Som nytillträdd LO-ordförande sa Wanja Lundby-Wedin i början av 2000-talet den enkla sanning som fortfarande är relevant när det gäller arbetskraftsinvandring:

”Alla som jobbar i Sverige ska ha svenska löner och villkor”.

Svenska företag hade då börjat titta på hur de lättare och billigare skulle kunna få hit arbetskraft från länder utanför EU. Inom EU gällde EU-regler men för arbetare från länder utanför EU kunde Sverige själva bestämma reglerna.

Och här fanns möjligheter till vinster för företagen. 

Inbjudna talare pratade om att invandrare från till exempel Asien till låga löner kunde ta de okvalificerade jobb svenskarna själva inte ville ha.

Dessa gästarbetare behövde inte lika hög standard som svenskarna, det skulle bli billigare för företagen och alla sades tjäna på det.

Denna oförblommerade politik för ökade klasskillnader som dessutom byggde på etnicitet var ovan för svenska förhållanden.

Och Wanja Lundby-Wedins svar blev det närmast självklara; de som jobbar i Sverige ska ha svenska löner och villkor.

Troligen anade inte Wanja Lundby-Wedin då hur ofta dessa ord skulle behöva upprepas under de följande decennierna.

För debatten fortsatte och 2008 hade den borgerliga Alliansen fått med sig Miljöpartiet i en närmast total avreglering av villkoren för arbetskraftsinvandring från länder utanför EU.

Som enda västland avskaffades statens rätt att bestämma över arbetskraftsinvandringen.

Besluten flyttades i stället över till arbetsgivare som självsvåldigt kunde utfärda anställningserbjudanden och inresetillstånd.

Den lägsta möjliga lön som företagen behövde erbjuda sattes till struntsummor, långt under svenska löner, och dessutom var dessa inte juridiskt bindande.

När arbetarna väl sålt sina hem för att ha råd med flyget till Sverige kunde arbetsgivaren när arbetarna landat i Sverige helt lagligt sänka deras löner till hälften.

Förespråkarna för en etniskt styrd klasskiktning, det vill säga partierna M, KD, C, L och MP hade lyckats.

Varför Miljöpartiet valde att rösta för denna lag som så tydligt öppnade för utnyttjande, fusk och rent slavarbete får ses som ett resultat av att resursfördelning eller arbetares villkor aldrig varit prioriterat inom partiet.

I dag, tolv år senare ser vi resultatet. Med svagt reglerade villkor för arbetskraftsinvandringen ser vi ett exempellöst utnyttjande av arbetare från andra länder.

Utvärderingar har också visat att de försämrade villkoren för gästarbetare har spillt över och försämrat löneutvecklingen även för andra arbetare inom samma yrkesgrupper, något som LO varnade för redan 2008.

Men dessutom har något hänt som svenska företag inte hade tänkt sig: Även företagen har drabbats av ekonomiska bakslag genom osund konkurrens från oseriösa företag som utnyttjat de nya lagarna för att dumpa marknader.

Det är denna sista effekt som till stor del ligger bakom att M och KD åtminstone delvis har övergivit sin hyllning av oreglerad arbetskraftsinvandring och nu vill se hårdare regler.

I dag är det i stället mittenpartierna, Centern, Liberalerna och Miljöpartiet som kämpar för att få ha kvar företagens rätt att utnyttja arbetare från andra länder.

Men vad behövs då för att på allvar förbättra för arbetstagarna?

I en ny rapport för Tankesmedjan Tiden läggs en rad förslag. De flesta tangerar de förslag som LO spikade strax före jul som en önskelista för hur arbetskraftsinvandringen bör förändras.

Bland förslagen finns den självklara och grundläggande devisen om att arbetsmarknadsprövningen ska återinföras.

Det innebär att företag inte ska kunna importera arbetskraft från länder utanför EU till yrken där det inte råder någon brist på arbetskraft.

Ofta har frånvaron av en arbetsmarknadsprövning gjort att mindre nogräknade arbetsgivare har inriktat sig på yrken där det tvärtom råder arbetslöshet.

Att anställa någon från ett annat land till orimligt låga löner leder då till lönedumpning och utnyttjande.

Lika självklart är kravet på att höja lägsta tillåtna lön som arbetare som kommer hit ska erbjudas. I dag är den summan 13 000 kronor i månaden.

Tidens rapport föreslår 22 000 kronor som ny lägstalön. Det är i lägsta laget sett till lönebilden på den svenska arbetsmarknaden. Lägstalönen bör vara högre.

Att arbetserbjudandena ska vara anställningsavtal och inte bara erbjudanden, som rapporten också vill, har LO krävt i många år.

Likaså att myndigheter ska kunna samarbeta bättre och att straffen bör skärpas för den arbetsmarknadskriminalitet som följt i den uppluckrade lagens spår och som har slagit mycket hårt mot både svensk och invandrad arbetskraft.

Nyligen visade Arbetsmiljöverket att personalliggare i bygg- och restaurangbranschen har minskat svartjobben.

Tiden föreslår att krav på personalliggare ska införas i fler branscher, för även detta har en klar knytning till arbetskraftsinvandringen.

Eller som, säger Conny Svensson, kontrollsamordnare på Skatteverket, nyligen berättade för tidningen Hotellrevyn:

– Vi ser att det förekommer att framför allt utomeuropeiska utnyttjas. De bor på restaurangen och får inte rätt lön.

Så ska arbetslivet i Sverige aldrig vara för någon.

Naturligtvis finns det många bra företag som inte går in för att utnyttja utländsk arbetskraft. Tidens rapport har här också ett intressant förslag för att premiera dessa företag.

De företag som har en hög facklig anslutningsgrad ska få lättare att få arbetstillstånd utfärdade. Det lär bli svårt att få någon politisk enighet om ett sådant förslag men det bör drivas.

Det vi ser i dag är i stället de oseriösa företagens allt skarpare antifackliga verksamhet där vi har alltför många exempel på utomeuropeiska arbetare som fått sparken när de kontaktat facket.

Om Tidens förslag skulle gå igenom räknar rapporten med att arbetskraftsinvandringen skulle minska med hälften.

Vi måste dock utforma reglerna utifrån vilka behov arbetare och företag har. Vi ska ha en lagstiftning som inte utnyttjar arbetare, vare sig det är svenskar eller från andra länder.

För visst står vi kvar vid det Wanja Lundby-Wedin sa: alla som jobbar i Sverige ska ha svenska löner och villkor.