Utan kvinnohatet skulle mansrörelsen vara något på spåren

ESSÄ. Jag har allt oftare kommit att ställa mig frågan: hade jag kunnat bli en kvinnohatande mansrättsaktivist?

Jag tänker på när jag var tjugo år, ensam och missförstådd, och retade ihjäl mig på millennieskiftesfeminismen. Skolgårdspopulära tjejer som revolterade mot skolgårdspopulära killar och ville dra med mig över den kammen. 

Tänk om någon karismatisk youtuber hade dykt upp då med en teori om yin och yang och om att finna sin inre krigare. Någon som sagt att det var feminismens fel att jag inte hade en flickvän, och att min räddning var att sluta försöka vara kvinnor till lags och istället låta min maskulina urkraft få blomma ut.

Nu läste jag Susan Faludis tegelstensreportage Ställd i stället, och den knöt ihop de lösa trådarna för mig. Skrev in den utsatthet jag upplevde som ung kille i ett feministiskt sammanhang.

Gav mig relevans som något mer än en stiliserad könsfiende, utan att för den skull relativisera eller släta över det elände som manligheten dragit över allt i sin omgivning.

Ställd hade inte varit samma ögonöppnare i dag. Efter två decennier av normkritik och genusdebatt förstår vi saker bättre. Bilden av verkligheten är mer högupplöst, nyanserna tydligare och allt fler hänger med

Jag har väl inte snott allt från Susan Faludi. Men det fanns ett före och ett efter Ställd. Jag släppte yin och yang och kom i stället att ägna 15 år åt att skärskåda glappet mellan manlighetens förväntningar och verkligheten – och de kriser som sköt upp ur detta.

När den svenska översättningen av Ställd nu fyller 20 år är jag nyfiken: vad har min gamla ögonöppnare att säga om nutiden?

Susan Faludi var när hon skrev Ställd en av USA:s mest välkända feministiska journalister. Hennes väg in i mansfrågan var också typiskt feministisk: hon ville förstå män i egenskap av förövare, i synnerhet av våld mot kvinnor.

Hon sökte efter kontroll och dominans, men vart hon än vände sig fann hon utsatthet och främlingskap.

Den moderna uppfattningen om manlighet – att demonstrera sin styrka, kontrollera sitt öde och färdas genom livet utom räckhåll för omvärldens klor – stod alltjämt stark som ideal, men gick inte längre att leva upp till.

I det senkapitalistiska USA kan de flesta män helt enkelt inte vara män.

Faludi reste kors och tvärs genom landet, läste spalt- och hyllkilometer av analyser och berättelser och intervjuade fler än hundra män av alla slag. Hon fann två mäktiga underströmmar i sitt material, som går som röda trådar genom männens livsvillkor.

För det första ett faderssvek, en längtan eller ett arv som gjorts otillgängligt för den nu medelålders generationen. (Det är den idag beryktade ”boomer”-generationen som beskrivs som mest vilsen i tillvaron.)

Fysiskt och mentalt frånvarande fäder, krävande och besvikna fäder, hela den oförstående krigshjältegenerationen. Hur männens öden än skiljer sig från varandra, är det som om de alla haft samma risiga farsa.

För det andra en övergång från en nyttokultur till det Faludi kallar för en ornamental kultur.

Förr handlade manlighet om vilken nytta man åstadkom. I dag har vi istället en manlighet bestående av ett påklistrat sken, en image man köper och draperar över kroppen.

Den starke arbetskarlen har ersatts av den rippade gymkillen, präriens cowboy av en tyngdlöst flytande astronaut. Man är inte längre vad man gör, utan vad man ser ut som.

Mannen plågas fortfarande av förväntningarna på att visa sig duglig, men den ekonomiska utvecklingen har placerat honom på en plats där det finns få andra områden att visa sitt värde på än fåfängans.

Därigenom har mannen närmat sig kvinnan, han har gjort henne sällskap i kroppsfixeringens och behagfullhetens rike.

Större delen av Faludis research är gjord i mitten av 90-talet, och bitvis är Ställd också en tidskapsel av fastfruset 90-tal. ”Grabbtidningarna” fyller inte kulturdebatten, varvsdöden i Kalifornien är industrihistori och i potenspillrens tid fungerar inte en porrstjärnas erektionsproblem som symbol för manlighetens fall.

Andra delar är omisskännligt amerikanska. Vietnamkriget och rymdprogrammet har inte samma grepp om det allmänna medvetandet i Sverige.

Den varslade industriarbetaren som blir lämnad av sin hemmafru för att han inte längre drar in stålarna är inte heller en svensk berättelse, fast vi också haft en bruksdöd.

Men häpnadsväckande mycket är fortfarande fräscht. Trendord som ”toxisk maskulinitet” och ”low testo” fanns redan på 90-talet, liksom omsorgen om väljarsegmentet ”arga vita män”.

