”Höj ambitionerna för arbetsmarknadspolitiken!”
Den aktiva arbetsmarknadspolitiken har under lång tid rustats ned och förlorat i styrka. Konsekvenserna är förödande för alla som saknar jobb eller rätt utbildning. Regeringen måste tillföra mer resurser redan i vårändringsbudgeten och låta fler arbetslösa ta del av utbildningsinsatser, skriver LO:s Ola Pettersson och Adnan Habibija.
En politik inriktad på rustande och kompetenshöjande insatser har i hög grad ersatts av en politik för att höja sökintensiteten och maximera arbetskraftsutbudet. Det är hög tid att ändra på det, skriver Ola Pettersson och Adnan Habibija.
2019 var ett dåligt år för människor som är arbetslösa.
M-KD-budgetetens nedskärningar i mångmiljardklassen ledde till radikalt färre deltagare i viktiga arbetsmarknadspolitiska insatser, såsom arbetsmarknadsutbildningar, extratjänster, introduktionsjobb och praktik.
Nedskärningarna tvingade dessutom Arbetsförmedlingen till stora personaluppsägningar och kontorsnedläggningar över hela landet.
Samtidigt som fler skrev in sig på Arbetsförmedlingen fick allt färre stöd i sitt jobbsökande. Vi kan anta att de negativa effekterna på arbetslöshet och tillväxt är betydande.
Men det går inte enbart att lägga skulden på M och KD.
Under 2019 hade den socialdemokratiskt ledda regeringen alla möjligheter att stoppa den negativa utvecklingen i samband med vår- och höstbudgetarna.
Om fler arbetslösa får del av rustande insatser och kompetenshöjande insatser kan vi både möta utmaningarna med en ökande arbetslöshet och längre rekryteringstider för arbetsgivare
Även om det gjordes mindre anslagsjusteringar lät regeringen huvuddelen av nedskärningarna vara kvar.
I stället var regeringen tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna upptagna med att ta fram myndighetsuppdrag och utredningsdirektiv för att privatisera Arbetsförmedlingens uppgifter, införa striktare regler i arbetslöshetsförsäkringen och försämra anställningstryggheten.
Besparingar i de arbetsmarknadspolitiska insatserna och striktare regler i a-kassan är inte nya påfund utan har varit regel i svensk politik under närmare tre decennier.
I en färsk rapport uppmärksammar vi hur Sveriges utgifter för arbetsmarknadspolitiken har minskat sedan 1990-talets början.
Efter att ha haft högst ambitioner i OECD år 1990, med satsningar på 1,5 procent av BNP på arbetsmarknadspolitiska insatser samtidigt som arbetslösheten var låg, har fler och fler länder gått om oss.
…det går inte enbart att lägga skulden på M och KD. Under 2019 hade den socialdemokratiskt ledda regeringen alla möjligheter att stoppa den negativa utvecklingen i samband med vår- och höstbudgetarna
År 2017 låg utgifterna på blygsamma 1,25 procent av BNP, trots en relativt hög arbetslöshet.
När det gäller exempelvis arbetsmarknadsutbildning satsar inte längre bara nordiska grannländer mer än Sverige, utan nu har även länder som Irland, Portugal, Schweiz och Tyskland hunnit ikapp.
Sedan 90-talskrisen har samhällets stöd till arbetslösa försvagats och individens eget ansvar för att göra sig anställningsbar ökat.
En politik inriktad på rustande och kompetenshöjande insatser har i hög grad ersatts av en politik för att höja sökintensiteten och maximera arbetskraftsutbudet.
Det är hög tid att ändra på det.
- Tillför medel. Regeringen och samarbetspartierna behöver se till att resurserna till den aktiva arbetsmarknadspolitiken återställs till åtminstone 2018 års nivå, vilket innebär cirka 4 miljarder kronor i anslagsökningar för arbetsmarknadspolitiska insatser och Arbetsförmedlingens förvaltning. Antalet anvisningar till arbetsmarknadsutbildning, extratjänster, introduktionsjobb och praktik behöver flerdubblas.
- Fokusera på utbildning. Utbildningsmöjligheterna måste skalas upp väsentligt om matchningen på arbetsmarknaden ska förbättras. Det särskilda utbildningsbidraget i nivå med a-kassan som Regeringen Persson införde under kunskapslyftet 1997–2002 var betydligt mer generöst än studiestartsstödet i Löfvenregeringens kunskapslyft. Studiestartsstödet, med alla dess krav och regler, har endast gett 800 studerande år 2017, 4 900 år 2018 och 6 300 år 2019l. Det är långt ifrån regeringens mål om 15 000–20 000 personer per år. Det är dags för en annan modell. Genom att ge Arbetsförmedlingen möjlighet att anvisa arbetslösa till reguljär utbildning med aktivitetsstöd, kan både kapaciteten och jämställdheten öka.
- En fungerande politik i hela landet. Reformen av Arbetsförmedlingen är i grunden feltänkt och saknar stöd i forskning och praktisk erfarenhet. Genom privatiseringen av Arbetsförmedlingen riskerar det att saknas privata aktörer i mindre tätbefolkade delar av Sverige. Stödet till arbetssökande och arbetsgivare kommer att variera stort över landet. Beskedet från regeringen och samarbetspartierna om att reformeringen inte ska vila på lagen om valfrihetssystem är ett steg i rätt riktning. Men för att motverka att arbetslösa står utan stöd i stora delar av landet behöver Arbetsförmedlingen fungera som ”garantileverantör” och bedriva egen verksamhet där privata aktörer inte etablerar sig.
Det är hög tid att stoppa nedmonteringen av den aktiva arbetsmarknadspolitiken.
Om fler arbetslösa får del av rustande insatser och kompetenshöjande insatser kan vi både möta utmaningarna med en ökande arbetslöshet och längre rekryteringstider för arbetsgivare.
Sysselsättningen och tillväxten kan därigenom fortsätta att hållas hög även när den internationella konjunkturen mattas av.
