ESSÄ. Esty vadar ut i vattnet med kläderna på. Det är en varm sommardag, alldeles för varm för tjocka strumpbyxor, klänning med långa armar och hög hals.

Och för peruken som hon i enlighet med chassidisk sed burit sedan sin bröllopsdag. Runt omkring Esty (Shira Haas) plaskar halvnakna glada tyskar som om det inte fanns någon morgondag.

Hon tar ett djupt andetag och med en bestämd hand drar hon bort peruken och låter den försvinna ner i vattnet, doppar huvudet och den korta snagg som gömt sig under allt löshår. När hon efter detta egendop går tillbaka mot stranden som, i alla fall på utsidan, Esty 2.0.

I den hajpade Netflix-serien Unorthodox får vi i fyra avsnitt, baserade på Deborah Feldmans självbiografi med samma namn, följa en ung chassidisk kvinnas frigörelse och resa från ett dysfunktionellt arrangerat äktenskap till ett sorglöst studentliv i Berlin. 

Unorthodox är bara ett av många exempel på något som jag skulle vilja kalla populärkulturell porr på temat haredisk judendom. På Netflix finns också två säsonger av såpan om familjen Shtisel i Jerusalem och dokumentären One of us, om tre chassider som valt att lämna den judiska sektrörelsen.

SVT Play bjussar på berättelsen om den misslyckade New York-chassiden Menashe och härom året var Schweiz Oscarsbidrag den romantiska komedin The Awakening of Motti Wolkenbruch. 

När han med Manhattans skyline som fond försökte kyssa mig drog jag till med ett ”jag är svensk, vi kysser inte på första dejten” för att sen i enlighet med klassisk kolonial tradition erbjuda en kyss i utbyte mot en korkskruvslock

Nana Håkansson

En genomgående trend inom genren är att en stor del av handlingen kring äktenskap och bröllop, samt att de manliga huvudrollsinnehavarna är räddharar till morsgrisar som desperat famlar efter kunskap om kvinnan som sexuell varelse.

(I Unorthodox går det så långt att Estys make Yanki (Amit Rahav) frågar en prostituerad om råd.)

Även hos de sekulära tittarna finns det en gemensam nämnare: fascinationen för, ja rent av exotifieringen av, en hemlighetsfull kultur som vi varken kan eller egentligen vill vara en del av.

I det här fallet: gruppen som lite slarvigt ofta kallas för ultraortodoxa judar.

Lite femme-splaining här: Chassider – harediska judar – må vara konservativa när det kommer till att tolka Torah, men har sitt ursprung i 1700-talets judiska väckelserörelse i Östeuropa. De skulle således snarare kunna kallas för moderna judar.

Flera av de strikta regler som de lever efter är moderna påfund som vuxit fram med tiden i takt med att samhället runtomkring dem har förändrats. 

Mobiler med internetuppkoppling är exempelvis inte tillåtna att använda om det inte handlar om något viktigt som affärsrelationer. Eller uppenbarligen Tinder. 

Sedan några år tillbaka har jag använt dejting-appen för att som journalist komma i kontakt med chassider som lever dubbelliv.

Jag befinner mig på en hotellbar i Brooklyn och min Tinder-dejt vänder sådär lagom diskret ryggen mot baren så att personalen inte ska upptäcka när han tar ett bloss från sin e-cigg.

– Mina föräldrar var liberala, jag fick till och med ha lånekort till stadsbiblioteket, berättar han som liksom karaktärerna i Unorthodox tillhör Satmar-församlingen i New York som har rötter i den rumänska staden Satu Mare. 

– Vad läser du för slags böcker? frågar jag.

– Numera läser jag bara självhjälpsböcker, den senaste jag läste hette How to give a woman an orgasm. 

Han dricker tequila-shots, som han bestämt menar är koscher då drycken inte nämns i någon helig skrift. 

Vår dejt är något av ett dubbelriktat zoo-besök. Det vi delar är nyfikenheten på en värld som inte tillhör oss. Tidigare har han konsumerat kultur från min sekulära värld medan jag, efter att som tjugoåring läst Nina Solomins reportagebok Ok, amen – om kärlek och fientlighet i chassidernas New York (2001), har läst och sett allt jag kommit över om chassidism.

Nu går vi båda ett steg längre. Mitt herrsällskap vill pröva raggningsrepliker på en svensk kvinna med äkta hår. Själv vill jag ställa närgångna frågor om hans tinninglockar. 

En genomgående trend inom genren är att en stor del av handlingen kring äktenskap och bröllop, samt att de manliga huvudrollsinnehavarna är räddharar till morsgrisar som desperat famlar efter kunskap om kvinnan som sexuell varelse

Nana Håkansson

Nu, två år efter vår dejt, vill jag fråga om Unorthodox, hur verklighetstrogen den är. 

– Jag känner inte till någon svärförälder som nu förtiden skulle prata sex med sin svärdotter, säger How to give a woman an orgasm-killen och syftar på hur Yankis morsa håller sig uppdaterad om sin sons misslyckade samliv. 

Men det är med stolthet i rösten som han säger att serien är bättre än någon annan skildring av samhället han vuxit upp i. Han lyfter fram porträttet av den allsmäktige rabbinen (Eli Rosen) och hur teamet bakom filmen lyckats iscensätta ett mer eller mindre autentiskt chassidiskt bröllop.

Bara judar och kvinnor som dejtat chassidiska män kan se att bröllopsgästernas pälshattar är fejk. Men det handlar inte bara om att han kan identifiera karaktärer och ritualer eller att det är den första Netflix-serien där hans modersmål Jiddisch är huvudspråk, dessutom har israeliska storskådisar lärt sig att tala hans just hans dialekt!

Och icke-chassider tittar inte på Unorthodox bara för att de tycker att det är ett exotiskt tema, utan för att det är en riktigt bra produktion.

Tillbaka till dejten. Den slutade sådär. När han med Manhattans skyline som fond försökte kyssa mig drog jag till med ett ”jag är svensk, vi kysser inte på första dejten” för att sen i enlighet med klassisk kolonial tradition erbjuda en kyss i utbyte mot en korkskruvslock.

Jag har träffat flera chassidiska män på Tinder. Som till exempel han som gömde sina lockar bakom öronen, ville prata knark och om hur han är populär bland bdsm-kvinnor som vill bli bundna med de läderremmar som chassider använder när de ber.

Han råkar för övrigt vara kompis med snubben som spelar rabbin i Unorthodox.