Kan corona­pandemins tristess uppvärdera skärmtid till konst?

ESSÄ. I början av mars postade Detroidbaserade musikern Curtis Roach en låt kallad ”Im bored in the house and I’m in the house bored”. Låten blev viral direkt, och andra precis lika uttråkade i isolering började göra covers, roliga danser och märkliga performanceupptåg.

Den blev, åtminstone i USA, den samtida surrealistiska karantäntillvarons inofficiella anthem. Men, som Roach själv noterade: ”Det är ju kul att ni gillar den. Men jag är fortfarande sjukt uttråkad i mitt hus”. 

Tristessen är ovälkommen, och den upplevs inte minst som oerhört oproduktiv. Det är ju tråkigt just för att vi inte gör något.

Vi tär på varandra, vi stirrar ut i tomma intet, våra tankar skenar, vår energi imploderar likt katter som får fnatt och rusar runt utan mål. Googlar du ”tråkigt” svarar oftast internet med något att titta på.

Ledan anses av många teoretiker vara ett relativt nytt fenomen, ett slags privilegium av att vara modern.

En effekt av vårt hypermoderna samhälle och av våra smartphones, alltid en handvändning bort för att distrahera den krypande tristessen men också fånga oss i en ständig loop, en källa till olust för många. Skärmarna är både orsak och verkan till ledan, en omöjlig ekvation. 

Vi plockar upp vår telefon för att vi är uttråkade, men även där är det tråkigt om det inte plingar eller uppdateras

Men vad är den här specifika, digitala ledan egentligen? Och kan den tristess vi så intimt förknippar med skärmar och distraktion också vara ett sätt att manövrera samma leda och bryta myterna vi kopplar till den? 

Själva konceptet ”ha tråkigt” känns ofta svepande och vagt även om känslan ofta är ytterst fysisk.

Journalisten Linda Rodriguez McRobbie skriver i Smithsonian Magazine att ordet leda (boredom) i modern form användes först 1852. Detta i Charles Dickens följetång ”Bleak House”. 

Men även under antiken behandlas den svårfångade känslan. Israels kung Salomo beskriver i Predikaren ett känslostadium av ” tedium vitae” – att allt är fåfänga, där varken öga eller öra tillfredsställs och en känsla av meningslöshet inför sitt arbete.

Antika filosofen Seneca upplevde ledan som ett slags illamående. I mer modern tid kom filosofer som Arthur Schopenhauer att beskriva livet i sin helhet som en pendelrörelse mellan smärta och leda, mellan oförmågan att infria våra begär och ledan av en total avsaknad av desamma. 

I dag diskuterar många ledan i relation till just det digitala. Vår tid blir alltmer fragmenterad och frustrationen grundas till stor del på att vi alltid är så tillgängliga.

Det är helt enkelt inte möjligt för oss att ta det lugnt utan direkt och konstant belöning. 

Forskare som Martin Hand och Lars Svendsen framhåller att ledan grundas i stressen av att ständigt vara ”på”, att vilja räcka till och samtidigt alltid vara någon annanstans. 

Filosofen Ludwig Wittgenstein talade om vår moderna civilisation som karakteriserad av framsteg (engelskans progress). Utveckling är själva strukturen för vår världssyn, och den är helt upptagen med att skapa alltmer komplicerade versioner av sig själv.

Som motsats skriver vetenskapsjournalisten Matt Simon i Wired Magazine att effekten av Covid-19 i våra liv är en tid helt utan framtid.

”Vi kan inte planera för något eftersom vi i Coronavirusets tid inte vet vad vi kommer att göra om sex månader, eller ens imorgon. Vi är fast i en ny typ av ständigt presens. Och allt blir plötsligt overkligt”. 

Om du sitter i flera timmar framför något mycket långsamt och trivialt, ja tråkigt, så blir den minut när något spännande händer värt det

När tiden i sig själv blir oproduktiv tappar vi vår orienteringsförmåga.

