EU kan slutligen knäckas av coronakrisen

ESSÄ. Att följa det politiska spelet mellan Europas länder i coronakrisen är som att se en eurokris i repris.

Bara värre.

Viruset har tvingat den europeiska ekonomin i karantän. Fabrikerna står stilla, handeln avstannar, konsumtionen sjunker som en sten med följden att hundratusentals företag riskerar att gå i konkurs och miljoner löntagare att bli arbetslösa. 

För att snabbt få fram mer resurser till sjukvården, rädda företagen och försörja de arbetslösa tvingas staterna öka sina utgifter. Samtidigt sjunker skatteintäkterna. Momsen minskar med handeln, inkomstskatter och företagsskatter försvinner i konkurserna. 

Följden kommer, i varje land, att bli en dramatiskt ökad offentlig skuldsättning.

Det har satt den Europeiska Unionen under hård press. Nu rasar striden mellan medlemsländerna om hur Europas ekonomi ska organiseras.

Förutsättningarna är på flera sätt sämre än under finanskrisen. 

För det första kommer nedgången att bli mycket djupare. Det är inte en liten ekonomi som den grekiska, utan jätteländer som Italien och Spanien, vars sönderfall skulle lägga unionen i ruiner, som är akut hotade.

Den offentliga debatten har varit obefintlig, trots att vad som de närmaste månaderna beslutas inom EU förmodligen är viktigare för den svenska ekonomin än något Magdalena Andersson kan koka ihop

För det andra är EU:s sammanhållning redan kraftigt undergrävd av euro- och flyktingskrisen.

I båda dessa fall reagerade Europas ledare som bypolitiker snarare än statsmän och deltog i en nationell huggsexa, där ingen tog ansvar för helheten.

Det är nu en union av motståndare snarare än allierade som ska försöka möta den svåraste nedgången sedan andra världskriget.

Sällan har så hårda ord flugit över kontinenten, som när Italiens, Portugals och Hollands premiärministrar anklagar varandra för att svika unionens ideal och sätta hela EU på spel.

För det tredje har högerradikala partier nu etablerat sig som en stark kraft också i tidigare förskonade länder, SD i Sverige, Vox i Spanien, AfD i Tyskland, vilket gör idéer om europeisk solidaritet politiskt riskabelt på hemmaplan.

”Jag hoppas pro-europeerna har förstått att om Europa är hunger och död och uppoffring så är det inte den framtid vi måste lämna i våra barns händer” hotar redan radikalhögerns ledare i Italien, Matteo Salvini.

Vi har redan sett beklämmande exempel på hur den nationella reflexen slagit till. Flera länder har stängt gränserna, andra har förbjudit export av sjukvårdsutrustning och istället själva lagt beslag på transporterna. Bilden har varit att i krisen står varje land ensamt – och prioriterar sina egna medborgare före alla andra.

På den enda sidan står de fattigare länderna i Sydeuropa, med Italien, Spanien och Frankrike i spetsen, som inte bara drabbats värst av smittan, utan dessutom redan tidigare dragit på sig höga statsskulder – delvis som ett resultat av just eurokrisen.

De menar att EU måste möta nedgången som en sammanhållen union, där riskerna sprids ut över medlemsländerna.

Den mest populära idén, stöttad av 13 av 19 euroländer, är corona-obligationer. Det skulle innebära att unionen som helhet (eller möjligen bara euroländerna) lånar upp pengar. De rikare länderna går i borgen för de fattigares lån och räntorna hålls på så vis nere.

På den andra sidan står länderna i Nordeuropa, anförda av Holland, Tyskland och Österrike, som spelar ut samma chauvinistiska kort som under eurokrisen.

Vi ska inte betala för italiensk slösaktighet. Vi som har skött vår ekonomi klarar oss bäst själva.

Hur populär sådan retorik än kan vara på hemmaplan är denna hållning långsiktigt ohållbar. EU:s länder är helt beroende av varandra. All framgångsrik handel bygger på att våra grannar har råd att köpa vad vi exporterar och tvärtom.

Närmare 60 procent av såväl den svenska som den tyska exporten går till EU-länder. Kapital och produktion är djupt integrerade över nationsgränser.

Vad skulle hända med den tyska eller svenska ekonomin om ett antal italienska och spanska banker går omkull?

Hur ska den tyska industrin överleva när dess underleverantörer i Italien tvingas slå igen? Vad skulle våra investeringar i dessa länder vara värda den dag de följer britterna ut ur EU?

Det senare låter kanske långsökt, men utan en krishantering byggd på europeisk solidaritet kommer den politiska vägen att ligga öppen för radikala nationalister.

Sällan har så hårda ord flugit över kontinenten, som när Italiens, Portugals och Hollands premiärministrar anklagar varandra för att svika unionens ideal och sätta hela EU på spel

En indikation fick vi i början av mars, då Kina och Ryssland snabbare än grannländerna bistod Italien med medicinsk hjälp. Europeiska centralbankens chef Christine Lagarde klargjorde att banken inte hade för avsikt att stötta den italienska ekonomin.

En opinionsmätning vid samma tid visade att 88 procent av de vanligtvis mycket EU-vänliga italienarna ansåg att unionen inte gjorde tillräckligt för dem.

Den kompromiss EU:s finansministrar sydde ihop i slutet av förra veckan – i stort sett vad Tyskland drivit – har presenterats som ett stort genombrott, de över 5 000 miljarder kronor som den omfattar hyllas som det största nödpaketet någonsin.

Det bevakades av svenska medier med marginellt större intresse än valfritt utländskt parlamentsval.

Den offentliga debatten har varit obefintlig, trots att vad som de närmaste månaderna beslutas inom EU förmodligen är viktigare för den svenska ekonomin än något Magdalena Andersson kan koka ihop.

Och visst: räddningspaketet är ett steg framåt, där Holland tvingades ge upp idén att lånen från nödfonden ESM, som konstruerades under eurokrisen, skulle villkoras med nedskärningar – vilket Greklands öde bevisat är det sista länder i fritt fall behöver.

Men det är bara en bråkdel av vad som förmodligen krävs. Med dagens regler har Italien bara rätt att låna 390 miljarder, Spanien 280.

Striden om corona-obligationerna kommer därför åter bli aktuell när unionen ska finansiera den framtida ”återuppbyggnadsfond” man tänker sig.

Europeiska centralbanken räknar med att EU i slutändan måste satsa det tredubbla mot förra veckans paket, kring 15 000 miljarder.

Jag vet, det är svindlande summor, svåra att greppa, och teknikaliteter fjärran från den svenska vardagens handtvättar och zoomsupande. Men handlar inte bara om antalet miljarder eller precis vilka villkor som ska gälla. Den stora frågan är politisk.

Corona-obligationer skulle, skriver Der Spiegel på ledarplats (3 april), ”bevisa att vi inte har övergivit varandra i denna tid av svår nöd, att Europa är mer än en allians av egoister och mer än en väloljad, men kallhamrad gemensam marknad som (ännu) har en gemensam valuta.”

I annat fall finns risken att den olycksaliga kombinationen av ett dödligt virus och kortsiktiga nationella hänsyn slutligen knäcker unionen.