Köksbordsfajten: Här står striden om lönerna 2020
Om undersköterskan Jenny och sågverksarbetaren Göran fick råda skulle deras yrken ge lika hög lön. Men när paret Molin diskuterar vårens avtalsrörelse finns frågor som är viktigare än pengar.
På varsin sida av avtalsbordet. Göran och Jenny Molin är med i GS-facket respektive Kommunal som i årets avtalsrörelse inte ingår i en gemensam LO-samordning.
Hos en ensam man i ett litet hus ute på landet gör Jenny Molin sitt sista hembesök för dagen.
När hon går över den frusna gårdsplanen färgas molnen rosa av solens sista strålar. Någonstans i fjärran skäller en hund.
Nästan samtidigt lämnar Göran Molin sin truck på en isbelagd parkering vid SCA:s sågverk i Bollstabruk.
Sågverket är ett av Sveriges största, och han ser liten ut när han traskar iväg mellan väldiga virkestravar för att klä om.
Just i dag slutar makarna Molin på samma gång.
Just i dag skulle de kunna äta middag ihop. Kanske sitta ner med sina båda barn, se en film tillsammans.
Just i dag sammanfaller nämligen Görans skift, som varierar i perioder på tre veckor, med Jennys, som rullar över fyra veckor, så att de kan göra de där sakerna man tänker sig att familjer ska göra.
För Göran och Jenny Molin är ledighet tillsammans inte självklar.
– Det sägs att det var en ”arbetstagarjul” i år, säger Göran Molin. Vi lyckades få totalt tre lediga dagar tillsammans i jul- och nyårsveckorna. Så vem räknas egentligen som ”arbetstagare”?
Den gemensamma middagen får vänta den här kvällen: Göran och Jenny Molin har gått med på att prata om löner och avtalsförhandlingar med Arbetet, och medan mörkret tätnar utanför slår de sig ner vid köksbordet hemma i enplanshuset.
Jenny Molin, undersköterska i hemtjänsten i Kramfors kommun, är arbetsplatsombud för Kommunal på sitt jobb och ”bryr sig lite grann” om avtalsrörelsen.
Göran, som har kört truck och traktor på sågverket i 30 år, är mer engagerad. Han är vice ordförande i fackklubben och kassör i GS-fackets avdelning 14.
Dessutom ingår han i den delegation inom GS som så småningom ska ta ställning till ett nytt sågverksavtal.
När lönerna för tre miljoner anställda förhandlas om i år står Göran och Jenny Molin på sätt och vis på var sin sida.
Undersköterskor och andra kvinnodominerade yrken i kommunerna måste få större löneökningar än de anställda i industrin, anser Kommunal. Annars går det inte att locka arbetskraft till vården och äldreomsorgen.
Det säger GS-facket och övriga LO-förbund nej till. I år kommer därför Kommunal att förhandla ensamma, utan stöd från LO.
– Han tar en stor risk, han Baudin, säger Jenny Molin, som syftar på Kommunals ordförande.
– Men jag tycker att Kommunal gör rätt. Jag hoppas att de lyckas.
Undersköterskorna knappar in på industriarbetarna
Så mycket mer tjänade industriarbetaren
Göran Molin är mer kluven.
– Det ska bli spännande att se om Kommunal och Pappers får mer genom att gå fram på egen hand. Jag hoppas att det går bra för dem.
– Men jag är orolig för mer splittring inom LO. Och vem vill sätta märket i avtalsrörelsen i fortsättningen, om andra kan vänta in oss i industrin och sedan få mer?
Löneklyftan mellan kvinnoyrkena i välfärden och de manligt dominerade jobben i industrin har vållat konflikter inom LO länge.
Efter 2015 har skillnaden faktiskt minskat, något som Göran och Jenny Molin har märkt när de har jämfört sina löner.
Med 26 700 kronor i grundlön plus skifttillägg och ob hamnar Görans lön mellan 29 000 och 30 000 kronor i månaden före skatt.
Jenny har ”25 000-nånting” i grundlön räknat på heltidsarbete, och sämre ersättning för kvälls- och helgarbete än Göran.
Varje avtalsrörelse är en försvarsstrid, eftersom arbetsgivarna vill pressa våra villkor
Jämförelsen försvåras av att Jenny arbetar 85 procents deltid: Kroppen orkar inte heltid.
– Vårt jobb är något viktigare. Vi tar hand om människor. Och människor är värda mer än träbitar, säger Jenny.