Detta behöver dock inte vara så dystopiskt som det låter. I Kinas etablerade livestreamkultur anses tristess överlag om inte fult, så åtminstone oerhört korkat.

Forskaren Ge Zhang beskriver i sin avhandling Zhibo: an ethnography of ordinary, boring, and vulgar livestreams att hur man bedriver sin (dyrbara) tid är en smakfråga. 

Zhangs fokus ligger på en mer folklig leda som snarast anses vulgär. Den som antyder att du inte har något bättre för dig än att vara overksam och människor ägnar sig åt som inte vet bättre.

Det kinesiska begreppet ”wuliao” betyder bokstavligen ”inget att prata om”, men har också en mer känslomässig och existentiell innebörd av att något brister i mening för att det finns för mycket valmöjligheter. 

Redan 2016 utnämndes ”zhibo” (direkt-sänd) till årets stora fenomen. Men det var inte var det spektakulära publiken sökte, utan det vardagliga och lokala.

Man tittar på allt från vardagliga sysslor som att någon snickrar eller lagar mat, en man på en byggarbetsplats eller ett husdjur som springer på ett löpband till någon som sover.

Den centrala poängen med dessa folkliga livestreams är att det sker nu, att det är ”live”, en slags gemensam trygghet. Livestreams kommunicerar en känsla av att tiden levs, snarare än att den är planerad och producerad. 

Även i Kina har moralpaniken varit hätsk vad gäller internet, skärmtid och beroende. Men för många kineser i det nya Kina, präglat av att tvingas lämna sina familjer för arbete någon annanstans, är livestreams det enda sällskapet som erbjuds.

De livestream-kändisar som är populära är inte sällan själva vanliga människor i en rutinmässig vardag. Och eftersom sändningarna pågår varje dag finns det enligt Zhang en process som vägrar avslut.

Vi tär på varandra, vi stirrar ut i tomma intet, våra tankar skenar, vår energi imploderar likt katter som får fnatt och rusar runt utan mål. Googlar du ”tråkigt” svarar oftast internet med något att titta på

Avslutet är källan till meningslösheten. Det är den livestreamade processen, det som Zhang kallar för ”liveness”, som blir spännande. 

Om du sitter i flera timmar framför något mycket långsamt och trivialt, ja tråkigt, så blir den minut när något spännande händer värt det. Kanske någon brister ut i sång, blir berusad, börjar gråta. Det blir ett oväntat ögonblick att minnas. 

Visst kan vi uppleva ett existentiellt glapp mellan oss själva och världen omkring oss där vi ständigt positioneras som åskådare, helt passiva i den kulturprocess som pågår.

Sociologen Nathan Jurgenson poängterar att rädslan för att hela vår mänsklighet är i fara när vi tittar på våra skärmar, kanske tydligast representerad i dystopiska TV-serier som ”Black Mirror”, visar på att vi redan är alltför upptagna med attvi är uppkopplade. 

Jurgenson menar i stället att om vi tror att vi är mer introspektiva när vi hanterar våra skärmar med måtta och avhållsamhet, och samtidigt dömer andras medievanor som normala eller sjuka utefter hur mycket tid man spenderar framför en skärm, ja då kanske man ska ägna sig mindre åt att vara så introspektiv (2016). 

Nästa steg kanske i stället är just den här vulgära ledan som skapande? Som inbjuder till att skapa ett nytt intresse där inget tidigare fanns. 

Det digitala är kantat av föreställningar och myter, inte minst vår uppfattning om att livestreams och livechattar ska vara underhållande och bryta av tristessen.

Vi plockar upp vår telefon för att vi är uttråkade, men även där är det tråkigt om det inte plingar eller uppdateras.

Så vi stoppar undan den, tills det är dags igen, några sekunder senare.

Men det riktigt tråkiga, där en så stor del av kinesisk livestreampublik (eller deltagare) enligt Zhang verkar ha knäckt en nöt, är att inte vara rädd för det banala och det vulgära.

Att erkänna att du har tråkigt kan i stället vara att omfamna att inget alls kommer hända.