade det en bok många skulle betala för men få skulle läsa, “förutom Johannes Klenell som säkert kommer att recensera den i tidningen Arbetet”. 

Tji fick de. Jag propsade nämligen omedelbart på att få recensera den när jag såg att den släppts, av två anledningar.

För det första är min recension av hennes tidigare bok “Nätsmart” ett av de första resultat som kommer upp om man googlar efter den.

För det andra blev jag emotionellt investerad i projektet redan när det tillkännagavs.

Min första reaktion på nyheten om boken – efter att ha tweetat något syrligt om ironin i att beklaga sig över sin brist på yttrandefrihet som paneldeltagare i Sveriges Radio – var att skicka in min egen kampanj till samma crowdfundingplattform. 

Det är med andra ord exakt så inkonsekvent som du tror att det ska bli när kvinnan som har blockat halva Sveriges vänster på Twitter ska skriva om yttrandefrihet och censur. Och, ändå, på något sätt så mycket värre

För en sjättedel av priset de efterfrågade lovade jag att sammanställa alla argument jag spådde att de skulle använda. Som bonus förband jag mig att dessutom bemöta dem. 

I fältet där man ska uppge projektets risker och utmaningar skrev jag att “den enda risk jag kan se är att jag sjunker ner i en djup depression av att behöva konsumera vinklade konspirationsteorier”.

På samma fråga svarade Rebecca och Ann: “Risken att något oförutsett händer så att vi inte kan avsluta boken finns alltid men med två författare är den risken minimal”.

Ett drygt år, 300 000 insamlade kronor och en avhoppad medförfattare senare har Weidmo Uvell ensam färdigställt boken Tyst! – hoten mot yttrandefriheten. Efter att ha läst den kan jag säga att mitt projekt, trots att det blev refuserat, åtminstone var mestadels korrekt i sina antaganden. 

Jag är på samma gång inte förvånad över, och deprimerad av, det skamlöst vinklade materialet.

Den här presentationen är inte ett försök att hävda någon sorts extraordinärt propagandistviskeri.

Jag gör en poäng av att vara transparent och medveten om min egen relation till materialet och eventuell partiskhet, vilket – som av en händelse! – råkar vara mitt största problem med hennes författarskap även i Tyst!. 

På pappret håller jag nämligen med om många av bokens påstådda premisser. Jag hävdar bestämt att obekväma åsikter och stötande satir måste få finnas och är måttet för en hälsosam demokrati. 

Ändå skulle jag aldrig vara bekväm med att rekommendera den här boken då den verkar ha ambitionen att vara både neutral granskning och politisk högerpropaganda.

Även om jag inte i detalj faktakollat Weidmo Uvells exempel har jag ingen anledning att tro att de inte är korrekta. De känns informativa och neutrala med några få undantag.

Vinklingen är mer förrädisk än så. Den handlar nämligen om vilka exempel som lyfts och inte lyfts, hur de ramas in och framför allt hur författarens magkänsla smygs in som etablerad fakta. 

Det gör att den upprepade gånger säger emot sig själv (eller: att fakta som läggs fram säger emot Rebeccas tvärsäkra känslor) och som bäst inte verkar veta vad den faktiskt vill säga.

Absolut vanligast är att i förbifarten påpeka, utan att styrka det, att alla inskränkningar är “vänsterns” fel. 

Vänstern är “dedikerade till uppdraget att tysta andra människor”. Vänstern har korrumperats, gått från att försvara yttrandefriheten i form av porr och nynazistiska marscher till att motverka dem.

Märkligt nog har vänstern, samtidigt som den var bättre förr, “länge” sett sig själv som berättigad att styra kulturen politiskt. Den har till och med “öppnat Pandoras ask” och “visat vägen” för hur man ska politisera kulturen. 

I Tyst! – hoten mot yttrandefriheten är det vänstern och islamister som är fienden. Till exempel de typiskt vänsterislamistiska länderna Ungern, Polen och Ryssland, som hon utpekar som tecken på hotet mot Europa. 

När konservativa i England inskränker sociala mediers frihet, lägger Rebecca skyndsamt till att det “skiljer sig en del från hur det ser ut på andra ställen”. Vilka “andra ställen” får vi inte veta. 

I kapitlet om yttrandefrihetens historia beskriver en punkt nazisternas bokbål. Det är torrt och pedagogiskt, som hämtat ur en historiebok för högstadieelever. Därför hajar jag till när hon väljer att avsluta stycket med följande:

“Idag har bokstavliga bokbål ersatts av andra sorters bokbål men att brännmärka böcker och tidningar pågår fortfarande.”

Va? Vad menas? Vilka andra sorter? Var då, hur då? Är det din åsikt, och vad bygger den i så fall på? 

Ingen av dessa frågor besvaras.

På pappret håller jag nämligen med om många av bokens påstådda premisser. Jag hävdar bestämt att obekväma åsikter och kränkande satir måste få finnas och är måttet för en hälsosam demokrati

När bokbål kommer upp igen är det för att håna en indignerad kulturelits oro över att Sverigedemokraterna i Sölvesborg bestämt att konst som köps in av kommunen ska fokusera på lokalromantik istället för “utmananade samtidskonst”.

Plötsligt är det töntigt att oroa sig för bokbål, antar jag.

Det här är inte det enda exemplet på hur Weidmo Uvell säger emot sig själv, ens i den enskilda anekdoten. 

Precis innan hon tar upp Sölvesborg skriver hon nämligen om hur problematiskt det är när muséer anpassar sin inramning av utställningar för den rådande synen på jämställdhet. 

Den kritiken slipper SD, för udden riktas istället mot ”deras kritikers” påstådda hyckleri. De slipper, till skillnad från Kulturrådet, anklagas för att deras argument “lika gärna kunde vara hämtat från Mao eller Lenin”.

Ding ding ding, och där kom styckets påminnelse om att det minsann är vänstern som vill censurera och förbjuda allt.

Då Stockholms stad kritiseras för att ha genomfört ett panelsamtal med en aktiv nazist, är det ett tecken på att man hyllar vänsterns (VÄNSTERNS!!!) syn på yttrandefrihet, som ”villkoras efter en egen måttstock om acceptabla åsikter eller inte”. 

Men när två muslimer med påstådda kopplingar till islamism får sitt panelsamtal avbokat i Göteborg – delvis på grund av opinionsbildande från en absolut-inte-vänster-socialdemokrat, är det däremot inte censur.

Staten har faktiskt rätt att bestämma över sina egna lokaler.

Weidmo Uvells inledande rader om att boken inte ska handla om hennes upplevelser utan vara en bred skildring av problemen blir bisarra när de ställs mot hur hennes politiska syndabockar och personliga anekdoter fått smyga sig in bland fakta.

Att påstå att olika röster ska få komma till tals klingar falskt när de flesta individer hon intervjuar är sådana som håller med om hennes problemformulering.

Det är med andra ord exakt så inkonsekvent som du tror att det ska bli när kvinnan som har blockat halva Sveriges vänster på Twitter ska skriva om yttrandefrihet och censur. Och, ändå, på något sätt så mycket värre.

Boken är uppbyggd med så uppenbar dissonans och bias att jag inte vet om problemet är att hon förblindats av ideologi – eller räknar med att hennes läsare är för dumma för att notera det.