Drygt två år har gått sedan #Metoo svepte över världen. De sexuella trakasserierna blev synliga när kvinnor från varenda bransch äntligen vågade vittna om det de hade utsatts för.

Det var en omtumlande tid som skulle förändra relationen mellan män och kvinnor på arbetsplatsen, i skolan och i föreningslivet.

I dag kan ingen längre förringa eller förlöjliga problemen, men har det egentligen hänt särskilt mycket?

Besvikelsen är stor inom flera av 65 svenska #Metoo-uppropen över att det blev mycket snack, men lite verkstad.

Det blev inte några direkta politiska åtgärder som konsekvens av de förskräckliga historierna. 

Finns det andra vägar att gå? Ja, menar arbetsrättsjuristen Lena Svenaeus i en ny rapport från Arena Idé.

Svenaeus vet vad hon talar om. När hon var JämO på 1900-talet beskylldes hon för att sprida myter om sexterror på jobbet.

Hon anklagades för att överdriva problemen av egenintresse för att få mer pengar till myndigheten. 

Då hade Frida-projektet visat att 17 procent av kvinnorna inom LO och TCO hade upplevt sexuella trakasserier. Siffran är betydligt högre nu.

En undersökning av Arbetsmiljöverket visade att 30 procent av alla kvinnor mellan 16 och 29 år utsatts för diskriminerande sexuell behandling under det senaste året.

Åtgärderna för att möta trakasserierna är ofta otillräckliga. Diskrimineringsombudsmannen konstaterade att 80 procent av arbetsgivarna inom it, hotell- och restaurang under åren 2017-2019 saknade rutiner och riktlinjer för att förhindra sexuella trakasserier.

Inom bygg- och anläggningsbranschen var det ännu sämre: 90 procent har inget organiserat system för att förebygga och förhindra sextrakasserier.

Om lagstiftningen inte räcker till finns en annan väg att gå, menar Lena Svenaeus.

Hon har jobbat som arbetsmiljöråd i Kanada och har sett hur fackföreningsrörelsen där har tagit ett fast grepp om problemet. 

”Lägg det på förhandlingsbordet”, hävdar landets tre största fackliga organisationer och drar åt samma håll. De förespråkar att kränkningar av sexuell art ska bekämpas genom kollektivavtal. Det ska skrivas in i överenskommelser mellan arbetsgivare och fack både hur sexuella trakasserier ska utredas och förebyggas.

Parallellt trycker facken på för att lagstiftningen ska bli mer sammanhållen och att reglerna ska skärpas.

Den kanadensiska modellen är värd att pröva också på svensk mark. 

”Metoo” får inte stanna vid mediala upprop och kampanjer. Det är ute i skolorna, på arbetsplatserna och i de ideella föreningarna det måste till förändring på riktigt. 

Kan kollektivavtal användas för att förändra normer och beteende så att det blir slut på tafsandet och kränkningarna är mycket vunnet.

Sexuella trakasserier är inte bara ett elände för den som utsätts för dem.

Det förstör också trivseln och gemenskapen på arbetsplatsen.