Flugornas herre på corona­krisens öde ö

ESSÄ. Den första veckan av social distansering var driftig. Städade varje hörn av lägenheten. Motionerade nästan varje dag. Skulle lära mig laga mat. Utvecklas själsligt.

Beställde hem gamla utgåvor av böcker från antikvariat. En av dem, samma utgåva och omslagsformgivning som den som stod i mina föräldrars bokhylla, var pocketutgåvan av Flugornas herre från Bonniers delfinboksserie.

Få böcker har betytt så mycket för min personliga utveckling som William Goldings ungdomsroman från 1954. Jag var elva år, på tågluff genom Europa. Inte mycket yngre än barnen som strandsätts på en öde ö och försöker forma ett samhälle.

Pappa återberättade handlingen när vi i Londons tunnelbana såg affischerna för den filmatisering som kom 1990.

En vecka in i halvisoleringen börjar jag känna av en förkylning. Städningen avtar, så även möjligheten att motionera när jag inte längre kan lämna lägenheten.

Blir mer aktiv på sociala medier med slappa skämt och spaningar som avfyras likt nödraketer. ”Jag finns fortfarande.” Försöker lösa avsaknaden av gym med hemmaträning och nyttiga aktiviteter som att läsa. I stället landar jag allt som oftast i rent själsdödande Youtubetittande. 

Att vara en demokratisk människa är aldrig så svårt som under en kris, men det är då vi behöver vara det som mest

Konflikten i Flugornas herre står mellan demokraten Ralph och fascisten Jack. Jack vill bara jaga och styra genom våld och kortsiktig njutning. Ralph, som väljs till ledare, försöker etablera de tråkiga långsiktiga lösningarna bland barnen. 

Mobbningen av överviktiga glasögonormen Piggy etablerar komplexiteten. Både Ralph och Jack trakasserar den svagare pojken, men Ralph skyddar honom från Jack. Manliga våldshierarkier genom den starkes rätt etablerade redan i barndomens lek. 

Piggy är den töntiga röst på ön som konsekvent försöker hålla barbariet stången. Hur utsatt det än gör honom. Han får till sist skallen krossad av en stenbumling och med honom dör civilisationen på ön.

Två veckor in i coronaisolering börjar tristessen ta över på allvar. En lite rinnig näsa är hela anledningen till att jag inte träffat andra människor på veckor. Och förkylningen tycks inte ge med sig. 

Allt handlar om corona. 

Dagscykel: 14:00 presskonferens med Folkhälso-myndigheten. 21:00 Aktuellt, med Folkhälsomyndigheten. Börja om.

Min ton på sociala medier blir mer irriterad och grälsjuk. Men inte bara min. 

Allt fler söker efter syndabockar för vår oro. Sveriges liberala förhållningssätt väcker kritik, inte minst i utlandet. Vi får fortfarande ta eget ansvar i stället för att låsas in. Våra skolor är inte stängda. 

Aggressiva utlandssvenskar skriker högt om den svenska naiviteten. En tysk bekant får upprörda samtal från hemlandet. De har sett bilder på fullsatta Stureplanskrogar och afterski-fester i Åre. Svenskarna är galna. Resten av världen inlåst. 

Kombinationen av kritiken mot myndigheterna, den egna oron över en föräldrageneration som faktiskt riskerar att dö, frustrationen över att kanske göra fel (är jag egentligen ens förkyld?), skapar oro.

Coronaviruset blir till ett monster, ständigt närvarande i våra tankar. Ständigt hotande. Kanske behöver vi låsas in ändå, trots att alla argument Folkhälsomyndigheten ger oss dag efter dag låter helt rimliga? Är vi naiva? Ingen aning. 

Konflikten i Flugornas herre står mellan demokraten Ralph och fascisten Jack. Jack vill bara jaga och styra genom våld och kortsiktig njutning. Ralph, som väljs till ledare, försöker etablera de tråkiga långsiktiga lösningarna bland barnen

Även att göra rätt och isolera sig har konsekvenser. Mamma ringer och är glad för att hon löst ett av sina dilemman. Hennes frisör, som mestadels har pensionärer som kunder, är en av alla som riskerar att gå under ekonomiskt.

Hon vill så gärna gå och klippa sig för hans skull – men får inte. Nu har hon erbjudit sig att förskottsbetala sin klippning. Fastslagit att det finns ett ”efter” krisen, både för henne själv och honom.

För sjätteklassaren som kom hem från tågluffen sommaren 1990 och läste Flugornas herre etablerades några grundläggande tankar om samhällets skörhet.

Tjugofem år senare plitade jag ned: ”att vara en demokratisk varelse är att ständigt bekämpa sin lust till folkmord” i anteckningsboken.

Det kändes i mitten på tiotalet som att allt fler satt, uppstressade av ångesten i sociala mediers ekokammare, och bara väntade på sin chans att få skada någon. Det blir till en del av en roman.

Nu sitter vi bara på sociala medier, hela tiden.

I den tredje veckan som skeppsbruten i min egen lägenhet läser jag om Goldings roman och slås av att tanken kom därifrån. 

Att vara en demokratisk människa är aldrig så svårt som under en kris, men det är då vi behöver vara det som mest.