– Det är svårt att jämföra vad våra arbeten är värda. Jättesvårt. Men jag håller med om att det är ett större ansvar att ta hand om människor, säger Göran.
Om du själv fick bestämma, vad vore en rimlig lön för ditt arbete?
– Runt 30 000 kronor i grundlön för en erfaren undersköterska, svarar Jenny Molin utan större tvekan.
Göran Molin funderar desto längre innan han säger:
– 30 000 är mitt jobb värt. Ja, samma som Jennys då. Jag gillar det här med lika löner.
På SCA:s sågverk tillämpas verkligen en likalöneprincip.
Alla 115 kollektivanställda har en grundlön på 26 700. Till det kommer mindre tillägg för elektriker och mekaniker.
En helt platt lönestruktur brukar vara det sista arbetsgivare vill se.
Men enligt Göran Molin har det inte varit svårt att få SCA att acceptera lika löner. Bollstabruk ligger mitt i det röda Ådalen, och det ser ut som om jämlikhetsandan har färgat av sig även på företaget.
– Vi växlar arbetsuppgifter med varandra. Alla jobbar överallt i produktionskedjan. Så lika lön är rimligt, säger Göran Molin.
– Dessutom skapar det laganda. Samarbetet flyter bättre.
På Jenny Molins jobb sätts lönerna däremot individuellt. De varierar från ungefär 19 500 för nyanställda till 26 000 för de mest erfarna.
Jenny beskriver systemet med lönesamtal utan större entusiasm. Hon är tveksam till det rättvisa i att den som tar på sig en extra uppgift, som att beställa varor, ska ha mer i lön.
– Däremot ska utbildade undersköterskor ha mer än vikarier utan utbildning, anser Jenny Molin.
Det är tiden vi saknar. Tid att leva. Tid att vara tillsammans
Här är hon helt på Kommunals linje. Medan övriga LO-förbund vill höja lönerna lite extra för alla som har låg lön vill Kommunal satsa på de yrkesutbildade, så att löneskillnaden mellan undersköterskor och vårdbiträden blir större.
– Man ska kunna lägga om sår, ge medicin, byta kateter. Det går inte att ta in folk från gatan.
Både Jenny och Göran Molin tycker om sina jobb. Men stressen är en ständig följeslagare.
Under Göran Molins år på sågverket har produktionen mer än tredubblats – utan att de anställda blivit fler.
– Varje avtalsrörelse är en försvarsstrid, eftersom arbetsgivarna vill pressa våra villkor. De vill göra arbetstiden mer flexibel, för att kunna såga mer på sommaren och mindre på vintern då kylan gör virket hårt.
Det är inte mycket man kan planera in. Som att träffa kompisar, hälsa på släkten eller åka till stugan
Jennys arbetsdag är hårt inrutad. I sin telefon ser hon exakt hur många minuter hon har för varje vårdtagare, från fem minuter när hon bara ska ge medicin upp till 75 minuter när besöket innefattar dusch.
– De som planerar snålar med restiden. De räknar på fågelvägen. I dag var vägarna hala, jag fick kast på bilen två gånger.
När makarna beskriver vad de hoppas på av avtalsrörelsen talar båda om bättre arbetstider.
Jenny vill slippa de delade turerna, som innebär jobb från klockan 7 på morgonen till 21.30 på kvällen med några timmars ledighet mitt på dagen.
Göran hoppas att facket ska stå emot krav på ökad flexibilitet och nattarbete.
Skiftgången innebär att Jenny arbetar varannan helg, Göran var tredje. En del månader får makarna bara en ledig helg tillsammans.
– Det är det värsta med skiftjobb, säger Jenny. Det är inte mycket man kan planera in. Som att träffa kompisar, hälsa på släkten eller åka till stugan.
Under samtalet har det blivit helt svart utanför fönstret.
Dottern Amanda, 15 år, och sonen Andreas, 22, har smugit förbi köket ett par gånger, förmodligen rastlösa av hunger.
En avtalsrörelse beskrivs ju ofta som en kamp om pengar, inleder Arbetets reporter sin avslutande fråga. Vilka drömmar skulle ni uppfylla om ni tjänade mer?
Det blir tyst länge. Makarna grubblar och ser på varandra, som om den ena bad den andra om hjälp att komma på någonting materiellt som de saknar.
– Man bor väldigt billigt i Kramfors, säger Göran Molin till slut. Vi har hus, två bilar, en stuga vid Faxälven och en husvagn. Ekonomin är inget problem.
– Det är tiden vi saknar, säger Jenny Molin. Tid att leva. Tid att vara tillsammans.
