Migrantarbetare pressas när världen skriker efter plasthandskar

Rajan Sharma har tagit några minuters rast från sitt jobb på Top Glove fabrik i Selangor, väster om Malaysias huvudstad Kuala Lumpur.

I fabriken har alla munskydd och de flesta skyddsoverall men de står tätt tätt intill varandra.

Under en rast tar Rajan Sharma fram sin telefon och ringer Arbetet Global för att berätta hur arbetsvillkoren har förändrats sedan coronakrisen bröt ut. 

– Pressen har ökat. Vi jobbar minst tolv timmar per dag sex dagar i veckan. Och i bland jobbar vi övertid kring 1,5 timme per dag. 

Arbetsgivaren vill även att han ska jobba fyra timmar på sin lediga dag.

– Men många orkar inte det, säger Rajan Sharma som egentligen heter något annat men är orolig att han ska få sparken om vi publicerar hans riktiga namn. 

I Malysia produceras 65 procent av världens plasthandskar som används inom vården. Enbart på Top Glove tillverkas nästan 74 miljarder handskar per år.

Industrin går nu på högvarv. Efterfrågan är enorm. EU försöker som många andra köpa in fler skyddsprodukter.  

I ett brev daterat den 25 mars skriver EU:s ambassadör i Malaysia, Maria Castillo Fernandez, till landets industri- och handelsminister Mohamed Azmin Ali.

EU:s ambassadör understryker att unionen hoppas att ”regeringen i vidtar nödvändiga åtgärder för att öka produktionen av plasthandskar.”

I brevet uppmanar EU även till kreativa lösningar, som att införa dygnet-runt arbete i fabrikerna, i landet som annars är helt nedstängt. 

Behovet av skyddsutrustning är stort, särskilt eftersom det kommer flera rapporter om att vårdanställda själva smittats och avlidit efter att ha insjuknat av coronaviruset. 

Pandemin har också lett till att företagen som levererar plasthandskar, visir, förkläden eller elektroniska komponenter till respiratorer tjänar stora pengar.

Men trots att pressen på de anställda, som nästan alltid är migrantarbetare från andra länder, ökar så har det inte märkts i lönekuverten.

– Vi får inget extra. Ingen bonus eller något liknande, säger Rajan Sharma som jobbar med att förpacka plasthandskarna i fabriken.

Han tjänar ungefär motsvarande 2 800 kronor i månaden. 

Han är orolig att smittas av corona. Företaget ger honom en ansiktsmask om dagen och det finns handsprit på arbetsplatsen men eftersom det är trångt i fabriken är han ändå orolig.

Fabriken kör numera även nattpass och den värsta trängseln är på nätterna, berättar han.

Rajan Sharma kommer precis som många av kollegerna på Top Glove – som är världens största tillverkare av gummihandskar – från en liten by i Nepal.

De anställda jobbar ofta under tvångsliknade villkor berättar Andy Hall som är expert på arbetsmigration.

– Flera av arbetarna på fabrikerna som tillverkar plasthandskar måste först låna pengar för att kunna åka iväg och jobba utomlands. Många har skulder på upp till 5 000 dollar (drygt 50 000 svenska kronor). De är därför helt beroende av sin arbetsgivare.

– De utsätts för systematiskt tvångsarbete, säger han.

Andy Hall bor i Nepals huvudstad Kathmandu och har i många år skrivit rapporter, bland annat till svenska företag och kommuner, om arbetsvillkoren i flera asiatiska länder. 

Att säga nej till jobb eller inte lyda arbetsgivarens uppmaningar finns inte på kartan.

Skulderna till de lokala lånehajarna i hemländerna måste betalas. Dessutom behöver familjerna hemma i Nepal, Bangladesh, Myamar, Indonesien och många andra länder pengarna. 

Coronakrisen har inneburit att länder allt mer ser mellan fingrarna då det kommer till arbetsvillkor. 

Det malaysiska företag WRP är också en stor producent av plasthandskar och det har en lång historia bakom sig av dåliga arbetsvillkor.

Tvångsarbete, barnarbete, dålig arbetsmiljö, tvingande övertid samt konfiskering av migrantarbetarnas pass är några förseelser som företaget gjort sig skyldiga till. 

I september 2019 så svartlistades företaget av USA som menade att de använde sig av tvångsarbetare och därför skulle inga plasthandskar få importeras därifrån.

I slutet av mars i år ströks dock WRP från listan och USA kan nu återigen importera de plasthandskar som är så nödvändiga inom vården. 

Även Storbritannien har uppmärksammat den slavliknande behandlingen av migrantarbetarna inom elektronik- och plasthandskeindustrin i Malaysia.

Precis som USA så pekar de på att arbetarnas skuldsättning gör att de tvingas in i tvångsarbete.

Eftersom många länder stänger sina gränser nu så har pressen på arbetarna som finns i landet blivit hårdare. 

Fabrikerna ökar produktionen kraftigt, samtidigt kan de inte ta in fler migrantarbetare från andra länder. 

Många i Malasyia vill, enligt Andy Hall, inte jobba inom industrin.

– Det är ett mycket hårt jobb och nu ökar pressen ytterligare samtidigt som företgens inkomster växer men de anställda får inte högre löner. Jo, förresten. Jag har hört om ett företag som ger sina anställda en extra dollar (10 kronor) per dag.