Skenet av manlighet underhålls intensivt på varje gym, och den ornamentala kulturen har i de sociala mediernas tidevarv växt explosionsartat.

Det har också kvinnohatet och ressentimentet. Internet har blivit en megafon för den manliga ångesten: den som söker bekräftelse i sin bitterhet behöver inte längre dra på sig kängorna.

Radikaliseringen går fortare i nätforumens ekokammare, där algoritmer och gruppdynamik förstärker de mest extrema uttrycken.

Susan Faludi påminner om att män även på 90-talet drogs till rörelser marinerade i kvinnohat. Men då liksom nu drogs de inte dit av svaren utan av frågorna. Det var inte ledarnas åsikter som lockade, utan möjligheten att tillsammans se sin situation ur ett nytt perspektiv.

Och kanske få rå om varandra lite grann, så som man inte kan göra när kvinnor är med och man måste ha mansdräkten på.

Unga tjejer identifierar sig som vänsterfeminister, medan killarna dras till Sverigedemokraterna och deras löfte om ett vitare, mer hierarkiskt Sverige där kvinnorna vet sin plats

Jag ser en parallell till hur de flesta mansrörelseaktivister faktiskt är något på spåren. Nyjungianerna som samlas kring träkukar i skogen och frammanar sina inre krigare gör det mest för gemenskapen.

Och de har helt korrekt pekat ut glappet mellan manlighetens löfte och dess verklighet, men söker skurken i fel ände och vill ändra på verkligheten.

De ”jämställdister” som för tio år sedan gjorde en minnesvärd sejour i den allmänna debatten hade en analys som till minst hälften var feministisk.

Till och med incel-kulturen har ett korn av sanning djupt begravd.

Men de faller alla på målsnöret eftersom de börjar hata kvinnor, och det blir en så stark ström att den sveper med sig allt annat.

I slutet av Ställd återvänder Faludi till sin feministiska utgångspunkt med en förhoppning: att feminismen ska bli ett vapen för männen att övervinna sina besvikelser och besegra sina förtryckande ideal, samtidigt som männens erfarenheter av att göra det också ska berika själva feminismen.

Den förhoppningen har än så länge kommit på skam. För de mansrollskämpande männen är feminismen fortfarande en uttalad fiende, och för popfeministerna på Instagram är ”kille” nästan ett skällsord, drypande av dålig smak och klandervärt beteende.

Den ”feministiske mannen” har i sin tur blivit ännu en ornamental stereotyp, med en ”feminism” bestående av vad han signalerar och inte av vad han uträttar.

De rörelser som vill förändra manligheten från ett feministiskt håll har också svårare att nå fram till männen. Vi kommer med skuld och självrannsakan, medan de konservativa bekräftar känslan av utsatthet.

Du är okej, säger de, du behöver bara lära dig något.

Patriarkala självhjälpsguruer och feministiska twittrare som raljerar över ”tindermännen” har egentligen samma svar på den manliga utsattheten: ”Skärp dig!”. Den stora skillnaden är hur det presenteras: med en utsträckt hand eller en knuten näve.

Den moderna uppfattningen om manlighet – att demonstrera sin styrka, kontrollera sitt öde och färdas genom livet utan räckhåll för omvärldens klor – stod alltjämt stark som ideal, men gick inte längre att leva upp till

Förväntningarna på männen är orubbade: vi ska fortfarande visa styrka, kontroll, excellens och oberoende. Det som hänt är att det också tillkommit krav på motsatsen: empati, lyhördhet, flexibilitet och emotionell kompetens.

Samtidigt har konkurrensen hårdnat i takt med att osynliga barriärer för kvinnor börjat rivas ner. Och antalet arenor att briljera på blir fortsatt färre. Snart är det bara fåfängan kvar. Och våldet.

Det står en ny generation i könspolitikens brännpunkt. Unga tjejer identifierar sig som vänsterfeminister, medan killarna dras till Sverigedemokraterna och deras löfte om ett vitare, mer hierarkiskt Sverige där kvinnorna vet sin plats.

Nyligen kunde försvarets forskningsinstitut FOI visa att Sverige procentuellt sett har fler incels än USA.

Män och kvinnor befinner sig vid en historiskt läglig tidpunkt där de håller nyckeln till varandras befrielse i sina händer, avslutar Susan Faludi sin tegelsten.

Tjugo år senare gör vi det ännu, med misstänksamma blickar och händerna krampaktigt knutna kring varandras nycklar.

Ställd hade inte varit samma ögonöppnare i dag. Efter två decennier av normkritik och genusdebatt förstår vi saker bättre. Bilden av verkligheten är mer högupplöst, nyanserna tydligare och allt fler hänger med.

Dagens skolbarn kan sätta ord på könsförväntningar och orättvisor på ett sätt jag inte kunde.

Men elefanten i herrarnas omklädningsrum står kvar: den måttstock vi mäter oss med och bygger vår stolthet och vår besvikelse av, är alltjämt byggd på en lögn.