Wille Crafoords obegripliga hyllning till Kjell Höglund fascinerar
En drömfångare dinglar ovanför en bar klädd i korrugerad plåt, klungor av glada farbröder omringar mig och på scenen står Wille Crafoord och wailar fram fraser skrivna av min favoritpoet. Han har en slags Buttericks-varg på huvudet, är det dröm eller har influensan tagit mig? skriver Sara-Märta Höglund.
”Vi rör oss från gryning till midnatt i en fiktiv värld, med uppehåll vid klubb Shangri-La. Där Shangri-La uppvaktar Hasse Lundins Johnny Dandalero Nattens drottning och plötsligt uppstår nån slags allsångssituation där armar viftar i luften och Wille Crafoord tar små danssteg i sin vargmössa”, skriver Sara-Märta Höglund.
RECENSION. Nej, det är bara ”Nattropolis” – en rockopera med skräcktema som gamle Just D-medlemmen och länge ansiktet utåt för konceptet ”vara musiker och moderat samtidigt”, Wille Crafoord, skapat utifrån Kjell Höglunds sånger.
Skådeplatsen är Bankiren i Västerås, en pub som nyligen uppmärksammats i lokal media med anledning av ett alkoholtillstånd på svaj.
Men Bankiren är även känt för att vara för Kjell Höglund vad Rosa Drömmar är för Stig Larsson.
På tåget hit har jag känt av en slags oro som stegrat i takt med att jag närmat mig Västerås City – för Kjell Höglund är inte vilken poet och kompositör som helst. Hans ”Genesarets sjö” ligger som öppningsspår på den spellista jag skickat till Fonus i händelse av min död.
Bör man se föreställningen om man får chans? Om man inte hatar livet, ja
Ofta har jag hamnat i samtal om hans ode till torftigheten, ”Man vänjer sig” – där alla parter varit överens om att Höglund faktiskt lyckats fånga den svenska folksjälen. Kjell Höglund är nationalskalden som inte fått det konstnärliga erkännande han så väl förtjänar.
Därför fladdrar orons låga när Wille Crafoord nu ska tolka hans lyrik – kan han förvalta Höglunds särskilda geni och de stora frågor utan svar, som annars ställs med vän jämtländsk stämma?
Jag tydligen inte är ensam om min oro. Crafoord inleder showen med att lyfta begreppet ”Kjellheads”, det vill säga fans med bestämda åsikter om vad man får och inte får göra med Höglunds verk.
Det är här jag bestämmer mig för att hänga in mitt personliga förhållande till Kjell Höglunds musik i garderoben och, som det heter på höglundska, spana skrämt från min fågelholk som en vingklippt fisk utan gälar.
Så snart showen dundrat igång med karaktärer som Doktor Jekyll, Mr. Hyde, Nattens drottning och Johnny Dandalero blir det tydligt att det som sker inte kan beskrivas i termer av ”bra” eller ”dåligt”.
Det som utspelas får andra udda konsertupplevelser – som att se Miley Cyrus åka rutschbana ner för en replika av sin egen tunga – att framstå som mellanmjölk.
Musikerna på scen är P-Floyd, ett välrenommerat tributeband från Falun som vanligtvis brukar dra storpublik genom att spela Pink Floyd-covers i kalkstensbrott.
Några av riffutflykterna kan säkert härledas till Pink Floyds låtkatalog, men jag är för chockad för att kunna plocka referenserna.
Marica Lindé och Therese Heckschers röster lyfter upp en i övrigt minimalistisk föreställning ytterligare en nivå och i bakgrunden fladdrar animationer av tecknaren Magnus Carlsson.
Det är här jag bestämmer mig för att hänga in mitt personliga förhållande till Kjell Höglunds musik i garderoben och, som det heter på höglundska, spana skrämt från min fågelholk som en vingklippt fisk utan gälar
Under lånade ord från ”Brustna drömmars boulevard” ser vi grisar böka i marken, men deras huvuden har bytts ut mot partiledares ansikten. Åkesson, Löfven, Kristersson, Lövin… (Är det möjligen Wille Crafoords mea culpa för att ha gjort kampanjmusik åt Moderaterna för sisådär tio år sen?).
Sammantaget utgör alla delar Nattropolis, ”en skräckmusikal som utspelar sig på en kyrkogård, där gravarna sträcker sig nedåt som inverterade skyskrapor i en underjordisk skyline”.
Vi rör oss från gryning till midnatt i en fiktiv värld, med uppehåll vid klubb Shangri-La. Där uppvaktar Hasse Lundins Johnny Dandalero Nattens drottning och plötsligt uppstår nån slags allsångssituation där armar viftar i luften och Wille Crafoord tar små danssteg i sin vargmössa.
Trots att Crafoord agerar pedagogisk ciceron och att grundberättelsen finns beskriven i programbladet (som pryds av Ernst Billgrens djävulsmask) är det fullständigt omöjligt att följa med i handlingen.
Men det gör inte så mycket, i likhet med Kjell Höglund lyckas Nattropolis förmedla det komplexa i att vara människa i kombination med mer buskisbetonade inslag.
Till det sistnämnda hör Crafoords tolkning av ”Maskinerna är våra vänner”. Om Höglunds version är en automatiserad framtidsutopi där människan är fri att ägna sig åt vetenskapen, kulturen och kärleken kommer det i Nattropolis att handla om … dildos.
Tempot är högt och någon gång under andra akten försöker en 40-talist bredvid mig gå ner i brygga i ren eufori.
När dimman från rökmaskinen skingrats undrar mitt sällskap vad vi precis varit med om och jag önskar att jag hade ett svar.
Bör man se föreställningen om man får chans? Om man inte hatar livet, ja. Gör man bäst i att lämna sitt ömma förhållande till Kjell Höglund innan man gör entré i Nattropolis?
Eventuellt.
