Utan tvekan har Stefan Löfven och regeringen stärkt sin ställning under coronakrisen.

Med krisens allvar har de sluppit driva igenom mittenpartiernas nyliberala förslag och tillfälligt kunnat lägga den Centerdrivna nedmonteringen av arbetsmarknad och välfärd åt sidan.

I stället är det nu de traditionella politiska koncepten som prioriteras och som fungerar, massiva stödpaket för att hålla människors vardag uppe, korttidsvecka enligt de mallar Socialdemokraterna presenterade redan förra året och en något restaurerad sjukförsäkring med borttagen karensdag.

Mittenpartierna har i det allvarliga läget ställt sig bakom regeringens förslag. Det ska de ha all heder för.

Förhoppningsvis tar de med sig erfarenheten av att nyliberala idéer inte fungerar vare sig för människor eller ekonomi även när coronakrisen är över.

Högerpartierna KD och M håller låg profil och inser att läget inte är det rätta att driva svensk partipolitik.

Men hur är det med Sverigedemokraterna?

Vad skulle en SD-regering gjort i dessa dagar?

Naturligtvis skulle den gemensamma fienden genast målas upp som en invandrare. Smittan kom ju utifrån. Kina är visserligen inte ett land som SD vanligtvis målar skräckvisioner om men i brist på mer mörkhyade människor skulle nog kineser duga som hatobjekt.

När smittan kom till Sverige hamnade SD i ännu större bryderier. Under denna första tid av inhemsk smittspridning flög visserligen människor hem från det då nyligen smittdrabbade Iran och den stora hatmaskinen riktades mot den perfekta fienden, iraniern, eller araben som flera i SD-svansen kallade dem trots att iranier inte är araber.

Men strunt samma, i SD-svansen hade de i alla fall rätt hudfärg för att bli hatade.

Men knappt hade den stora vi-mot-dom-kampanjen dragit igång förrän det stod klart att den största lavinen av inkommande coronafall stod svensk medel- och överklass för som på sportlovet hade varit i Italien och åkt slalom.

Och när den inhemska smittspridningen från svensk till svensk väl dragit igång, hade vi då varit mer trygga om Jimmie Åkesson med sina egna ministrar stått framför tv-kamerorna och förmedlat hur Sverige skulle handla?

Vi ska inte bara förlita oss på experter, var SD-ledaren Jimmie Åkessons budskap i inledningen av coronakrisen.

Men det är just det vi ska. I ett nationellt krisläge där svenska liv hotas ska vi inte låta strategin ledas av populistiska politiska utspel, vi ska följa expertråd baserade på kunskap och vi ska kunna kräva en regering som ser till breda lösningar för hur slagen mot företagens ekonomi och människors arbetstillfällen ska kunna mildras.

Enligt SD:s sjukvårdspolitiska program ska patienter delas in i klasser och vården skiktas utifrån hur ”svenska” patienterna är.

Hur skulle ett sådant parti klara bekämpningen av coronautbrottet?

Hur skulle ett sådant parti klara att sjösätta de stödpaket och de lagändringar runt socialförsäkringssystem och arbetsmarknadslagstiftning som krävs för att både ekonomi och människor inte ska gå under?

Coronapandemin har visat att vi inte behöver en hatdriven, populistisk och fanatisk extremhöger för att rädda svenska folket.

Vi behöver traditionell partipolitik och demokrati.