Pikettys nya bok kommer knappast hyllas av DN

RECENSION. 2013 publicerade Thomas Piketty Kapitalet i tjugoförsta århundradet – en 672 sidor lång bok om rikedomskoncentration som helt oväntat blev en storsäljare.

Boken sålde i 2,5 miljoner exemplar, Piketty bjöds in till Skavlan och begreppet ”rockstjärneekonom” myntades. 

Plötsligt tycktes alla vara intresserade av ojämlikhet och kapitalskatter. Anledningarna till bokens genombrott var många: statistiken var rigorös (och delvis ny), resonemangen var eleganta och Piketty pepprade texten med litterära exempel, från Honoré de Balzac till Jane Austen. 

Det var kort sagt en riktigt bra bok – grundforskning och spjutspetsresonemang i ett. 

Själv tror jag dock att det finns ytterligare en förklaring till att boken slog så brett. Pikettys stora tes var att under tider med låg tillväxt så ökar de rikas kapital mycket snabbare än lönerna.

Kapitalet har med andra ord en inneboende tendens att skena och under slutet av 1800-talet hade rikedomskoncentrationen nått groteska nivåer. 

Men så kom världskrigen och allt förändrades. Enligt Piketty var en viktig anledning till att västvärlden kunde vända utvecklingen förstörelsen av fastigheter och fabriker – en mycket brutal form av utjämningspolitik.

Gång på gång understryker Piketty att det som drivit utvecklingen framåt inte är skyddet av privat egendom eller politisk stabilitet – utan ”kampen för jämlikhet och utbildning”

Denna förklaring passade som hand i handske för borgerliga debattörer.

På Dagens Nyheters kultursida kunde man till exempel läsa hur Niklas Ekdal – som ägnat hela sitt yrkesliv åt att argumentera för ”större lönespridning” – plötsligt blivit oroad över den galopperande ojämlikheten (17/1-17).

Tyvärr, konstaterade han, var det dock hopplöst att försöka vända skutan idag, för det enda sättet att motverka kapitalkoncentrationen var att bomba storstäderna. 

Too bad! I Ekdals resonemang blev Kapitalet i det tjugoförsta århundradet – sitt egalitära budskap till trots – en ursäkt för status quo. 

Detta lär dock inte bli slutsatsen av Pikettys uppföljare Capital and Ideology. Den publiceras på engelska i dagarna och är en fördjupning och radikalisering av förra boken. Det är en stor händelse för vänstern – såväl akademiker som aktivister. 

Och så mycket kan sägas: ni kommer inte läsa några hyllningar av Ekdal i DN. I boken har Piketty tillgång till ett betydligt större material, exempelvis inkomststatistik i Ryssland, Kina och Indien samt valanalyser från hela västvärlden.

Resultatet är en anrikad bok, en slags strängteori om varför vi bygger orättvisa samhällen.

Ett av budskapen som Piketty hamrar in är att världen hade kunnat se totalt annorlunda ut. Ta franska revolutionen till exempel.

I traditionell historieskrivning är det tidpunkten då borgarklassen föddes genom att privategendomen började skyddas för ”alla”. Konsekvensen blev att uppkomlingar kunde börja ansamla kapital. 

Men som Piketty påpekar fanns det en annan väg framåt – samtidigt som man diskuterade hur äganderätten skulle stärkas fördes parallella diskussioner om progressiv inkomstbeskattning.

På sina håll i Frankrike infördes en sådan – men aldrig på nationell nivå. 

Tanken svindlar: tänk om välfärdsstaten börjat byggas under tidigt 1800-tal i stället för efter andra världskriget.

Hur mycket krig, lidande och revolutioner hade det besparat oss? Hur mycket bättre rustade för klimatkrisen hade vi inte varit? Ni fattar: det finns ingen naturlag som har fört oss till dit vi är idag. 

Ett annat exempel Piketty lyfter – särskilt intressant i ett svenskt sammanhang – är den tysk-svenska medbestämmandepolitiken, som utvecklades under 1950-talet.

Dessa frågor tycks Piketty märkligt ointresserad av, och mobilisering och gräsrotsorganisering är knappt en fråga i boken

I Tyskland innebar det att hälften av styrelseplatserna i större företag tillsattes av representanter för de anställda. I Sverige var antalet en tredjedel, men det innefattade också mindre företag.

Lek med tanken att sådan lagstiftning skulle blivit norm i hela västvärlden. Hade vi haft skatteparadis då? Eller livegenskapen som går under det förskönande namnet ”gig-ekonomin”? Dessa resonemang är rent sinnesutvidgande – och Pikettys bok kryllar av dem.

Nu ska det dock sägas att ”Capital and Ideology” inte är någon invändningsfri bok. Paul Mason har påpekat i The Guardian (1/3) att Piketty lägger väldigt stor vikt vid det andra ordet i titeln.

Trots att hans bok anspelar på Marx berömda mastodontverk är klass förvånansvärt frånvarande i hans berättelse. Inte heller spelar klasskampen och dess tendens att bryta upp ideologierna underifrån någon roll. 

Detta gör att visionen Piketty målar upp i bokens sista fjärdedel framstår som märkligt von oben. Där föreställer sig författaren ett federalistiskt EU som implementerar kraftiga inkomstskatter medan de högerpopulistiska partierna motas tillbaka av en egalitär agenda. 

Den icke uttalade tanken tycks vara: talar bara vänstern ekonomi så vinner de tillbaka väljarna. Problemet med detta är att Piketty underskattar hur stora delar av arbetarklassen förlikat sig med ojämlikheten, vilket brittiska Labour fick erfara i det senaste valet.

Undersökningar från koldistrikten har visat att stora delar av arbetarklassen inte anser att miljardärer är ett samhällsproblem. 

Ett av budskapen som Piketty hamrar in är att världen hade kunnat se totalt annorlunda ut. Ta franska revolutionen till exempel

I Sverige har tankesmedjan Arena funnit en liknande utveckling bland arbetare, som hängt med i SD:s högersväng (vinster i välfärden bekymrar SD-väljare i allt mindre utsträckning).

Dessa frågor tycks Piketty märkligt ointresserad av, och mobilisering och gräsrotsorganisering är knappt en fråga i boken.

Detta är dock en invändning på marginalen. För på det stora hela är ”Capital and Ideology” en bragd. Ett verk som får läsaren att känna att – med Palmes ord – ”samhället är människans verk. Om något är fel så ändrar vi på det”. 

Gång på gång understryker Piketty att det som drivit utvecklingen framåt inte är skyddet av privat egendom eller politisk stabilitet – utan ”kampen för jämlikhet och utbildning”. 

Så sammanfattar författaren själv det märkligt ljusa budskapet i en bok full av dyster statistik. 

Det får mig att tänka på en sak som historikern Francis Wheen sa om Marx ”Kapitalet”. Enligt Wheen påminde den om en gotisk skräckroman, i sina helvetesskildringar från Englands bomullsfabriker.

I så fall skulle Pikettys ”Capital and Ideology” kunna liknas vid en utvecklingsroman. En berättelse om hur mänskligheten steg upp ur fabrikernas ruiner och inledde ett samhällsbygge, utan plats för styvbarn och kelgrisar.